någon som har en teori?

[Malins mamma]

nu har jag börjat oroa mig för att folk kanske tycker att mitt utseende har ändrats på ett negativt sätt, och därför går jag runt och tänker på det hela tiden.

Peter, några kommentarer ang. detta:

Du har börjat oroa dig för att andra tycker att ditt utseende har förändrats negativt.
Det faktum att du oroar dig betyder INTE att din oro är befogad.
Det är vanligt att BDD-drabbade tar sina tankar på allvar och tror att de representerar nån sorts sanning och att tanken är viktig.
Men det är inte så, att man tänker eller tror nånting betyder inte att det är sant.

Ang att vilja veta vad andra tänker om ditt utseende.
Man kan inte veta vad andra tänker. Man kunde förstås fråga men man vet ändå inte om de säger sanningen. Därför måste man lära sig att leva med att inte veta det.

Just osäkerheten över hur man ser ut och vad andra tycker och tänker om ens utseende är något som orsakar mycket problem hos BDD-drabbade. Man mår mycket bättre av att inse att man aldrig kan veta det. Dessutom är det faktiskt inte speciellt många som bryr sig om hur andra ser ut, var och en har nog med sina egna liv och sina egna bekymmer.

Jag översätter lite av vad Dr C skrev:

"Det är ett logiskt problem med att försöka få reda på hur man ser ut. Det förutsätter att det finns en objektiv sanning om hur man ser ut och det finns det inte.
Man kan inte objektivt veta vad någon annan ser eftersom det de ser är en produkt av deras egen uppfattning och den är bara delvis baserad på det ögat ser och sen är det filtrerat av deras hjärna som i sin tur är påverkad av de tankar och erfarenheter de har osv. (hmm.... låter väldigt rörigt men det är ungefär så han förklarar det).

En stor del av BDD handlar om att man inte står ut med eller inte kan tolerera osäkerheten över hur man ser ut.  
Du skulle må mycket bättre om du insåg att du inte kan veta hur du ser ut och att du inte kan veta vad andra ser och att de ansträngningar du gör för att ta reda på eller att kontrollera det bara gör ditt problem värre."

Som svar på detta skrev sign GalaxyGirl:

"Wow, dethär var verkligen en överraskning. Jag har alltid försökt komma underfund med hur andra tycker att jag ser ut, men även om jag skulle se mitt utseende "rätt" så skulle jag alltså se det med mina ögon/hjärna och därför skulle det var tolkat enligt min egen uppfattning.
Det går inte att veta hur vi ser ut i andras ögon därför att allas uppfattningar är olika.

Jag brukar fylla i det jag tror att andra tänker med mina egna negativa uppfattningar men nu måste jag komma ihåg att andras hjärnor inte är likadan som min hjärna och att när de tittar på mig så upplever de inte samma obehag som jag tror att de gör. Jag måste försöka komma ihåg det varje gång jag går ut."

Efter det kommenterade Anna (hon som blev fri från BDD för 1½ år sen) såhär:

"Den här insikten är väldigt befriande och så omtumlande att det nästan blev en chock för mig. Jag hade ingen aning om att "normala" lever helt obekymrat med osäkerhet över hur de ser ut. Jag blev alldeles överväldigad när jag fick veta det av Dr C.

Och det är väldigt befriande att inse att vi kan bli som dem. Vi kan lära oss att vara bekväma med att "inte veta"."

Alltså Peter, du kan aldrig säkert få reda på vad "alla andra" tycker om ditt utseende så det är ingen nytta med att du försöker att komma underfund med det, det är bara bortkastad energi.
 
Har du tänkt efter vad som är orsaken till att du "måste" veta vad andra tycker om ditt utseende?

// Malins mamma

[Broken]

Malins mamma

Jag tror faktiskt att min bdd flyttat sig från att klämma och skrapa på armarna och ibland på ryggen till ansiktet.

Tittade idag då jag var hemma på middag hos mina föräldrar med min sambo, på ett fotografi som togs på gymnasiumet. Jag har världens finaste hy! Men ändå så förstör jag den så som jag gör.. blir så frustrerad! Har alltid haft långa fina naglar, men har klippt ner den två fingrarna jag klämmer med, för att minska det ännu mer.. gett mig f*n på att få stop på det här "vansinnet".. för det är så jag känner om mig själv!

[Anonym]

Jag tror att den största anledningen till att man "måste" veta vad andra tycker om ens utseende beror på en rädsla att inte duga. Att andra ska genomskåda en, att andra ska uppleva en som mindre värd. Detta kan hos vissa projiceras som utseendefobi, dvs BDD. Orsaken är dock en annan, utseendet får bara vara talesman för den inre rädslan. Läser en mycket bra bok just nu, som jag verkligen kan rekommendera! "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" Av Anna-Karin Kåver. (ca 249 kr)Den handlar om acceptans, att man duger som man är, att man måste sluta kriga mot sig själv samtidigt som livet bara rinner ifrån en. Har läst den förut och läser den igen. Upplever att jag blir stärkt av den.
Läs den! Kramar från en som försöker acceptera verkligheten som den är.

[Malins mamma]

Broken, ja det synd att det ofta är så att man själv "skapar" det man är rädd för. Tyvärr verkar det vara väldigt vanligt hos de som har hud-BDD.

Anonym, jag läste ett inlägg som var väldigt bra på BDDCentral om " att duga som man är", ska försöka ta det i korthet:

"Ajla" läste lite grann i en bok skriven av Paul McKenna "Ändra ditt liv på 7 dagar", kapitlet som handlade om "The Three Different Selves", alltså våra tre olika självbilder.

Det handlar om att vi i grunden är vårt RIKTIGA JAG. Ovanpå detta har vi ett lager av skam, rädsla och skuld, det vi är rädda för att vi ska vara, vår NEGATIVA SJÄLVBILD. Så för att folk ska gilla oss ändå har vi ett lager till - det som vi vill vara, vårt "LÅTSAS_JAG". Vi kämpar så hårt för att ingen ska se vårt lager av "dåliga sidor" att vi helt och hållet glömmer bort vårt riktiga jag, det som finns under allt det andra.
 
Men hur vet man vad som är ens olika jag? Jo man besvarar en del frågor.

För att få reda på sitt LÅTSAS-JAG ställer man frågan: Hur vill jag bli sedd av andra? Vad är viktigt att andra får reda på om mig?

För att få reda på vad man har för NEGATIV SJÄLVBILD ställer man frågan: Vad är motsatsen till mitt låtsas-jag? Eller vilken hemsk "sanning" vill du inte att andra ska få reda på?

För att få reda på sitt RIKTIGA JAG ställer man frågan: Vem är du egentligen när ingen annan ser dig?

Ajla hade inga större förhoppningar om att få reda på nåt om sig själv men försökte ändå besvara frågorna. Så här blev hennes resultat:

MITT LÅTSAS-JAG:
säker
bekymmerslös
tuff
smart

MIN NEGATIVA SJÄLVBILD:
osäker
svag
dum
ful
inte tillräckligt bra

MITT RIKTIGA JAG:
rolig
omtänksam
förstående
känslig
dömer inte andra
tacksam
älskvärd
andlig

Det blev så konstigt, skriver hon. När jag hade gjort listan klar så hade jag MER positiva saker på mitt RIKTIGA JAG än på mitt LÅTSAS-JAG.

Detta har kanske inte så mycket att göra med BDD men eftersom många verkar ha en väldigt negativ totalbild av sig själv så är det kanske värt att tänka på.

Varför inte bara vara sig själv, precis som man är?

Mvh Malins mamma

[SpegelSpegel]

Malins mamma,

pecis sådär som GalaxyGirl reagerade jag också när jag började läsa lite om BDD och förstod att "vanliga människor" inte "vet" hur de ser ut och lever i ovisshet men är nöjda ändå. Har alltid varit så fascinerad av hur en del kan vara så säkra på att de ser "bra" ut när man ser så olika ut i olika speglar och ljus och på foton. Jag trodde nästan att det bara var jag som såg olika ut, att alla andra såg lika dana ut överallt, att jag var någon sorts Barba-människa som kunde byta färg och form lite närsom helst. Men det är ju bara det att jag inte tänker på hur andra ser ut i olika ljus, och de tänker inte heller på hur de ser ut överallt i alla speglar jämt, de som tycker de ser bra ut tittar i en spegel och bestämmer sig för att de gillar det de ser bara. Det är en otäck tanke att släppa utseendekontrollen, men när man tänker efter så "vet" man aldrig exakt hur man ser ut  och hur andra uppfattar en hur mycket man än speglar i olika ljus, söker bekräftelse och sminkar sig. Det enda man gör är väl att slösa bort sitt liv troligtvis.

Anonym, jag tror det ligger mkt i det du säger. Låter som en bra bok också. Vi kanske skulle starta en tråd för stärkande boktips.

[angel]

Hej!

Fick en del tankställare....
En sak som en herre på Ananke i Gbg sa till mig var: självuppfyllande profetior (får du positiv feedback-mår du bättre och vice versa). Detta stämmer bra in på mig.

Idag var jag på kurs i personlig utveckling. Vi talade om mindervärde och lite om utseende/innehåll.

Det jag sa kändes bra därför att det är min sanning: Jag tycker om den jag är och har roligt med mig och åt mig själv och roligt tillsammans med människor som är som mig. Problemet är, som jag upplever det -jag  platsar inte i något umgänge! Jag har nog inte hittat rätt forum att tillåtas vara den jag är och att det är accepterat.
Jag är en konstnärlig bohemsjäl, det fungerar inte med de människor jag har omkring mig. De är antingen trendfior eller flickvänner till någon..

Jag är född med en överkänslighet, har varit mobbad, haft en pappa som önskade att jag vore som grannflickan -dvs söt, snäll och plugghäst. Om han bara visste att hon var skolans slampa/prinsessa. Och alla elaka kommentater därtill....
Jag var och är annorlunda, bra på mitt sätt, och det är underbart i min värld.
När jag hamnar i sammanhang där jag uppskattas för den jag är, minskar min BDD. Jag kopplar av och glittrar -jag är jag och jag är bra!!!
Problemet är just det att, jag får bekräftelse att jag är rolig, snäll, charmig men ingen tycks vilja umgås med mig privat.
Hmm... där kommer BDD:n in igen..
Varför duger jag inte 100%? De uppskattar min närvaro men vill inte visa sig offentligt med mig..
Det måste bero på mitt utseende...... BDD strikes again and again....

Kram till alla.

[Anonym]

Ps.

Rosebud.. jag är 32 år...har lidit av bdd sen 14 år, fast det kom smygande redan i andra klass. Vill du eller ngn annan prata om röda trådar genom livet är ni välkomna att adda mig!

adina_gbg@hotmail.com

[SpegelSpegel]

Angel, jag känner igen mig extremt mkt i det du skriver. Mår så mkt bättre när jag träffar folk som jag verkligen kan prata med, som är på samma våglängd som jag och uppskattar mig för den jag är, då blir jag fantastisk, rolig, kreativ, snabbtänkt, varm, glad. Inte alls distanserad och tråkig som jag blir när jag mår dåligt över utseendet i den grad jag gör i andra situationer.  Tyvärr tycker mina få vänner att jag är sådan tror jag, självupptagen,utseendefixerad och tråkig och gnällig, men jag tror det säger mer om dem än om mig eftersom min BDD förvärras när jag är med folk som får mig att känna mig otrygg och som om jag inte duger. Har svårt att skaffa vänner, eller så drar jag till mig folk jag har mycket lite gemensamt med. Söker därför alltid efter en kille som kan vara psykolog, pappa, bästa vän och pojkvän på en gång för att kompensera min upplevda ensamhet, vilket inte är helt bra då förhållanden ju ofta tar slut, och då har jag absolut ingenstans att vända mig utom psykjouren.