Social fobi och BDD?

[Viol]

Jag har social fobi och Bdd, hör det ihop undrar jag? Jag har väldiga komplex för mitt utseende och är väldigt blyg av mig.
Båda påverkar mitt sociala liv.

[Anonym]

Absolut. Jag har bdd och social fobi. Jag tror den sociala fobin har flera orsaker. Dels isolerar man sig mycket då man har bdd, och det gör ju att man inte har så mycket kontakt med människor. Den sociala fobin blir ju också sämre av att man känner sig så ful, man  vill inte prata för då drar man uppmärksamheten till ens ansikte. När jag isolerade mig tappade jag helt det sociala. Jag glömde bort hur man umgicks! Jag har väl i och för sig alltid sen jag var liten varit blyg av mig men att jag känner mig ful gör mig så fruktansvärt osäker bland folk vilket gör att jag blir väldigt asocial.

[pelle]

SAMMA HÄR! Jag känner precis samma sak som anonym, exakt så!
Och det är värre en ett helvetes helvete!

/Pelle

[Anonym]

Undrar om det ibland kan vara svårt att veta/skilja på om det är BDD eller social fobi? Att det ibland handlar om att man är rädd att prata med människor för att det skall få effekten att de kollar i ansiktet.

[pelle]

Om man skäms för något, i vårt fall utseendet, så får det ju till föjld att man undviker de flesta situationer där människor kan upptäcka
våra "inbillade" defekter. Om det här pågår en längre tid bygger man på asoicala barriärer som blir svårare och svårare att bryta sig igenom. Man får problem att klara de enklaste saker, som att slänga sopror, åka buss, gå ner i tvättstugan o.s.v, och det beror dels på att man skäms för utseendet och att man inte längre vet hur man beter sig bland folk. Det blir ett tvådelat problem.
Jag har t.o.m svårt att prata med folk i telefon, eftersom jag är rädd att göra bort mig rent verbalt och det har ju inget med utseendet att göra. Personligen har jag gått från en väldigt social person, jag idrottade och hade en anställning på ett kontor förut, till en person som bara träffar de närmaste och aldrig gör sociala saker om jag inte är absolut tvingad.

/ Pelle

[SpegelSpegel]

Har funderat mkt på hur många människor med BDD som egentligen feldiagnostiserats under alla år som BDD varit en okänd sjukdom. Själv fick jag när jag berättade för min läkare om min situation diagnosen depression och social fobi samt en utskällning för att jag var så pjoskig och oroade mig för mitt utseende när människor svälter i världen. Detta trots att jag flera gånger försökte nämna BDD och vad det går ut på. Hur många procent av alla "sociala fobiker" är egentligen BDD-are, kan man fråga sig. Tänkte även på det här när jag läste boken "Vingklippt ängel," självbiografi av Berny Pålsson som handlar om författarens kamp mot sin psykiska sjukdom och sin själkvdestruktivitet(hon får diagnoser som psykotisk, borderline och schizofreni). Flera av hennes deprimerade, anorektiska och självdestruktiva vänner talar om sig själva som fula och äckliga, hon nämner att en medpatient på psyket får attacker och tycker att hon är fruktansvärt ful och att ett par tjejer på avdelningen alltid är kraftigt sminkade tidigt på morgnarna innan de andra vaknat, alltid pratar om hur viktigt utseende är osv. De här personerna verkade ha fått diagnoser som borderline, deprimerade och manodepressiva. Så sorgligt att människor inte får den vård och terapi som passar deras sjukdom. Det blir tydligt hur otroligt viktigt det är att budskapet om BDD kommer ut.

[SpegelSpegel]

Känner verkligen igen mig i det du skriver också Pelle, att de sociala problem oron över utseendet skapat "smittar av sig" till andra områden än de där man måste visa sitt utseende. Att jag brukar börja rodna, stamma, glömma vad jag ska säga och flacka med blicken när folk tittar på mig har gjort att jag blivit rädd för allt socialt och alla situationer där fokus ligger på mig. Eftersom jag vet hur vidrigt det känns att känna sig bortgjord och fånig inför andra är jag rädd för att ringa telefonsamtal, SMS:a, skicka mail, jobbansökan osv.

[pelle]

Jo, det är jobbigt och man kommer ingen vart i livet. Jag tycker i.o.f.s inte att skrivandet är nåt jobbigt om det skulle bli nåt fel där, men däremot att prata i telefon blir väldigt stressig, jobbigt och påfrestande. Därför skriver jag alltid till olika ställen istället för att ringa. Vill dom att jag ringer för information m.m, så kan jag strunta i det bara för ängslan att säga når dumt eller att rösten ska spricka typ. Blir jag tvungen att ringa nån brukar jag prata fort och låtsas va självsäker. Låter bergis hur dumt som helst, men det e bara för att bli av med samtalet så fort som möjligt. Brukar ofta glömma frågor och blir så nevös att jag inte kan tänka utan hasplar ur mig nåt fånigt och glömmer också ofta vad personen sagt. Efteråt pumpar hjärtat och man blir förbannad på sig själv att man inte kunde hålla sig cool och det leder till att det bli ännu värre ångest nästa gång man måste ringa.

Är det samma för dig, eller reagerar du annorlunda?

MVH Pelle

[pelle]

En annan sak: Varför oroar man sig för att säga fel och göra fel? Vad är anledningen? Varför måste man vara korrekt och göra allt felfritt för? Själv tycker jag bara att det är charmigt när någon annan gör fel eller råkar göra bort sig. Vi som har Bdd kanske är mer noga att allt måste vara perfekt och mer känsliga för felsteg och hur det ska betraktas och bedömmas av vår omgivning?

/ Pelle

[Anonym]

känner igen mig i allt som alla har skrivit om här.

Det värsta som jag vet är hamna i socialsituationer där allt focus hamnar på mig. Då vill jag bara gömma mig och vågar inte säga något för jag vill inte att människor ska titta på mig och istället leder det till att de tycker jag är konstig för att jag inte pratar. Då tittar människor för det istället och det känns som de tittar på alla fel. Det är hemskt och det blir som en hemsk spiral där det bara känns värre och värre.

[vinterglas]

Jag har alltmer börjat fundera på om jag kanske skulle kunna ha social fobi också.  Har läst en del om vad det innebär, symptom m.m. låter läskigt likt mig också ;[

En annan sak: Varför oroar man sig för att säga fel och göra fel? Vad är anledningen? Varför måste man vara korrekt och göra allt felfritt för? Själv tycker jag bara att det är charmigt när någon annan gör fel eller råkar göra bort sig. Vi som har Bdd kanske är mer noga att allt måste vara perfekt och mer känsliga för felsteg och hur det ska betraktas och bedömmas av vår omgivning?

Jadu, et helvete är det iaf att leva såhär.

[SpegelSpegel]

Just med skrivandet är det ju lättare för att ingen kan märka hur nervös man är. Men just att skicka brev och mail till auktoriteter och folk som ska bedöma en tycker jag är hemskt. Jag ser för mig hur personen sitter och läser mitt mail och rynkar pannan och bildar sig en uppfattning om den som har skrivit. Är rädd att jag gjort fel, skrivit något konstigt, att ordvalet inte är korrekt, att min fulhet, töntighet och ofullkomligt på något sätt ska stå att läsa mellan raderna. Den värsta typen av brev är sådana där jag måste beskriva mig själv och berätta saker ur mitt liv, för då är fokus ohjälpligt på mig. Känner igen det du skriver om att nervositeten ökar när det blivit fel en gång. Kan ibland lägga på en tillgjord, överdrivet självsäker telefonröst som givetvis inte håller hela vägen, vilket blir dubbelt så löjligt. Först jättekaxig, sen skär rösten sig och blir grötig och talet osammanhängande.

Håller helt med om att ofullkomlighet är charmigt. Får rysningar av folk som alltid är perfekta, säger coola, lagom smarta saker med snygg röst, alltid är snyggt klädda och fräscha, aldrig visar svagheter,  aldrig ursäktar sig eller bjuder på sig själva osv. Samtidigt är jag rädd att jag är den enda som tycker det. Tycker alltid att folk får ett elakt ansiktsuttryck och blir hårdare i tonen när jag börjar stamma, fumla och flacka med blicken i t ex  kassan i affärer. Har hänt flera gånger att jag blivit anklagad för snatteri pga min nervositet. Usch, har aldrig snattat i hela mitt liv, det var så vidrigt och förnedrande att bli utpekad så. Alla tittade på mig och min fulhet dessutom. Tror du har rätt i din teori om att vi är rädda att bli bedömda och inte hålla måttet. Delvis tror jag hos mig att det handlar om att jag själv är väldigt känslig och tar åt mig av och hänger upp mig på och grubblar över allt i kombination med dåligt självförtroende. Jag tror helt enkelt att småsaker är viktiga, att folk ska märka allt som är fel med mig, minnas alla fel jag gör och dra upp dem om tusen år och vända dem emot mig. Det handlar inte om perfektionism enligt mig, för jag tycker jag är så långt ifrån perfekt man kan komma, men jag är hemskt rädd att få bekräftat att jag är ful,  äcklig, dum och värdelös.

[Anonym]

Vad jag känner igen mig i vad ni skriver. Hatar blickar och uppmärksamhet för då tittar folk på mig och ser då mitt ansikte. Tror att dom tänker då men gud vad han ser ut. Jag kan inte titta in i folk ögon för då läser dom av mig hur jag beter mig och hur hemsk jag ser ut. Men bdd bidrar till social fobi för man vill ju inte träffa folk som kan se en. Tycker det är lättare i mörker för då kan inte folk urskilja mig. Känner mig spänd i hela ansikete när folk har ögenkontakt mot mig. Och finns det något värre än när man står i kassan och man skall hälsa på kassörskan och få dennes blick i mot sig. Hemskt.

[Anonym]

Och finns det något värre än när man står i kassan och man skall hälsa på kassörskan och få dennes blick i mot sig. Hemskt

håller med! jag orkar aldrig titta är så hemskt. Dåliga dagar undviker jag handla även om jag behöver något bara för jag inte klara av att mötta kassörskan.

[lindusen]

Jag minns alla dessa omvägar jag tog för att ta mig från punkt A till punkt B. Allt för att undvika vissa folkrika platser. Otroligt vilka extra promenader man fick ; )
När jag handlade kläder bad jag ibland expediten att slå in i paket. Låtsades att det var en present för jag ville inte att hon skulle titta på mej och tänka; herregud, hon som e så ful kan väl inte ha denna tröja!!
Under värsta perioden hade jag så mycket anspänning i kroppen av oro,ångest att t.o.m en jacka kändes som bly på axlarna. Kinderna blev svullna av att jag bet ihop, spände ansiktet. Musklerna i ansiktet blev som hårda knölar.
...oj vad mycket jag känner igen med Er på forumet.
//Linda