Hud BDD

[Rebeccas mamma]

Till anonym igen: Jag känner en tjej som är hudterapeut/kosmetolog. Hon har problem med acne och har efter åtskilliga antibiotikakurer fått Roaccutan utskrivet av hudläkare vilket har hjälpt henne åtminstone nu. Vad jag vill få fram är att trots att den här tjejen har tillgång till de flesta ansiktsbehandlingar, rengöringsartiklar m.m. så har det bevisligen inte hjälpt henne.
Ledsen om hudläkaren inte kunnat hjälpa dig med hudproblemen, det är inte säkert att Rebecca heller blir hjälpt men det är nog trots allt den enda man ska sätta sin tilltro till när det gäller hudproblem. Var rädd om dig.

[Anonym]

Jag äter själv en "förebyggandedos"(för att hålla mig lite lugn) av Tetralysal dagligen sedan länge tillbaka, 1 år kanske? Det är ialla fall en tablett om dagen(morgonen) på 300 mg. Bättre än att stå med "stiftet" (Dalacin) och kladda och samtidigt kolla som fan på ansiktet var man skall stryka på någonstans. Men det är som sagt lättare sagt än gjort.
Har ätit 3 kurer av Roaccutan varav första gången var riktigt befogat då jag verkligen såg fördjävlig ut med stora bölder som kratar etc i ansiktet. Så jag håller med Rebeccas mamma till en viss del, har du verkligen BESVÄR med finnar(och har provat exempelvis Tetralysal,Dalacin,Aberela etc) så skall du gå till hudläkaren igen eller en ny sådan för att ev kunna få Roaccutan, men det är ju det, det får man inte utskrivet hur som helst, svårt att definera DINA finnproblem när man inte vet hur du ser ut.

[ocdbddkillen32]

Apropå det mår jag sämre idag, och har börjat "syna" mer i spegeln igen vilket är det man skall undvika framför allt annat då det bara ger motsatt effekt, och nu sitter man där igen och är "rädd" för att några finnar/utslag skall bli värre, om detta är tusende gången så är det att ta i, i underkant! Blir så trött! Hur som helst, många pratar om sin "torra" hy och provar massa krämer och dyl. Jag upplever att ju mjukare huden är och liknande desto mer är den benägen att få finnar då huden blir fetare, är det bara jag som känner så? Nu för tiden så smörjer jag bara in de värsta torra partierna lite lagom i stället för att smörja hela fejjan, då ser mitt ansikte bara rödare ut och jag tycker då alla defekter syns ännu tydligare.

[Anonym]

Hej ocdbddkillen32!
Huden behöver fukt och inte så mycket fett...att vara torr i ansiktet förvärrar egentligen finnarna då huden försöker kompensera de torra partierna med ökad talgproduktion. Ett tips på en bra, dryg men dyr créme är Biotherm Biosensitive gel-créme. Den minskar rodnad och tillför huden mycket fukt utan att göra den fet. Den finns även som créme, men den är alldeles för fet! Satsa på gel-cremen för känslig och blandad hy! Den är toppen! Kostar ca 400 kr, men det är den värd!!
Kramar, karin

[Mamma Mia]

Ellen
Hej Ellen!
När jag läste ditt inlägg om din (hud) BDD var det som att läsa om min dotter. Hon är snart 18 år och har haft BDD:n sedan 13 års åldern. Hon klarar inte av speglar, jag måste hjälpa henne att dölja det hon TROR finns - standardfrasen är  - det är så JÄVLA FULT - hur jag än anstränger mej. Vi bor i västergötland, ca 5 mil från Skövde, på en liten ort med ca 6000 invånare. Verkar annars som detta är vanligast i storstäderna.

Kramar från Mia

[Malins mamma]

Hej Mia!
Jag vill bara säga välkommen hit till forumet.  
Vi bor också på en liten ort, några mil norr om Karlstad, så vi ute i "landet" är tyvärr inte helt förskonade från denhär hemska sjukdomen heller.

---------
Jag såg en artikel på BDDCentral som jag tyckte var intressant.
Det är en Greg Podsakoff som själv har lidit av acne och han har såvitt jag förstår gjort objektiva studier (utan påverkan från läkemedelsföretagen) om vad som hjälper och inte hjälper mot acne. Under sitt arbete stötte han tydligen på BDD-drabbade med BDD-fokus på hyn. Han kallar det för Acne Dysmorphia. Såhär skriver han (o-översatt):

Billions of people around the world experience acne over their lifetimes. In fact, acne is the single most common skin disorder, and more common than all other skin disorders combined.
 
With this being the case, it is not surprising to see literally thousands of different acne treatments available on the market today. There are prescription medications, such as accutane, and Retin-A. These work well on severe cystic acne. There are also over the counter medications, such as Benzoyl peroxide and Salicylic acid. For light to moderate acne, these can be a godsend. And of course, there are herbal acne treatments like tea tree oil and green tea cream. These both are proven to work well as alternatives to benzoyl peroxide.
 
This is just to name a very few of the most effective acne treatments available. There are then hundreds of brands that repackages these treatments under thousands of names, and sell them to acne suffers the world over.
 
However, there is one acne symptom that none of these medications can treat; Acne Dysmorphia.
 
Acne Dysmorphia is really more of its own disorder altogether. It is similar to anorexia nervosa, in that the person suffering from acne dysmorphia becomes completely obsessed with a physical condition of their body. With Anorexia, it is their weight, and with acne dysmorphia, it is their clear complexion.
 
The truth of the matter is, Acne Dysmorphia is not strongly related to acne at all. The acne is just a catalyst for the problem. With Acne Dysmorphia, a person will become completely fixated on their skin, whether or not they are suffering from acne at all! They may pick at an area of skin until it bleeds, or becomes infected. Also, depression often results from their frustration with their skin complexion.
 
The sad fact is, many times these people may only have a few very small breakouts. Therefore, no amount of acne treatment will help reduce the fixation on the skin. It is not uncommon for someone with Acne Dysmorphia to check their face in a mirror dozens, even hundreds of times a day. And each look in a mirror reflects only a distorted image, one with a much larger acne problem than exists.
 
The cure for this disorder does not come from any form of acne care, but from healing within. Behavioral therapy, can be an amazing aid in curing acne dysmorphia. In many cases, this is all that is needed to help reduce the symptoms. In extreme cases, a serotonin reuptake inhibitor may be needed. Also, some people find hypnosis can be an effective form of treatment.
 
The most important thing to understand with acne dysmorphia is that it is not due to the acne breakouts, but to a mental disorder that needs to be treated completely independently of any acne. Furthermore, it is very important to treat acne dysmorphia, because the resulting depression can create many problems for a person, including suicide.
 
Acne is never pleasant for anyone, but acne dysmorphia can truly be a crippling disorder. Seek treatment for the mental aspects first, and then you may find that the acne you have will suddenly become an easily manageable aspect of your life!
 
Greg Podsakoff is a former acne sufferer, and is dedicated to providing objective acne treatment information at http://www.acne-treatments-guide.com

/ Malins mamma

[Anonym]

Det kan faktiskt vara så att man provar mycket mot acne, men att det inte hjälper. Man behöver inte vara "galen" för det. Människor bryr sig olika mycket om hur de ser ut, för endel är det viktigare hur man ser ut än för andra, och små detaljer kan vara avgörande för hur man känner sig. Andra har inte den känsligheten, har inga utseendeproblem eller bryr sig inte lika mycket.

En sak som saknas lite tycker jag är respekten för den BDDdrabbades upplevelse.  Visst är det inte bra att ha ett tänkande som är negativt mot en själv och som bara leder till ledsnad, och det måste man försöka motarbeta, men varför kan man inte acceptera sorgen hos en person som har något i sitt utseende som den inte känner sig bra med? Även om man kanske fattar att andra inte fokuserar på det kan det endå vara jättejobbigt för en själv och dra ned ens självkänsla. Även om det är något andra uppfattar som "bagateller". Andelen BDD-drabbade är inte många procent, men om man skulle fråga hur många procent av befolkningen som skulle bli rejält ledsna om de bara fick måttlig acne så skulle nog procenttalen gå upp. Lider alla dessa av BDD? Nej, de bara råkar inte ha acne.

Det är viktigt att hjälpa den BDD-drabbade att minimera skadorna av det egna negativa tänkandet, men jag tycker verkligen man borde ha mer respekt för om någon är ledsen för något i sitt utseende. Ens fysiska jag är ju faktiskt en viktig del av personligheten!   Det är en aspekt jag tycker fattas i synen på BDD-drabbade.

[Anonym]

Hej malins mamma! vill tacka för ditt engagemang och för att du skriver så mycket bra saker och vill dela med dig av det du läser som handlar om bdd. Det var en intressant undersökning som Greg Podsakoff gjort. hälsningar marie

[Anonym]

Hej.
Jag har oxå hittat hit. Känner igen mig vart enda ord som ni skriver.
Är jobbigt dem dagarna bara bara spyr på sig själ
v för hur ful och äcklig man är. Man blir arg på det man ser i spegeln. Och varje kväll när man har tvättat ansiktet så börjar man igen med att klämma alla miljoner pormaskar och studera hur ful man är och gå och lägger sig med ångest.

[Malins mamma]

Anonym 30 maj 2005

Jag förstår vad du menar och jag håller med dig.
Jag kan tänka mig att en del av mina inlägg kan verka okänsliga  ibland men det är inte på något sätt min mening att bagatellisera det lidande som jag vet att alla BDD-drabbade känner.
 
Eftersom jag inte har BDD själv kan jag inte veta precis hur det känns men jag vet att oberoende av hur verklig eller overklig defekten än är så är LIDANDET och SORGEN över att nånting är fel i utseendet I HÖGSTA GRAD VERKLIG för alla BDD-drabbade.
 
Det är därför jag har inriktat mig på att försöka ta reda på så mycket som möjligt om vad som kan hjälpa för att man ska kunna bli frisk = fri från lidandet.
Det mesta av den behandling som hjälper innebär att man ska tänka och göra saker tvärtemot vad som känns rätt för den som har BDD, så jag förstår om en del av det jag skriver kan uppfattas som att jag inte bryr mig om eller förstår problemet.  

Jag vet inte om ditt inlägg är riktat till mig men jag ville tala om att jag har den största respekt för det lidande BDD-drabbade upplever även om det kanske inte alltid framgår i mina inlägg.

Hoppas det är OK med dig!  


Tack Marie!  

Anonym 31 maj 2005

Tråkigt att du också känner igen det som skrivs om här men du är varmt välkommen hit. Läs och försök lära dig så mycket du kan om BDD, det är till hjälp att veta så mycket som möjligt om fienden - BDD.
 
Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Hej Malins mamma.

Jag förstår vad du menar och jag förstår att du vill hjälpa. Mina invändningar mot endel av tankeinnehållet som sägs hjälpa den BDD drabbade är att det är ungefär som om någon sörjer någon som är död. Och då säger man antingen att personen aldrig har funnits (=din defekt finns inte) eller att den bara är borta för tillfället och kanske dyker upp igen (= din defekt är inte så viktig som du tycker). Visst finns det många BDD drabbade med totalt inbillade defekter, men också många som lider av acne, små eller större defekter som de tycker deras utseende har.

Det är helt enkelt inte sant att utseendet inte spelar någon roll. Men däremot är det sant att man kan fokusera på olika saker i livet.
För en tonårstjej kanske smärre acne är en katastrof, för hennes mamma inte. Man står på olika ställen i livet och har olika behov.

Endel människor är även mycket känsligare för smaker, lukter, estetiska intryck etc, och därför är en upplevd defekt hos sdem själva jobbigare för dem än för andra.

Jag tycker man borde hjälpa BDD drabbade att sörja igenom att en sak inte är som de skulle önska, och sedan hjälpa dem att fokusera på allt annat fint som finns i livet. (Under förutsättning förståss att defekten inte är totalt inbillad).

Men att bara säga rakt av att det är inbillat eller inte alls så hemskt som man säger det tror jag inte leder någon vart.

[Malins mamma]

Hej!

Jag anser att "inbillning" är fel uttryck för att beskriva det som BDD-drabbade ser och jag tror inte att jag på något ställe har skrivit att det är inbillning.
Jag tror inte heller att det leder nån vart att att diskutera huruvida defekten är stor eller liten eller om den är verklig eller inte.

Däremot tycker jag att det borde vara en liten tröst för den som har BDD att veta att även om man själv tycker att defekten är hemsk så är den troligen inte lika hemsk i ANDRAS ÖGON.

Om jag förstår dig rätt så tycker du, och vill att andra ska förstå, att den defekt du har är viktig för dig, för hur du mår och hur du kan leva ditt liv.
Det är just det som är BDD.
Jag tror tyvärr att det är svårt att bli frisk så länge man håller fast vid den tanken.

Dr Claiborn:
"Problemet med BDD är inte att man har en defekt, eftersom så gott som alla människor har något i sitt utseende som de inte gillar. Problemet med BDD är att man tycker att defekten är så viktig att man inte kan leva sitt liv som man skulle önska."

"Målet med terapin är inte att lära sig acceptera den defekt man har utan att lära sig att de tankar man har på defekten inte behöver vara så starka."
 
"Det intressanta är att våra tankar följer våra handlingar. Om man börjar bete sig som om defekten inte är så viktig så kommer man efter ett tag att börja tro på att defekten inte är så viktig."

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Jo, jag förstår att det är så. Och då blir sedan defekten inte så viktig heller.

Jag tror att särskilt när man umgås med människor som man betyder mycket för så har de en tendens att förminska eller inte alls se en defekt man har. Den är antagligen inte viktig för deras "helhetspaket"som man är. Så om man själv skulle förminska eller glömma defekten så är det knappast någon annan som skulle vilja fokusera på den.

Inte förrän man har en defekt och lyckas leva bra med den, inte förrän då kan man förstå att man kanske kan leva med en defekt, att det inte var som man trodde innan. Jag förstår att det är så...

[Anonym]

Jag känner igen mig så mycket. Jag känner igen mig i allt, till och med. Allt. Det är precis såhär jag tänker. Men samtidigt kan jag inte släppa tanken på att jag verkligen är ful på riktigt. Det här är mycket förvirrande. Men det är ändå skönt på något sätt att veta att man inte är ensam om dessa tankar, om denna konstanta ångest...