"Skriva av sig"-tråd

[Lyckofågel]

Jinx: Det är helt sjukt!
En så pass vanlig sjukdom som ingen? verkar känna till. : (
Det är jobbigt att själv börja prata om BDD och bli tvungen att förklara,
särskilt när man själv känner sig ganska övertygad om att man faktiskt har
allvarliga deffekter som orsakar lidande.

Kunskapen om BDD måste spridas. Tänk så många som har BDD utan att veta om det eftersom dom kanske inte berättar
för någon om deras tankar, och eftersom det knappt finns läkare/psykologer som känner till sjukdomen.

[Jinx]

Jinx: Det är helt sjukt!
En så pass vanlig sjukdom som ingen? verkar känna till. : (
Det är jobbigt att själv börja prata om BDD och bli tvungen att förklara,
särskilt när man själv känner sig ganska övertygad om att man faktiskt har
allvarliga deffekter som orsakar lidande.

Kunskapen om BDD måste spridas. Tänk så många som har BDD utan att veta om det eftersom dom kanske inte berättar
för någon om deras tankar, och eftersom det knappt finns läkare/psykologer som känner till sjukdomen.

Javisst e det sjukt!!

Men som du oxå har sagt.Jag kanske inte e inbillad ful =BDD.Utan jag ÄR ful!
Tror ingen skulle kunna övertyga mej om nåt annat!
Men skulle vilja lära mej att skita i min fulhet!!!

[Synthesized]

Jag hoppas han läser på själv!Och han verkade inte bry sig om det jag berättade utan gick vidare till nästa fråga.Inget intresse alls!!!

Men usch, du verkar ha träffat ett pucko till psykiater. Nog för att många inte känner till BDD (det är illa), men verkar han helt ointresserad när du bemödar dig med att berätta är han kanske en sån som känner sig underlägsen och väljer därför att ignorera det. Vilket är sjukt oprofessionellt i så fall.


Man tycker ju att BDD borde vara allmänt känt även i Sverige nu? Jag upplever att fler och fler känner till det, men det är ju fortfarande märkligt när överläkare aldrig hört talas om det...

[Jinx]

Men usch, du verkar ha träffat ett pucko till psykiater. Nog för att många inte känner till BDD (det är illa), men verkar han helt ointresserad när du bemödar dig med att berätta är han kanske en sån som känner sig underlägsen och väljer därför att ignorera det. Vilket är sjukt oprofessionellt i så fall.


Man tycker ju att BDD borde vara allmänt känt även i Sverige nu? Jag upplever att fler och fler känner till det, men det är ju fortfarande märkligt när överläkare aldrig hört talas om det...

Ja.Och jag som har tänkt positivt och tänkt att nu kanske jag träffar på en läkare som vet och förstår och som kan lägga fram en bra plan.Att hjälpa mej.Men jag tvivlar på att han ens kommer nämna det nästa gång.Och jag tänker inte utsätta mej för att berätta om det igen.Det var jätteskämmigt.
Jag fattar inte att läkare e så okunniga.Det är ju skrämmande!
Ser inte fram emot nästa möte men jag ska se om han ens har kollat upp BDD eller om han ens nämner det! =/

[Lyckofågel]

Ja.Och jag som har tänkt positivt och tänkt att nu kanske jag träffar på en läkare som vet och förstår och som kan lägga fram en bra plan.Att hjälpa mej.Men jag tvivlar på att han ens kommer nämna det nästa gång.Och jag tänker inte utsätta mej för att berätta om det igen.Det var jätteskämmigt.
Jag fattar inte att läkare e så okunniga.Det är ju skrämmande!
Ser inte fram emot nästa möte men jag ska se om han ens har kollat upp BDD eller om han ens nämner det! =/

Jag förstår dig. Jag berättade om bdd för min psykolog, och jag skäms så otroligt.
Visst, hon lyssnade, men hon hade aldrig hört talas om BDD, och hon sa att hon inte tror att det finns en sådan sjukdom.
Men hon sa också att hon inte tycker att anorexi är en sjukdom, utan att det handlar om dåligt självförtroende...

Alltså jag vet inte.

Jag har en massa saker att göra.... men jag ser hemsk ut och vill inte ens gå utanför dörren. Jag är så fruktansvärt trött...
man blir nog det av att vara sysslolös under lång tid. *lägger mig ner på golvet och dör*

[Jinx]

Jag förstår dig. Jag berättade om bdd för min psykolog, och jag skäms så otroligt.
Visst, hon lyssnade, men hon hade aldrig hört talas om BDD, och hon sa att hon inte tror att det finns en sådan sjukdom.
Men hon sa också att hon inte tycker att anorexi är en sjukdom, utan att det handlar om dåligt självförtroende...

Alltså jag vet inte.

Jag har en massa saker att göra.... men jag ser hemsk ut och vill inte ens gå utanför dörren. Jag är så fruktansvärt trött...
man blir nog det av att vara sysslolös under lång tid. *lägger mig ner på golvet och dör*

Låter som du borde byta psykolog..till en psykiater kanske?Inte för dom har hjälpt mej men...

Jag sitter härinne i min mörka lägenhet med gardinerna fördragna!
Hör folk utanför mitt fönster som njuter av värmen och livet!
Skulle behöva tvätta men pallar inte göra det när hela gården är ute å kan titta på =(

[Lyckofågel]

Jag sitter också inne med fördragna gardiner och neddragna persienner...
jag envisades med att använda vinterjackan så länge som det var möjligt... till slut gick det inte
jag har envisat med långärmade tröjor och byxor, men idag gick det inte...
så här sitter jag nu och blottar min kropp, med topp och shorts

har en massa saker som jag måste göra, och jag är så jävla ensam...

stötte på två personer som pluggat på samma skola som mig, dom sa hej, var glada
solen sken
men vi hörs väl, sa dom och gick

När då? När hörs vi? Vi hörs ju aldrig.

Hm funderar på att åka till närmsta kyrkogård och börja gräva min grav
jag har ju ändå inget vettigare för mig.

[Lyckofågel]

Fördragna gardiner
neddragna persienner
vinterjackan in i maj
det går inte längre
långärmade tröjor och byxor
idag gick det inte längre
jag blottar min kropp med topp och shorts
jag har en massa att göra
så jävla ensam
stötte på två personer
kände igen mig från förr
dom sa hej, var glada
solen sken
men vi hörs väl, sa dom
och gick
- när då? när hörs vi?
vi hörs ju aldrig
inget svar
så jag gick
till närmsta kyrkogård
jag gräver min grav
jag har ju ändå inget vettigare för mig

[Bubo]

Jinx och Diademflickan: Jag föreslår att ni tar kontakt med Ångestenheten på Karolinska i Stockholm. De kan kanske lotsa en vidare till psykolog/psykiater som kan BDD eller hjälpa till på annat sätt. Jag har tidigare mailat dem och de var hjälpsamma. Info om dem hittar ni här: http://www.slso.sll.se/SLPOtemplates/SLPOPage1____14375.aspx.

Även om man inte anser att det är just BDD man har så tror jag en psykolog/psykiater som kan BDD kan hjälpa en att må mindre dåligt över hur man ser ut.

Såg att Ångestenheten inte har någon länk hit (till BDD Sverige) och att den länk de har till ett svenskt BDD-forum är felaktig. Jag har mailat deras informationsansvarig, så jag hoppas det blir rätt snart.

/Bubo

[Jinx]

Jinx och Diademflickan: Jag föreslår att ni tar kontakt med Ångestenheten på Karolinska i Stockholm. De kan kanske lotsa en vidare till psykolog/psykiater som kan BDD eller hjälpa till på annat sätt. Jag har tidigare mailat dem och de var hjälpsamma. Info om dem hittar ni här: http://www.slso.sll.se/SLPOtemplates/SLPOPage1____14375.aspx.

Även om man inte anser att det är just BDD man har så tror jag en psykolog/psykiater som kan BDD kan hjälpa en att må mindre dåligt över hur man ser ut.

Såg att Ångestenheten inte har någon länk hit (till BDD Sverige) och att den länk de har till ett svenskt BDD-forum är felaktig. Jag har mailat deras informationsansvarig, så jag hoppas det blir rätt snart.

/Bubo

Tror du att dom hjälper utanför Sockholm?
Jag vet ärligt inte om jag pallar!
Har haft så många olika läkare osv.Jag e så trött på allt!

Men det var hemskt snällt av dej att tipsa om det och att försöka hjälpa!

Tack tack (=

[Antipod]

Tror du att dom hjälper utanför Sockholm?
Jag vet ärligt inte om jag pallar!
Har haft så många olika läkare osv.Jag e så trött på allt!

Men det var hemskt snällt av dej att tipsa om det och att försöka hjälpa!

Tack tack (=

Karolinska ångestenheten tar emot utomlänspatienter, men då krävs specialistvårdremiss från det egna landstinget, och eftersom det är en öppenvårdsmottagning så får man själv ordna med bostad under behandlingsperioden.
Vad jag tror att föregående talare menade är att de kanske kan ge dig tips eller vägledning till vart du kan vända dig.

Man kan få KBT vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Det är visserligen en kort behandling och går inte under högkostnadsskyddet, men är du ute efter terapi så tycker jag att det absolut kan vara värt ett försök. Vet inte om de har något krav på ställd diagnos, men jag tror inte det. Här hittar du i alla fall hemsidan för intresseanmälan inför höstens sessioner: http://www.psy.gu.se/psykoterapimottagning/KBT/

[Lyckofågel]

Nu känner jag mig ego som missbrukar den här tråden.
Det fungerar dock inte för mig att skriva dagbok, jag har försökt.

Jag var hos min syster o såg mig i hennes speglar, det är ju helt annat än vad jag är van vid.
Allt i mitt ansikte såg en miljard gånger värre ut hemma hos henne. Det ser riktigt illa ut.
Sen kommer jag hem, tittar mig i spegeln, plötsligt tycker jag att jag ser mer okej ut, MEN tar jag till mig den positiva känslan
och gör något konstruktivt med den? NEJ! Jag vet att jag önsketänker, det är det som händer när jag ställer mig framför en spegel och inbillar mig att jag inte ser monstrumifierad(nytt ord?) ut.

En människa tar kort på mig och jag ser hemsk ut på kortet, när detta händer låter jag bilden definiera hela mitt jag och vem jag är.
Jag låser in mig, gråter och tänker: fy fan vad ful jag är, fy fan vad hemsk jag är!
Bilden fastnar på min ögonhinna(heter det så?).

Några dagar senare tar jag fram min egen kamera och börjar ta kort på mig. Jag tar en bild och hmmm
plötsligt ser jag helt normal ut. Jag sätter ut bilden på facebook eller liknande och människor dröser över mig med kommentarer
"Men du är ju inte ful!!!", "Vad fin du är!!" osv. Det som händer här är precis samma som det jag förklarade ovan, jag låter hela mitt jag definieras av denna bild.

Det jobbiga är att jag vet att alla bilder där jag ser normal ut, bara är bluff!!
I verkligheten står jag med mina kycklinglår, min pojkfigur, mina möööörka ringar, mitt trööööötta ansikte, min uppsvullna näsa(jag gillar stora näsor, men min har helt fel proportioner), mina små snea ögon, min vanställda benstruktur och mitt missbildade bett. 

Jag sätter mig längst bort, där inga människor sitter, i hörnet där det är mörkt. Utifall att.
Jag pratar tyst med huvudet nerböjt, jag vänder bort blicken snabbt.
Jag går med rak rygg, och försöker se avslappnad ut, bara för att ingen ska lägga märke till mig.

Det finns dom som säger "Du överdriver!" "Du är fin som du är!" "Du ser inte ut som ett monster" osv osv
Jag skäms över att jag är den fula som inte kan acceptera sin fulhet.

Jag struntar i att gå på lektioner.
Tackar nej till alla vänskapliga förslag.
Drar för gardinerna och drar ner persiennerna.
Om man väl tar sig ut är det alltid någon som ska ta fram en kamera,
drar med en in på ställen där man inte känner till eventuella speglars lokalisering.

Överallt får jag kastat i ansiktet hur ful jag är.
Världen är så otroligt vacker i konstrast med mig.

[girloutside]

folk bara ljuger
jag är inte vacker, jag tar livet av mig

[girloutside]

jag tror folk ljuger bara för att man inte ska ta livet av sig FÖR DET ÄR OLAGLIGT. för att man ska slippa begravningar slippa allt som är så jobbigt med att en ung människa dör


jag tittar tillbaka, förr gillade jag inte mitt utseeende ,men jag sörjde inte över det, jag satsade allt på min personlighet, ibland log folk mot mig och nu vet jag att dem tänkte: hahah gud vad roligt att hon som är så ful skämmer ut sig genom att höras och synas             en sa till mig en gång-du ser så rolig ut.   en annnan NYSS ställde sig och kollade på mig och höll för munnen -du ser ut som ********(tänker inte säga vad hon sa för då kanske jag avslöjar vem jag är)

det är så underskattande av ens intelligens att dem säger nu -utseendet spelar ingen roll    "nej folk säger inte så, ingen tycker så"

alltid ifrågasätta, alltid har man fel.
dem tror att man tar livet av sig om dem säger sanningen, men man ska väl ändå inte ljuga???
det är väl bättre att man vet sanningen istället för att gå som ett fån och vara lurad medans folk skrattar bakom ryggen


igår var jag på ett köpcentrum, en kille och en tjej vuxna viskade nåt om mig, killen kolladE på mig som "stackars människa" eller "varför är hon här? hon förtjänar väl inte att vara bland folk?" han gick med en snygg tjej...det var nästan som..."vi är snygga...vi förjänar inte att se en ful person, vi vill inte ha en ful person i vår närhet"   om dem bara visste hur mycket tid jag lägger ner på mitt utseende hur mycket jag försöker och försöker för att sedan kunna ta mig ut, det är NÄSTAN som att dem tror att man kan se hur en person ÄR genom dens utseende.....alltså   genom kläder..absolut kan man spegla ens personlighet lite,   men ....eh....är det en nyhet att man inte VÄLJER SITT utseende? jag blir rädd isåfall...
ÄR JAG DEN ENDA SOM INTE ÄR JÄTTESNYGG????ELLER SER LITE KONSTIG UT?   OCH FÅR MAN INTE VARA BLAND ANDRA MÄNNISKOR DÅ?   det är precis som att dem vill ha nåt av en, mår man dåligt-då mår dem bra.   det är lite därför jag säger folk kan dra åt helvete , lita inte på någon!


jag försöker och försöker vara snygg.genom tankekraft genom

blir jag nån gång snygg så tänker jag INTE börja umgås med människor....alltså.....beror det på okunskap elller nåt annat att folk är som 3 åringar?

ja ja, jag är inte snygg, nej...........ja jag döljer mig...jag signalerar inte precis..."åh vad jag är snygg"   för det hade ju varit löjligt, jag försöker gå snabbt så attt folk ska slippa mig, har håret för ansiktet
DÄRFÖR tycker jag man ska ha respekt för mig, jag VET att jag är ful....självinsikt är en bra egenskap..men jag MÅSTE ju göra saker...ingen gör nånting åt mig.   men ändå stör sig folk på mig..vad dem menar är väl
"snälla ta livet av dig så att vi slipper dig helt och hållet"     ni vet hur flesta människor är....dem tänker ju så

sen är människors största intresse att säga-äh hon är ju ful.   spelar ingen roll vad jag kan, vad jag gör,
allt som spelar roll är utseendet.              give me feedback nu, visst har jag rätt?
den som säger emot....du kan ta livet av dig ursäkta.

sen ändras mitt utseende på riktigt....             vad jag vill säga är att om man är hel och ren och klär sig snyggt.......och kanske lite till, ska man då klanka ner på hur en person ser ut?   manKAN JU INTE HJÄLPA DET

hur det än är nu, så LJUG INTE och säg att man är sjuk eller annat....för då kommer dem undan....och det är man själv som får skulden och DET ÄR INTE SÅ. hade jag skitit i hur jag såg ut kunde jag skylla mig själv, men jag är ju extremt noga

fatta vad pinsamt att ha det ryktet"där är den fula"  jag tror många vet hur det känns

OM JAG skulle ha fel, det finns bara i mitt huvud....dem tänkte inte alls så...VARFÖR SKULLE DEM VISKA? VARFÖR SKULLE KILLEN VISA AVSKY OCH SÅ VIDARE VARFÖR SKULLE DEM SÄGA ATT MAN VAR FUL? en snygg kille och en snygg tjej som har varandra, jag tror knappast dem gjorde det för att dem mår dåligt själva, hur bra man än mår, kan man störa sig på ett utseende

jag skiter i folk, jag gör verkligen det,    men vad spelar det för roll när jag förpestar allas tillvaro med mitt utseende....

skulle jag ha det utseendet jag ville ha, ja jag skulle fortfarande ha social fobi...och jag skulle leva på exakt samma sätt, killar skulle vilja ligga med mig HELA TIDEN, men det är inte det jag vill NU, jag vill ha ett JOBB, jag vill ha ordning på mitt liv,
sen skulle jag såklart få vem jag ville............men med ett bra utseende vill jag mer ha det där "jag stör ingen genom att titta någon i ögonen" jag skulle kunna vara mig själv, för jag slutade vara mig själv när jag insåg att folk tycker jag är ful...om jag var snygg skulle ingen kunna skylla på det,                                   JA JAG VET ATT JAG ÄR FUL MEN DET ÄR INGET JAG VÄLJER FATTA DET

[Lyckofågel]

Det känns konstigt att inte känna skam när jag ser en annan människa i ögonen.
Jag skäms över att jag inte skäms, och vänder ner blicken i marken i alla fall.

Så jävla ensam, så jävla miserabel. Jag såg mig själv i spegeln och brast ut i gråt.
Sen låg jag krampaktig i min säng under natten, vaknade flera gånger, som vanligt.
Ensamheten gör ont.

Jag klarade inte av det mer. Skickade iväg ett sms till en människa "Jag känner mig så ensam. Jag kan inte ens sova. Får jag komma till dig?".

Jag gick ut med den här kroppen, satte mig på bussen, åkte till en stad o träffade en människa som jag inte känner så väl men som jag väldigt gärna vill lära känna på ett djupare plan. Ingen känner mig. Jag känner ingen.

Ensamheten gör så ont, det känns i kroppen. Det går inte...
jag har fördömt mig själv till evig olycka och ensamhet, men det går inte.
Jag är miserabel och jag är jävligt ful, men det går inte.

Jag går till gymet varje dag. Har precis "börjat". Tog en paus på ett antal veckor, låg i sängen o grät och tänkte på döden.
Självmord. Efter att ha gått igenom olika sätt att ta sitt liv på, insåg jag att jag inte skulle klara av att göra det.
Varför ligga inomhus bakom neddragna persienner och tänka på att ta sitt liv när man ändå vet att man aldrig kommer att klara det. Att tänka på det, ja det går, men att sedan komma till kritan och förvandla tanke till handling... det krävs så mycket.

Det gör ont. Skäms människa, skäms!