Social fobi och BDD?

[vinterglas]

Jo, det har ju hänt ett FLERTAL gånger det där i kassan. Att man gått därifrån istället fast man verkligen behövde just den där saken.
Det är värst när man måste köpa något till huden, typ ansiktskräm elelr annat sånt där, för då vet man jag att dom granskar en ;[
liksom så står man i kvalet. Vara utan eller bli uttittad och senare bli utskrattad?
usch och fy. underkläder är också jobbigt. eller äh vafan. ALLT man köper öär jobbigt. ;[

[SpegelSpegel]

Jojo, jag tänker också alltid att personen i kassan granskar mig och tänker "Men Guud, ska HON ha den där?" När jag köper något som hör till huden känner jag ändå att jag har rätt till det, i alla fall om det handlar om något mot "dålig hy", för då ser de i alla fall att jag är medveten om hur jag ser ut och försöker göra mitt utseende bättre på ett realistiskt sätt. Det är värre med skönhetsprodukter som är lite mer glamorösa och mer till för att "göra sig fin" så att säga, typ läppglans, bronzepuder, glansgrejer för håret, sånt som säger lite mer "titta på mig". Använder aldrig sånt till vardags, men när jag går ut. Tänker att kassapersonen tror att jag tror att jag är snygg, och ser för mig att hon ser en bild av mig framför spegeln hemma, mitt monstruösa ansikte i närbild när jag kletar på fullt med läppglans och ögonskugga och ler fåfängt mot mig själv i spegeln med gula tänder. Kan heller inte med att köpa kläder över disk, bara tråkiga enfärgade icke utmanande tröjor och säckiga vardagsbyxor på HM. Det värsta är underkläder. Usch. Allt som inte är hudfärgade mormorstrosor(vilket jag inte vill ha) känns som att påstå att jag är sexig, vilket personen i kassan tydligt ser att jag inte är.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Jomen precis, är man på apoteket och köper någon acnekräm så är det ju ändå rätt okej, för som du säger så vet de ju då att man är medveten om sin dåliga hy.
Mjo, jag har svårt att ens typ köpa mascara. Fast fan, det värsta jag har vart med om vad när jag skulle köpa smink senast. Jag mår fortfarande dåligt av det ibland.
Var inne på både Body shop, åhlens och kicks och frågade om hjälp. Vet inet varför jag frågade, jag bara kände att jag måste, dels för att övervinna rädslan.
Hursom, jag var osminkad och äckligt ful. och när jag frågade om hjälp på kicks, så ja tjejen var trwevlig och hjälpsam men det var hennes första dag så hon överlät mig till sin kollega.
Båda två var sjuk översminkad och jag kände mig väldit opassande och äcklig. Iaf så sa de saker och blängde när jag sa att jag inte tänkte ha 20 lager foundation under osv.
FINE, JAG VET ATT JAG ÄR HUR JÄVLA FUL SOM HELST OCH SER UT SOM EN DALMATIN.... men jag vill inte ha 70-11 lager smink på mig :/ urk. minns precis vad de sa och hur de såg på mig som om jag vore helt blåst (obs, det är inget jag inbillar mig. )

Mjo, underkläder är nog värst. Liksom de mØste ju bli äcklad av mig om jag köper något som är "utmanande".

Fast om det står äldre kvinnor i kassan, då har jag inte så stora problem att betala, oavsett vad det är. De får mig att känna mgi bekvämare och mer accepterad. Även om jag fortafrande är ful.

Urk ch fy.

[SpegelSpegel]

Ja fy, det där känns igen. Skulle aldrig i livet våga fråga om hjälp med något som hade med hud att göra i en sminkaffär. Börjar kallsvettas när de frågar. Har alltid färdiga svar inövade som låter jättefula när de frågar om jag letar efter nåt särskilt, behöver hjälp osv. Det är äckligt när de påpekar saker, men du ska absolut inte ta det personligt. Har tjuvlyssnat en del på hur personalen behandlar kunderna i sminkaffärer, och de säger alltid saker som "den här är jättebra om man vill täcka de här röda områdena som du har" eller "det mörka under ögonen" och liknande okänsliga grejer även om det absolut inte är något man skulle lägga märke till i personens utseende. Skulle hellre dö än att gå på ens k hudanalys, där de synar en och tar upp vilka problem man har med huden. Fast jag har en kompis som tycker att jag verkligen borde det eftersom jag alltid klagar över hur hemsk min hud är.

[Anonym]

Nästan allt som står i den här tråden känns som att jag hade kunnat skriva själv. Jag blir lika "lättad" (misstolka mig inte) varje gång jag läser här på forumet. Det är så svårt att förstå att det faktiskt finns fler som tänker som jag.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Mm det är hemskt.

Mamma och jag fyllde i lapp till skolläkaren igår förreswten. och så finns det ett antal rutor med olika saker som man kan kryssa i.
Fanns en som hette "ungdomsfinnar som besvärar"
mamma tittade lite lidande på mig och sa "ja, det kan vi nog fylla i va?"
man kan tolka det på många sätt, men jag tolkade det som att mina signaler gått fram ;[

Hmm, annat som hänt är att jag var hos frisören idag. ingen större förändring men fick sjukt mycket komplimanger för mitt "änglahår" osv.
sen beundrade hon min håruppsättning.gjorde sedan en likadan efter att jag vart där och skulle på träning. min MANLIGA tränare (somtränar på andra banan b“revid) sa att den var jättefin jag vart förvånad. och så tyckte han min vårjacka var fin.

Men tillbaks till frisören. Fan vad jag hatar att klippa mig. det är det enda stället där jag vekrligen vet att jag är ful. och det är hemskt. det finns ingen som helst minsta nyans av positivt.
äcklig, finnig och ful.

nåväl. tandställningen ryker den 8:e maj *längtar*

och hör på detta. den 6:e maj ska jag gå på en tillställning på södra teatern för massa poeter. omg, hur ska jag klara det? :S

[SpegelSpegel]

Åh, vad jobbigt. Men hon menar väl förmodligen väl, hon märker att du grejar mycket med huden och oroar dig för den och så...min mamma tipsade mig  apropå ingenting om några hudvårdsprodukter hon sett i någon tidning som skulle vara bra mot acne, men jag tror inte hon fattar hur mkt pengar jag lägger ut på hudprodukter redan. Kände mig som en smutsig pizza när hon sa det. Typ "du kanske skulle testa att tvätta dig?".

Vad kul med frisyren och komplimangerna, och modigt att våga gå till ett läskigt ställe som en frisörsalong med speglar, piffiga människor och fokus på utseendet trots BDDn. Hade nog aldrig klippt mig om inte min kompis varit frisör
Om du visste hur många som bara får skäll för sitt hår av frisören, att de sliter, färgar, tvättar för mkt, klipper för sällan osv. En komplimang från en frisör kan verkligen bäras med stolthet, de kan ju sina saker.

Kul med poesigrejen, ska du läsa egna dikter? Håller tummarna för att det går bra(eller det är klart det gör). Drömmer om att vara med i Poetry slam ngn gång livet, men har hittills bara vågat titta på. Beundrar verkligen dem som är helt säkra och bekväma på scenen, står och berättar intima saker ur sina egna liv utan att börja rodna. En dag ska jag våga, men just nu känns det som ett projekt att ta sig ut ur huset.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Mjo, det är rätt jobbigt. Men som sagt, väljer att tolka det "positvit". :/

hon jag klipper mig hos är ensam frisör, det är rätt skönt. men hon pratar desto mer och kan prata om vad som helst. hon har förutklagat på att jag pillar på finnarna osv.... så satt helt och spände mig i en halvtimme idag. skitjobbigt.

Nej, jag ska nog itne läsa eget. Det skulle bli för jobbigt. Får räcka med att jag gör det på somrarna som avlutning på skrivarlägrena jag är på

Jag tycker det är bra att du har drömmar som du VILL uppnå, och du kommer att klara det. det kanske tar tid bara.
Jag gjorde något otroligt förra veckan.

Jag gjorde en ENGELSK MUNTLIG redovisning. jag tror ingen riktigt förstår hur stor den grjen är för mig.
Att 1. muntlig redovisning. bara där säger det nej.
om man då plussar på
2. PÅ ENGELSKA.

ja då har man kommit till helvetet. jag är sämst på engelska och hjag vägrar prata inför andra.
men så förra veckan så lyckades jag klämma ur mig en reflketion om mina praovekcor, helt utan stödord m.m.

innehållet var kasst, men jag är glad att jag gjorde det. men det är en till engelsk muntlig imorgon ;[ usch och fy.
dessutom är jag ful. sjutk ful.

[Anonym]

Jojoplaneten:
Jag är lite nyfiken på hur du reagerade då du fick komplimangerna? Blev du glad eller "omtolkade" du dem och upplevde de som besvärliga? Andra kan försås också svara på hur ni vanligtvis reagerar på komplimanger.

För min del beror det mycket på hur kommentaren fälls. Jag sönderanalyserar varje ordval, tonfall, situationen, personens blick och så vidare. Först blir jag oftast positivt överraskad, glad och varm inombords (dock bara för spontana komplimanger, inte sånt som jag själv "tigger" om). Men sen "inser" jag oftast att det inte var sant, av olika anledningar.

Härom veckan exempelvis, var det en kille som jobbade i en butik som flörtade lite med mig och var nästan påträngande. Han sa att jag var söt, och gissa vad jag ägnade mig åt på vägen hem? Jo, genom att utgå från sättet han sa det på förstod jag att han bara drev med mig. Efteråt hånskrattade säkert han och andra åt mig bakom i personalrummet, eller nåt. Jag kände mig väldigt äcklig efteråt.

Och idag kände jag groteskt ful, men fick sedan höra att jag "har förändrats på något sätt och ser jättesöt ut". Jag blev glad först, men sen fattade jag att personen med andra tyckte att jag var asful förut. Alternativt att även denna person bara drev med mig...

Det känns oftast som att folk jävlas, för de gånger jag får någon komplimang för mitt utseende är nästan alltid då jag ser som hemskast ut. Men de gånger jag står och gör mig i ordning i tusen år och slutligen tycker att "okej, nu ser jag inte extremt äckelful ut, utan bara ful", då får man ingen som helst respons. Då får man medlidsamma eller föraktande blickar som försäkrar mig om att jag inte ska tro att jag är något, att jag bara är ful och inte ens borde få visa mig.

En sak som jag däremot har lagt märke till på sistone är att jag numera lägger komplimanger på minnet. Jag har även börjat komma ihåg vissa komplimanger jag har fått förut, som min hjärna hade filtrerat bort totalt. Vanligtvis minns jag bara alla förolämpningar. Fast ärligt talat så vet jag inte om det här är bra eller inte, eftersom jag ändå har så svårt att ta till mig en komplimang. Samtidigt vill jag ha komplimanger. Aarghh, det här är så motsägelsefullt.

Nu har jag skrivit en mil, så jag lägger nog av här...

[Malins mamma]

SpegelSpegel, ang ditt inlägg 21 april 22:49:18. (sjätte uppifrån)
Många bra synpunkter! Borde läsas av alla inom psykvården!

Jag brukar skriva att BDD är en tanke-sjukdom. Många inlägg i den här tråden ger bra exempel på det.

Lägg märke till att det är era egna tankar och era egna tolkningar som gör att ni tycker att det är obehagligt att handla diverse saker. Ni tänker ut vad andra tänker och antar att de granskar och bedömer ert utseende och er "rätt" till att handla speciella varor.

Observera skillnaden som SpegelSpegel och Jojoplaneten skrev om, att det är mera okej att köpa medel mot dålig hy än grejer för att "göra sig fin".
Vad är det som gör att det är skillnad på att köpa det ena eller andra? Jo det beror på vad man tänker, det är enda skillnaden.

Det är såna här tankar som man ska försöka förändra till realistiska tankar.

1. Inse att man inte kan veta vad andra tänker.

2. Vara medveten om att bara för att man själv tänker nånting så betyder det inte att det är sant. Jag tar som exempel det som SpegelSpegel skrev. Man tänker att expediten tänker: Men guud, ska HON ha den där?
Det betyder INTE att expediten kommer att tänka det. Men det gör att man själv blir osäker och drar sig för att handla den grejen.

3. Tänk ut en alternativ tanke som är mer rimlig. Det finns hur många som helst andra tankar som INTE GÖR DIG OSÄKER, jag skriver några exempel.
 
* Jag är en av hundratals kunder, varför skulle expediten tänka nånting alls om just mig?
* Expediten är där för att serva mig, inte tvärtom.
* Det är tack vare oss kunder expediten har sitt jobb och sin lön.
* Det är jag själv som bestämmer om jag vill klä mig/sminka mig utmanande, ingen annan och absolut inte en expedit har något med det att göra.
* Expediten har sitt eget liv och sina egna problem att tänka på + att slå in rätt i kasssan och ge rätt växel tillbaka.

Eller så kunde man dra till med nån mer drastisk tanke som:
* Så länge jag betalar för det jag köper så ska du ge fullständigt f*n i varför jag ska ha den.
Eller:
* Stackars dig som måste stå här hela långa dan och vara trevlig mot folk, hur trött eller ledsen du än skulle vara.
* Är det inte jobbigt att alla har förväntningar på att du ska vara perfekt sminkad bara för att du jobbar i en sminkaffär?

Alla de här exemplen är naturligvis inget som man säger högt, man bara tänker det för sig själv.

Det som händer i verkligheten ändras inte av vad du tänker, du köper en grej och betalar, sen är det inget mer med det. Du är bara en i mängden av alla kunder och vad expediten eventuellt tänker eller inte tänker har ingen inverkan på ditt liv.

Jag skulle så gärna vilja att ni kunde förstå hur mycket era egna tankar styr era liv. SpegelSpegel om du läser ditt inlägg 23 april 14:16:47, märker du att allt det som hindrar dig eller gör det jobbigt för dig att köpa det du vill, är dina egna tankar (om vad andra tänker)?

Själva köp-situationen är ju bara en liten del av allt vad tankarna ställer till med, men det är faktiskt jätteviktigt att verkligen lägga märke till vad man tänker.

Man tycker kanske att tankar, det är ingenting, bara luft, nåt som inte finns, men DET ÄR FAKTISKT VÅRA TANKAR SOM STYR ALLT VAD VI GÖR, för mig i mitt liv och för er i era liv.

Mvh Malins mamma

[vinterglas]

Anonym

Jag blev väldigt glad. De var ju ändå komplimanger som inte var direkt relaterade till mitt utseende. altlså jag menar, de är inga bestående saker utan förändrliga.

Men om sånt som handlar mer om hur jag ser ut (sånt som jag alltid har, typ blåa ögon osv.) sånt kan jag rpecis som du omtolka hur många gånger som helst.
folk blir irriterade när jag gör det. men hur kan man låta bli?

; [

Fan vad jag hatar mig själv. Jag hatar vår skolläkare. Och jag har precis avverkat en panikattak. fan.

[Anonym]

Fan vad jag hatar mig själv. Jag hatar vår skolläkare. Och jag har precis avverkat en panikattak. fan.

Vad jobbigt. :/
Vill du berätta mer, ifall det kanske känns lite bättre då?

[vinterglas]

Anonym

Det var en såndär hälsokontroll med väga, mäta osv.
Och jag är medveten om att jag kanske väger rätt mycket mer än jag borde, men rent utseendemässigt så kan jag leva med det, även om siffrorna pockar illa i skallen.

Iaf. så kom vi till mätning och vägning.
Slutade iaf med att hon satt och sa saker som "ja, du vägre kanske lite för mycket, och ja du är ju lite rund eller hur?" osv. hon höll på i flera minuter och jag bara höll med.
(får fortfranade panikartad känsla/nervpirrande känsla i magen och bröstet när jag tänker på det. mår sjukt illa bara jag tänker på det)

Och sen nonchalerade hon det som var ifyllt på ett papper man skulle ha med sig. Där jag fyllt i att jaghar ungdomsfinnar som besvärar, samt eksem och typ besvärande trötthet.
Hon bara tittade på mig och sa "ungdomsfinnar.. jaha, men äh det ärväl inte så allvarligt?"
wtf, jävla kossa, varför tror diu att jag fyllde i det?

usch, jag känner mig typ sviken. just för att hon nochalerade vafd jag fyllt i. Kanske är jag överkänslig bdd-are men äh vafan.

Iaf, jag väger typ 10 kilo mer än jag borde. Men det är svrt att göra något åt, jag försöker men hela min släkt på båda sidor är rätt breda eller mulliga, enda undantaget vr min farfar liksom.

Såatteh, den händelsen satte iaf ännu mer skruv på min idé om att sluta äta. elelr ja, äta mycket mindre.
får se hur det blir. min disciplin är inte den bästa.
men jag ska. varför ska jaginte?

fast jag vet hur kasst jag mår. både psykiskt och fysiskt om jag slutar. men det känns som om det är lösningen.

gah. jag blir arg. hon tror inte att jag är medveten om att jag väger mycket? tjock skulle jag nog inte anse mig vara. mindre smal bara nä men usch.

känner mig så värdelös. så ignorerad.

Efter mitt nbesök där (som resulterade i alltför många hårda naglar i armen och låret i ren förtvivlan) så fick jag något som jag tror var en panikattack. det var sjukt läskigt och obehgaligt.


Ja, dåligt mår jag i alla fall av detta. Kanske fånigt, och kanske dömmer ni mig.
Varför skulle hon inte säga så, jag är ju tjock?

men det är tungt.
och jag har tappat livsluten.
inte så att jag vill dö.

utan mer att jag bara vill isolera mig från varenda jävla människa, gråta och bara slippa finnas.

[pelle]

Tjena jojo!

Min husläkare, som jag träffade för att få remiss till ett kommande pricktest(har atopisktekesm), kom ut i träningsoverallsbrallor och satt typ och smågäspade när jag pratade om mina problem. Kändes ju seriöst
Jag fick ju remissen kirrad, så jag brydde mig inte så värst, men träningsoverallsbrallor på en husläkare inger ju inget större förtroende direkt Han såg helt ointresserad ut också. Det finns många ägg, även i läkarkåren.

Angående din hälsotest, så kanske hon bara tar notis och fördjupar sig i mer "allvarliga" problem än typ ungomsfinnar, även om det känns jobbigt för dig. Det där pappret fungerar nog mest som en formalitet där dom ser att du inte lider av nåt mer allvarigt hälsofel.
Ungdomsfinnar och trötthet är väl så vanligt förekommande att dom knappt reflekterar över det som ett problem.  
Vad har du för slags eksem föresten? Jag har själv lidit av eksem hela livet
Tycker heller inte att du behöver oroa dig för vikten. Du ser helt normal ut, i.a.f på de bilderna du lagt upp härinnene.

/ Pelle

[Anonym]

Hej igen, jojoplaneten.

Jag förstår att det var skitjobbigt. Låter verkligen inte kul. Det där verkar vara standardbeteende hos skolsköterskor/skolläkare? Eller så är jag också bara en "överkänslig bdd:are", inte vet jag. Men min skolsköterska är också sådär okänslig och korkad. I åttan tvingades jag gå på regelbundna hälsokontroller väldigt ofta, och varje gång kändes lika förnedrande. Det slutade alltid med att jag gick därifrån med världens jäkla ångest.

Gav hon dig några råd med tanke på att hon påpekade din vikt? För om hon inte gjorde det så verkar det ju ganska sjukt att bara påpeka att nån väger en aning för mycket, utan att ens säga vad man i så fall bör göra. Då känner man sig ju bara förolämpad.

Men personligen så håller jag med Pelle helt om att du verkligen ser normalviktig ut på bilderna, åtminstone. Och om du själv inte hittils känt dig så orolig över vikten, så tycker jag att du verkligen inte ska göra det nu heller bara för att din skolsköterska är ett pucko. Du har tillräckligt med negativa tankar om dig själv som det är, så att börja oroa dig för din vikt och att försöka äta mindre tycker jag inte låter som en bra idé. Då skapas bara ytterligare ett problem.