Allt hade varit annorlunda idag om jag aldrig fått acne.

[wee1]

Amav - just din form av arrogans är just vad som gör acne så fruktansvärt jobbigt. Acne är ett verkligt problem och spegelspegel beskriver på ett väldigt adekvat sätt det bemötande man får som acnelidande, och utöver de som blir äcklade och de som "vet" hur man ska göra så är det "Det är bara du som ser dem"-skolan. Samma människor som säger "Det är bara du som ser dem" är de som säger "Men, så fin du har blivit" när man blir bättre - så bevisligen är det inte bara du själv som ser dem.

Din attityd hjälper _inte_ den som har grav acne att tycka bättre om sig själv, den lägger på den extra bördan att man dessutom stressar upp sig över ett obefintligt problem - när problemet faktiskt är på riktigt.

Den som lidit av grav acne - som jag gjort - och som blivit bra - som jag blivit (till slut) vet att allt Spegelspegel skrev är sant - det handlar _inte_ enbart om hans/hennes attityd sin hy - man BLIR bemött som mindre vetande, äcklig och obehaglig när man har grav acne. Att neka till detta och lägga över skulden på offret är lika effektivt som att tycka att en tjock tjej borde vara tacksam för att bli sextrakasserad.

Du framstår som fruktansvärt arrogant när du låtsas som att alla problem försvinner bara man slutar oroa sig. (Den har vi också hört förut "Du kanske skulle bli bättre om du slutade stressa upp dig över det" *projektilkräks*)

Acne och BDD verkar ofta samexistera, det är inte så konstigt, det är svårt att gömma sitt ansikte: säkerligen mår man bättre av att kunna fokusera på annat än sitt utseende - men att påstå att man _inte_ blir sämre behandlad som acnelidande  är lögn, lögn och lögn. Det är som att vara vit i Alabama och påstå att det inte finns nån rasism, för själv har man aldrig blivit utsatt för nån.

Jag blir rasande när jag läser dina stroppiga svar till spegelspegel och I miss the sunshine.

Omg, yay for you för att du mår bättre (obs, sarkasm) men har man verkligen grav acne  (och inte "normalmycket" finnar) och bdd så har man _två_ problem - inte ett.

Du låter som en frireligiös som har kommit på att jesus löser allt och skiter i om det funkar likadant för alla andra.

Att inte bli tagen på allvar i sin smärta är _inte_ konstruktivt. Att få höra att _allt_ beror på ens egen inställning när man bevisligen blir illa behandlad (försök få en hudläkare att ta acne på allvar -mig tog det sex försök att hitta en läkare som inte sa "du växer ur det" när jag redan var över trettio) är inte konstruktivt.

Ja - mitt liv hade varit helt annorlunda om jag inte fått acne. Jag säger så för att det är så. Acnen utlöste bddn och de sociala fobierna - jag hade dem inte innan dess. Jag _vet_ vem jag hade varit utan acne för jag hann vara den personen helt kort innan situation A.

Att förminska de här personernas lidande som du gör är åt helvete. De bemöts - liksom jag bemöttes - på ett visst sätt ute i verkligheten och när de blir ledsna över det får de höra att det beror på dem själva. De behöver lära sig att inte definiera sig själva utifrån andras uppförande - de behöver _inte_ höra att deras upplevelse av situationen är fel och värdelös och att alla andra är snälla som små änglar mot alla och att det är deras självhat som får dem att tro att folk är dumma mot dem, för folk ÄR dumma mot dem. Du till exempel är _jävligt_ dum mot dem.

Det går utmärkt att ha BDD och ha koll på verkligheten, problemet är hur man ska förhålla sig till verkligheten med huvudet högt _sån_den_är_ i vår utseendefixerade värld - inte att uppfinna en drömvärld där alla är snälla och det bara är du själv som är lite dum.

Acne och BDD kan höra ihop och vara två olika problem samtidigt och båda behöver hanteras - man hanterar det inte genom att stoppa huvudet i sanden eller bemöta dem med arrogans.

Till er som lider av acne och BDD - _jag_ vet hur det känns, och jag vet varför man känner att allt varit annorlunda utan acnen, men nu är verkligheten den att vi  har/hade acne och måste hantera världen utifrån det.

Att ta tag i BDDn är viktigt, KBT är säkert bra till det men ni är inte knäppa för att ni tycker det är jobbigt att ha acne. Självklart är det jobbigt. Tyvärr kommer vi alltid att stöta på okänsliga och arroganta människor, och då måste vi ha resurser att bemöta dem.

Försök se acnen och BDDn som både ett problem och två problem - många av oss blir inte bättre, eller måste kämpa hårt innan det händer och då är verktygen man får för att hantera BDDn viktiga, för skitstövlar finns det gott om.

[Anonym]

wee1 bra skrivet.. Kunde inte sagt det bättre själv. Acne är ett rent helvete, med eller utan BDD.
Kommer ihåg en kille som sa till mig "ååh vad fin du har blivit, du har mycket mindre finnar", sjölc tyckte jag inte att det var så mycket, men tack vare honom blev jag osäker och DET utlöste min BDD. Sen kom acnen på allvar, båda kinderna är täckta av finnar och är och det var ju PRECIS det här som inte fick hända..

[SpegelSpegel]

Okej, det är väl på tiden att ta itu med den här tråden nu när den är aktuell. Och jag kan ju givetvis inte motstå mitt kära gamla debattämne "Är världen och dess population rosenskimrande och god eller pure evil?" Har ju om ni minns alltid hållit mig i mittfåran med en dragning åt det senare alternativet.


amav

 
Har du prövat att på ett sakligt sätt testa huruvida variationer i bemötande från andra är annat än naturlig variation?


Om inte, förutsatt att du inte gjort det, så skulle du ju kunna göra så att du:

1. Testar att gå ut i en uppsättning olika miljöer (typ caféen, bibliotek, släktmiddagar etc.) med och utan smink eller andra saker som du tycker är förmildrande för ditt utseende.

2. Du genomför dessa försök inom kort tidsrymd (några timmar), dvs. t.ex. går på tre caféer med ansiktsförsköning, och tre utan.

3. Du registrerar folks reaktioner.


I de fall som är svåra/omöjliga att upprepa (t.ex. att komma till en och samma släktträff sminkad och osminkad) kanske det är bäst att komma dit osminkad, alternativt köra varannan sminkat/osminkat.


Då försök utan smink kanske medför högt ångestpådrag kan du ju först se till att habituera (vänja sig vid ångestframkallande situationer), dvs. exponera dig för sociala situationer utan smink. Därefter (då osminkade exponeringar inte längre innebär ngt ångestpådrag) kan du genomföra försöksserien ovan.


På detta vis kan du ta reda på huruvida ditt utseende faktiskt kommenteras mer än det kan anses ok av dig.


Vidare är det sannolikt bäst att redan vid habitueringsexponeringarna börja samla sakliga fallbeskrivningar (typ: "var till 90% säkerhet övertygad om att ngn skulle kommentera eller göra en uppenbart äcklad min ang. mitt utseende på caféet" och utfallet "ja, damen i kassan gav mig ett hudråd trots att jag bara beställde en kaffe och pratade allmänt om vädret").

Att göra så skulle innebära att habitueringen förmodligen skulle gå fortare.


----


Du (SpegelSpegel) kanske redan gjort försök som ovan (med väl formulerad hypotesprövning och statistisk ok behandling). Isf. kommer dina kommentarer av visshet.


Nja, jag har inte gått till väga på exakt det sätt du föreslår, med en väldigt kort tidsrymd mellan de exponeringstillfällen som ska jämföras. Däremot händer det ofta att jag går ut osminkad i syfte att bevisa för mig själv att folk inte särbehandlar mig/uppmärksammar mig negativt enbart pga hur jag ser ut. Mina erfarenheter av detta ser ut ungefär såhär:

Vid de tillfällen jag spontant tyckte att jag såg väldigt illa ut men ändå lyckades övertyga mig själv om att ingen skulle bry sig blev  jag inte nödväntigtvis glodd på eller hånad, men där emot ofta snorkigt och nonchalant bemött i affärer, nekades leenden till svar när jag försökte le mot kassörskor och busschaufförer osv.  Jag v et att sånt kan bero på andra saker än just mitt utseende och väl inte kan räknas som konkret bevis, men att bli otrevligt bemött har gjort mig väldigt nedslagen. Har även vid sådana tillfällen hört väldigt elaka kommentarer. För några år sedan, då jag hade sämre hud än nu och alltid rev upp stora sår i ansiktet, gick jag förbi en uteservering där en kille sa till en annan: "Tänk att behöva vakna upp bredvid det där!" t ex. Under den perioden fick jag ofta den typen av kommentarer, vilket gjorde mig gravt socialt fobisk och paranoid, till slut tyckte jag att allt folk sa och alla skratt och viskningar handlade om mig och gick aldrig ut ur huset.

Idag är min hy så pass okej att jag med hjälp av rätt sminkning ganska ofta kan se så bra ut att främmande människor ger mig komplimanger för mitt utseende. Har t o m hänt vid enstaka tillfällen fått komplimanger för hyn. Men den är  inte under kontroll på ngt sätt, utan jag pendlar mellan näst intill normal hy, halvdålig hy, irriterad hy och halvsvår acnehy. Med halsvår menar jag att jag inte lider av böldacne (ta i trä) utan många små finnar, plitor, pormaskar, stora porer och fet hy(när jag inte använder vitamin B5 som jag gör nu).

När jag nu går ut på stan med okej hy/så bra hy jag rimligtvis kan ha OSMINKAD är folk ofta vänliga och normalartiga mot mig och tar ingen särskild notis om mig, jag får vara ifred men blir inte ohövligt behandlad, vilket jag tycker är idealiskt. När jag har samma hy men även är SMINKAD händer det väldigt ofta att jag får olika typer av sexuell uppmärksamhet av män/killar, de stöter på mig, visslar, ropar saker osv  i a fl en /ett par ggr under dagen.  Möjligtvis händer det att  (äldre) kvinnor är aningen otrevliga ngn gång ibland, och jag får bra service i t ex sminkaffärer. När jag har dålig hy och går ut på stan/till jobbet el. liknande osminkad verkar folk av ngn anledning ta sig friheten att köra med mig och bete sig ohövligt, som om de inte behövde behandla mig med samma respekt som sina andra medmänniskor.  Blir ofta anklagad för att snatta i affärer t ex. Upplever samma sak de ggr jag är sminkad MEN har tydlig acne som inte kan sminkas över, köttsår eller väldigt fet hy.  Inte om jag har mindre ärr eller plitor. Tycker även folk blir tysta när jag går in i fikarummet på jobbet när jag ser jävlig ut, ingen frågar hur jag haft  det i helgen osv. Överhuvudtaget blir jag ignorerad eller körd med på arbetsplatsen.

Får där emot ofta som ett slags oförtjänt respekt och uppmärksamhet av människor när jag har bra hy/är bra sminkad och kommer till en ny arbetsplats/kurs el liknande, kan t om känna att jag behandlas med mer respekt än andra som förtjänat det lika mkt som jag, som om folk omedelbart kan relatera till mig och sympatisera med mig pga att jag har ett i övrigt ganska symmetriskt ansikte,  ganska långt ljust hår och ett sött leende.  Säger det verkligen inte för att skryta men jag får ju uppenbarligen positiv utseenderelaterad uppmärksamhet när min hy inte är vidrig, och jag kan inte komma på ngt jag gjort för att förtjäna omedelbar positiv uppmärksamhet på just min person vid de här tillfällena. Alltså som om jag istället upplever en sorts positiv särbehandling, t ex att lärare har vänt sig till mig personligen ofta under föreläsningar, skämtat mkt med mig osv, eller att många sökt kontakt med mig och försökt etablera vänskap, vilket skrämt livet ur mig. Detta är, jag upprepar, den totala motsatsen till hur jag blev bemött när jag försökte plugga på högskolan under den period då jag hade väldigt dålig hy och ständiga köttsår. Folk ignorerade och undvek mig, var t o m otrevliga när jag försökte småprata med dem, som om de inte ville ha med ngn som mig att göra. Jag anser själv att jag alltid beter mig ungefär likadant i en situation med nya människor, är avvaktande och ej kontaktsökande, men öppen och trevlig på ett lågmält sätt om ngn annan söker kontakt.

Vidare, du skriver:
Som om alla med acne vore grisar som badade och gurglade i stekflott , simmade i kloaker och käkade rent ister med chokladsås på hela dagarna. Det är så förnedrande.

Tror du verkligen att gemene man tänker så? Jag har då aldrig tänkt tanken.



Sedan en mer filosofisk fråga:
Säg att jag bestämmer mig för att bli kränkt (du använder termen förnedrad) av saker som handlar om eller har färgen blå. Då skulle jag bli kränkt när jag är i en affär och en kompis säger "du, testa den här schyssta tröjjan!" om den var blå.

Eller, lite mindre subtilt, säg att ngn har en mkt speciell musiksmak. Det skulle man kunna argumentera för vara ngt som man inte direkt styr över. Säg då sedan att folk fördömer ens musiksmak, eller genom sina egna preferenser får en illamående. Det vore också ngt att gå runt och må dåligt över. (känner folk som är sådana)

Alltså går det att kränkas av vad som helst. Därmed är det inte riktigt ett argument för ngt enl mig.

Nej, jag tror inte alla tänker så, men när människor ger en ovälkomna råd om kost och hygien är det väl uppenbart att de tror att man inte klarar av att sköta sig själv.

Jag tvivlar starkt på att det är möjligt att frammana en känsla av att vara kränkt enbart genom att bestämma sig för att vara det.
Att jag upplever det som kränkande att ngn på det sätt jag beskriver antyder att jag orsakat ngt jag lider mkt av själv genom mitt agerande berör mig illa därför att det

1) antyds att jag själv förtjänat eller i a fl orsakat mitt lidande genom att göra fel, 2) påstås att jag äter dålig mat och är ohygienisk och oupplyst om hur man tar hand om sig själv(att anklaga ngn för ohygien anses förolämpande de flesta kulturer och känns väldigt ovärdigt), 3) jag har inte bett människor att komma med uttalanden, åsikter och råd om min kropp och hur jag ska ändra den, vilket får mig att känna mig attackerad och oskyddad, 4) man säger inte åt en vuxen människa hur de ska ta hand om sig, alltså känner man sig förminskad och omyndigförklarad.

[SpegelSpegel]

Acne och BDD verkar ofta samexistera, det är inte så konstigt, det är svårt att gömma sitt ansikte: säkerligen mår man bättre av att kunna fokusera på annat än sitt utseende - men att påstå att man _inte_ blir sämre behandlad som acnelidande är lögn, lögn och lögn. Det är som att vara vit i Alabama och påstå att det inte finns nån rasism, för själv har man aldrig blivit utsatt för nån.

Tack, wee1, det är precis detta jag försökt formulera. Självklart är det bättre att försöka fokusera på annat än ett yttre folk dömer en efter, och det är väl precis det "friska" acnedrabbade gör och vi BDD-drabbade misslyckas med. Precis som man som svart i ett land med majoritet av vita  mår bättre av att låta bli att bry sig om och hålla sig undan människor som har fördömar om dig och vill trycka ned dig. Vilket INTE är samma sak som att försöka förneka att rasism existerar i alla samhällen

Att inte bli tagen på allvar i sin smärta är _inte_ konstruktivt. Att få höra att _allt_ beror på ens egen inställning när man bevisligen blir illa behandlad (försök få en hudläkare att ta acne på allvar -mig tog det sex försök att hitta en läkare som inte sa "du växer ur det" när jag redan var över trettio) är inte konstruktivt.

De bemöts - liksom jag bemöttes - på ett visst sätt ute i verkligheten och när de blir ledsna över det får de höra att det beror på dem själva. De behöver lära sig att inte definiera sig själva utifrån andras uppförande - de behöver _inte_ höra att deras upplevelse av situationen är fel och värdelös och att alla andra är snälla som små änglar mot alla och att det är deras självhat som får dem att tro att folk är dumma mot dem, för folk ÄR dumma mot dem. Du till exempel är _jävligt_ dum mot dem.

Precis detta har jag också försökt säga. Vi skäms redan tillräckligt över våra utseenden och vår bdd, vi behöver inte bli skuldbelagda pga vårt hat mot utseendefixerade och okänsliga människor eller få våra reella erfarenheter och upplevelser klappade på huvudet.
Själv funkar jag så att när jag är nere i skiten totalt hatar jag mig själv och bara mig. Jag ifrågasätter aldrig om människor har rätt att behandla mig illa pga hur jag ser ut, jag accepterar utseendefixeringen i media som naturens ordning och mig själv som evolutionens misstag. Jag känner förståelse för om min pojkvän skulle vilja vara otrogen och mina vänner helst slippa visa sig med mig. Men när jag mår bättre riktas min ilska mot de som faktiskt delar upp människor i utseendemässiga klasser, mediamogulerna som bara bryr sig om vad som säljer, de cyniska skönhets- och nöjesjournalisterna, killtidningsredaktionerna, reklamfolket som leker med folk osäkerhet, det ytliga, fåniga innemänniskorna som jag umgicks med när jag var yngre, mobbarna från skolan, killarna som inte tyckte om mig utan smink och ville köpa nya bröst åt mig osv osv. Jag ser faktiskt den utåtriktade ilskan som ett friskhetstecken från min sida. Det är väl jävligt bra att en bdd-drabbad tar en paus från allt självhat och slutar be om ursäkt för sig själv? Jag fattar inte varför alla typer av samhällskritik till varje pris måste tystas ned i detta i övrigt vettiga forum. Därmed inte sagt att man inte ska försöka jobba med kbt och utmana sina egna rädslor och förutfattade meningar.

 Det är dock inte konstruktivt att intala sig själv att man inte är ful och att ingen ngnsin kommer att tycka det eller döma en efter utseendet oavsett hur man faktiskt ser ut. Det kanske stämmer att många med bdd inbillar sig sina defekter totalt och faktiskt ofta överensstämmer väldigt väl med skönhetsidealet, men vi andra då?

Är det inte bättre att erkänna att det finns människor som behandlar oss med mindre respekt pga hur vi ser ut, och att därefter jobba på att bygga upp ett solitt grundsjälvförtroende som INTE är baserat på vårt utseende eller en illusion om att världen enbart är god och rättvis? Det anser jag vore ett lämpligt första steg. Det andra vore rimligen att inte ge upp hoppet i sökandet efter människor som uppskattar vad du har att ge och får dig att må bra. Sedan att hitta en nisch i livet där man känner sig tillfreds och fri från ångesten runt utseendet, givande fritidsintressen, läsa mkt, och sist men inte minst rikta ilskan som eldats med självhat mot det samhällsklimat som håller på att bli omöjligt för en tänkande människa att hålla sig psykiskt frisk i.

[amav]

wee1
Jag kommenterar inte ditt inlägg.



SpegelSpegel
Är det inte bättre att erkänna att det finns människor som behandlar oss med mindre respekt pga hur vi ser ut, och att därefter jobba på att bygga upp ett solitt grundsjälvförtroende som INTE är baserat på vårt utseende eller en illusion om att världen enbart är god och rättvis? Det anser jag vore ett lämpligt första steg. Det andra vore rimligen att inte ge upp hoppet i sökandet efter människor som uppskattar vad du har att ge och får dig att må bra. Sedan att hitta en nisch i livet där man känner sig tillfreds och fri från ångesten runt utseendet, givande fritidsintressen, läsa mkt, och sist men inte minst rikta ilskan som eldats med självhat mot det samhällsklimat som håller på att bli omöjligt för en tänkande människa att hålla sig psykiskt frisk i.


Då detta är en BDD-site så tror jag att det för var och en är viktigt att genomföra en ordentlig kontroll av hur stor faktor ens utseende faktiskt spelar i olika situationer (à la KBT) innan man bestämmer sig för att i någon aspekt begränsa livet på grunder det råder oklarhet kring.

Jag är övertygad om att ens utseende kan påverka olika människors bemötande av en. Men, att därifrån formulera tautologiska hypoteser (t.ex. en uppdelning av människor i goda och onda, hypoteser om att alla är i det ena eller andra lägret) eller andra omfattande teorier som egentligen inte följer ur bekräftade observationer anser jag vara ett problem.


/Amav

[Malins mamma]

Jag brukar ibland beskriva BDD:n som att de drabbade lever i en helt annan verklighet än vad icke-BDD:are gör. En verklighet som är fylld av utseendefixerade, elaka, okänsliga, onda, fördömande och kritiserande människor. Människor som av någon anledning endast accepterar, uppskattar och är vänliga mot personer med ett bra utseende/acnefri hy/"perfekt" näsa/ansiktsform/frisyr/haka/kropp osv.

De åtgärder man vidtar för att dölja, kamouflera, sminka över, bota och kurera sin "defekt", (det som kallas för BDD-symptom) är bara en logisk och följdriktig reaktion. Det är såna saker man gör för att man vill undvika att utsätta sig för andra  människors elaka kommentarer, attacker, "goda råd" om hygien, ovänlighet, otrevlighet och ignorans. Man vill naturligtvis bli respekterad, bra behandlad och bemött av andra, det är inget konstigt med det.

Det som du SpegelSpegel (och andra) försöker förklara är att det ni gör, det ni upplever och de uppfattningar ni har är fullt korrekta. Och det är de, utifrån er synpunkt sett. Jag tror nog att de allra flesta skulle agera som ni gör om man trodde att verkligheten var som ni upplever den.

Jag undrar, har ni nångång funderat över vad som är det "sjuka" i sjukdomen BDD? Varför lider ni så fruktansvärt av denna sjukdomen? Varför mår ni så dåligt?
 
Jag antar att de flesta antagligen skulle säga att det är utseende-"defekten" som är felet och orsaken till allt lidande.
SpegelSpegel du hade även en annan teori, att "friska" acnedrabbade fokuserar på annat än sitt utseende. Och det gör de kanske, även om det inte är speciellt kul för någon att ha svår acne. Men den egentliga skillnaden är att friska inte ser sin omvärld på samma sätt som ni gör. Och det är detta som är skillnaden mellan att lida av BDD eller att inte göra det.

Du skrev:
"Är världen och dess population rosenskimrande och god eller pure evil?"

Frågan innehåller visserligen ett tankefel (svart-vitt tänkande, man kan inte säga att alla männsikor är varken helt goda eller helt  onda, vi ligger nog alla nånstans emellan de två ytterligheterna), men det är ändå en bra fråga.
 
Är världen så ond som BDD-drabbade faktiskt upplever den?
(Observera att jag tvivlar inte en sekund på att er upplevelse är verklig).

Men, upplever man alltid saker precis som de är eller är det möjligt att tolka en och samma sak på olika vis?

Jag tycker att wee 1:s inlägg är ett bra exempel på att man kan tolka saker på olika sätt.

Wee du tycker att Amavs inlägg är arroganta, att han förminskar och inte tar acnedrabbade personers lidande och smärta på allvar. Du skriver tom att Amav är jävligt dum mot BDD-drabbade och du blir rasande över hans stroppiga svar.

Det är alltså din tolkning, som du upplever det. Betyder det då att det verkligen ÄR så? Har du tolkat Amavs medverkan här på forumet på ett korrekt sätt eller är din tolkning påverkad av din negativa syn på din omvärld, att människor är elaka?

Min tolkning är att Amav skriver sina inlägg i syfte att vilja hjälpa er andra.
Faktum är att han har själv lidit av denna sjukdom och VET vilket helvete det är. Faktum är att han har gett massor med tips och råd om både böcker och praktiska övningar som kan vara till hjälp för att bli frisk. Faktum är att han har uppmuntrat steg i rätt riktning och berömt framgångar. Faktum är att han frivilligt har lagt ner både tid och energi på att svara på inlägg och försökt hjälpa er till ett friskare liv. Är det att vara arrogant och jävligt dum, förminskar han acnedrabbades lidande och smärta genom sin vilja att hjälpa? NEJ!

Wee, din tolkning är fel. Det som du uppfattar som elakhet och arrogans är egentligen det rakt motsatta. Att Amavs språkbruk ibland kan uppfattas som provocerande förändrar inte hans goda intentioner.

SpegelSpegel, du skrev på ett ställe att du vet att många håller med dig i det du skriver. Min gissning är att ALLA BDD-drabbade håller med dig. Den som inte gör det lider inte av BDD.

Mvh Malins mamma

[laktoos]

Malins mamma: du slår huvudet på spiken. Jag har varit sammanlagt på 4 timmar KBT med start i förra veckan och ditt inlägg är till hjälp för att sätta in mig i nya tankesätt osv. Jag har lätt för att formulera mig i textform, men att sätta ord på det helvete jag varit i och som jag ännu befinner mig i men ser en väg ifrån är svårt. Därför är det skönt med konstruktiva inlägg, där jag också räknar in amav och säkert flera som jag kommer upptäcka med tiden. Inlägg som får en att tänka till, bra grejer helt enkelt!

"Men den egentliga skillnaden är att friska inte ser sin omvärld på samma sätt som ni gör."

Så är det ju. När jag sitter på KBT-sessioner och min terapeut ifrågasätter min syn på att t.ex. man måste vara perfekt för att få leva (jag har BDD-huden i ansiktet) alltså att man måste ha en perfekt hy för att kunna räknas som människa. På det sättet tänker ju inte en person som lider av BDD, även om den personen självklart kan lida av sina finnar, men inte så finnarna, DETALJERNA, förstör hela livet.

[Malins mamma]

Hej Jonniecb!  

Det gläder mig att du bestämt dig för att bli frisk och att du har lyckats hitta en bra KBT-terapeut! Det gläder mig också att du kan ta till dig av det som bla Amav och jag skriver. Det tyder på att du är på rätt väg!!  

För att göra mitt resonemang lite tydligare ska jag lägga till en sak i den mening du citerade. Så här ska det va:

"Den egentliga skillnaden är att "friska" inte ser sin omvärld på samma hotfulla sätt som BDD-drabbade gör."

Som SpegelSpegel skriver finns det väl knappt nån tonåring (eller äldre för den delen) som är helt nöjd med sitt utseende. Att de trots det inte lider av BDD beror (tror jag) bla på att de inte ser sin omvärld på samma hotfulla sätt som BDD-drabbade gör.

Lycka till i fortsättningen Jonnie!!!  

Mvh Malins mamma

[laktoos]

Malins mamma: Meningen blev ännu bättre nu.

Det som jag reagerar på nu är apostroferna kring ordet friska. Jag vet att det inte är din mening och att du inte menade något negativt med det, men jag reagerar med känslan av att om man skriver "friska" om människor som inte lider av BDD kan man lika gärna skriva "sjuka" för att benämna de människor som lider av BDD.

Alla som lider av BDD är sjuka med stora bokstäver. Jag kan bara tala om egna erfarenheter, men i 5 års tid har tankarna kring huden i mitt ansikte upptagit så mycket tid att jag helt glömt bort mig själv. Som min terapeut uttryckte det idag: "att förminska sig själv är också självmord". (Ungefär så sa hon...tror jag) Att lida av BDD är att långsamt förinta allt som är en själv, tills man bara är sin defekt, när allt annat man är värd att kalla människa för vittrat bort och förmultnat. Då man är så nere att självmord känns som den mest naturligaste lösningen för att bli av med kaoset.

Nu seglade jag kanske iväg från ämnet, det enda jag vill komma fram till och ha sagt är att BDD är som vilken annan sjukdom som helst, psykisk som fysisk. Den är lika allvarlig, precis som alla sorters sjukdomar är allvarliga för de som personligen lider av dem.

Jag hoppas inte du tar illa upp för att jag utgick från apostroferna i friska. Jag uppfattar dig som förstående och varm och om jag har förstått det rätt så lider/har din dotter lidit av BDD. Du har säkert en egen bild av vilket helvete det kan vara med BDD. Jag önskar er allt gott.

Jag vill bara att BDD ska uppmärksammas, för det behövs. Jag tror att BDD behöver lyftas fram i ljuset, kanske på liknande sätt som anorexia gjort i massmedierna. Alla vet vad anorexia är för sjukdom och hur hemsk den är, men hårddrar man så vet ingen i Sverige förutom de drabbade och anhöriga ens om att BDD existerar, att det finns en sjukdom som får folk att må så dåligt över sitt yttre att de inte orkar leva längre. Jag har levt i 5 år sen jag var 15 med BDD, och hela tiden har jag skämts något fruktansvärt över mina tankar. Tanken att säga till mina föräldrar att all min vakna tid går att till att tänka om och studera mitt ansikte har aldrig blivit mer än en tanke. Rädslan att inte ens mina föräldrar, som älskar mig, skulle kunna förstå den smärta som BDD:n orsakat gjorde att jag inte klarade av att berätta. Och till slut bröt jag ihop och släppte alla spärrar och tvingade mig till att berätta och nu kan jag se fram emot resten av mitt liv, ett liv utan BDD.

Nu blir det långt, men en sak som jag iallafall kände var rädslan för att ingen skulle förstå, att man skulle bli kallad utseendefixerad och ytlig. Än en gång, detta är mina egna personliga tankar baserade på egen erfarenhet. Jag har inga källor att stödja mig på, men som jag känner det så är jag egentligen inte alls  särskilt utseendefixerad utan ser hellre först till en människas inre innan jag avgör om den personen i mina ögon är "snygg" eller "ful". Så känner jag, trots att jag i 5 års tid ägnat mer tankar kring och drömmar om en perfekt hy än något annat.

Men det har inte handlat om något så praktiskt som en perfekt hy. Hade jag en morgon vaknat upp med en len och mjuk hud, en  reklambildshy photoshoppad till tusen hade jag ändå inte blivit så lycklig som jag drömde (och fortfarande, även om det sakta börjar släppa) drömmer om att bli.

Nu trasslade jag förmodligen in mig, och jag orkar inte skriva mer. Hoppas nån kan förstå något i vilket fall.

[Malins mamma]

Jonnie, nejdå jag tar inte alls illa upp, jag förstår hur du menar men det var inte så jag tänkte.
Att jag skrev apostrofer runt "friska" var för att människor kan ju vara sjuka även om de inte lider av BDD, i andra sjukdomar alltså.

I övrigt håller jag med dig fullständigt att BDD är en allvarlig och förödande sjukdom och att den behöver uppmärksammas mycket, mycket mer. Läkare och psykologer behöver få kunskap och utbildning, de drabbade behöver få rätt vård och de som lider av BDD utan att veta om att de har en sjukdom (och deras anhöriga) behöver få reda på att sjukdomen finns. Och inte minst allmänheten behöver få veta att BDD verkligen är en sjukdom och inte vanliga komplex eller utseendefixering.

Mvh Malins mamma