Hetsätning

[Marimaki]

Nån som har ätstörningar eller hetsäter?.. som vill snacka lite..

[Anonym]

Jag har nån form av ätstörning. Vet inte riktigt vilken, känns nästan som en blandning av alla möjliga... Ibland hetsäter jag, och spyr upp det. Ibland hetsäter jag och spyr inte upp det. Ibland svälter jag. Ibland har jag nån nyttighetshysteri. Ibland struntar jag i vad jag äter och bara vräker i mig mat och onyttigheter. Ibland känner jag ett tvång att trycka i mig en massa mat/godsaker fast jag inte alls är sugen eller hungrig och jag vet redan innan att jag bara får ångest utav det. Ibland äter jag en liten godisbit och gråter sedan pga det, medan jag i andra perioder kan äta överdrivet mycket godis om dagen utan att orka bry mig. Ibland rör jag mig inte ur fläcken på väldigt länge. Ibland tränar jag överdrivet mycket. Allt går i perioder. Så jag vet inte vad jag har, men ätstörd måste jag ju vara. För normalt är det ju inte.

[Sad Angel]

Jag är en som har just bulimi! Det är så himla jobbigt. Jag har haft det i tre år ungefär. Jag smälläter mat, chips, bakelser tills jag får skuld och sen kräks jag upp det. Det är hemskt!

[Anonym]

ätstörning sedan snart tre år tillbaka ;/

[Sad Angel]

Jag ska äntligen få hjälp mot det nu. Har fått tid på BUP. Hoppas jag blir frisk och kan gå ner i vikt!

[Anonym]

När jag får panik för att jag inte kommer iväg till skolan så brister jag alltid i gråt och det är då jag börjar hetsäta...jag äter tills jag kommer på vad jag gör och då mår jag ännu mer dåligt för att jag har ätit, så då går jag ut o springer, gör sit-ups..bestämmer mej för att inte äta mer på resten av dagen..allt för att bli av med det som jag just stoppat i mig!...Fast jag har aldrig vågat stoppat fingrarna i halsen..jag tror att om jag nån gång gör det så är det nog väldigt svårt att sluta!

[Sad Angel]

Det går inget bra för mig alls. Ändå går jag på BUP. Nu vill jag bara svälta mig. Om jag inte blir smal har jag inget att leva för alls. Jag är trött på alla blickar och fniss mot mig. Jag känner mig så olycklig

[Malins mamma]

Sad Angel, i mina svar här på forumet rekommenderar jag de som har problem att ta kontakt med psykvården, BUP eller kuratorer.

 Min förhoppning är att de som jobbar inom psykvården och har en riktig utbildning ska förstå och veta vad som behöver göras.
Det finns säkert massor med psykutbildade som är duktiga och kan sina saker, men kanske också en del som inte är så bra eller inte har den utbildning som krävs för ens problem.

En, som jag tror, vanlig form av "behandling" är samtalsterapi. Man berättar om saker som har hänt i ens liv, hur det kändes då och då, vad man har problem med just nu osv. Vid återkommande besök talar man om vad som har hänt den senaste veckan och hur det känns nu och vad man tycker om det.
 
Det finns säkert många som blir hjälpta av att få tala ut och berätta om saker för någon som har tystnadsplikt och inte för vidare det man har sagt, speciellt om terapeuten tillför något och kommer med bra förslag på vad man kan göra för att må bättre.

Det jag saknade när jag och Malin gick hos terapeuterna (innan vi visste att Malin led av BDD) var att de aldrig hade nån synpunkt eller åsikt om det vi berättade om. Vi fick inga råd om det vi hade sagt och gjort var rätt eller fel, inga konkreta anvisningar om vad vi skulle göra för att Malin skulle må bättre och kunna leva ett normalt liv. De timmar vi satt där gick åt till att analysera sönder olika händelser under den senaste veckan utan att komma fram till någonting alls.

Vid problem som BDD och olika ätstörningar tror jag inte att samtalsterapin hjälper för att bli frisk. (Dr C skriver att det tom kan förvärra sjukdomen iom att man tvingas tänka på och återuppleva jobbiga situationer som man har varit med om).

Sad Angel, i ditt fall borde terapeuten tex ta upp det som du skriver här.

1. "Om jag inte blir smal har jag inget att leva för alls."
Det är som jag ser det en felaktig uppfattning som du borde undersöka.

Den första frågan är: Är du verkligen överviktig? Väg och mät dig och räkna ut ditt BMI så att du får svart på vitt hur mycket övervikt du har (om du har någon).
Sen ska du ställa frågan: Är det bara de smala här i världen som har något att leva för? Finns det några överviktiga som lever tillfredställande liv?
Jag känner tex flera personer i min omgivnig som är mer eller mindre kraftiga och de lever precis som vanligt. Det finns alltså inget bevis för att man måste vara smal för att ha något att leva för. Om det är möjligt för andra överviktiga att leva normalt så är det det för dig också.

(Det finns dock en del undantag om man ska vara noga, de enstaka personer som väger "flera hundra kilo" och inte kan ta sig ut ur sina hus utan hjälp av lyftkran, de kan man ju anta att de inte kan leva tillfredställande liv, men jag antar att du inte är så mycket överviktig).

Din tanke att du måste vara smal för att ha något att leva för är alltså inte realistisk. Då kan du ändra den till tex:
"Eftersom det finns bevis för att man kan ha ett bra liv även om man är lite överviktig så kan jag redan nu leva som jag vill och göra det jag vill."
 
För att komma tillrätta med bulimin borde terapeuten, om hon inte har kunskapen själv, ge dig remiss till någon som kan sånt.

2. "Jag är trött på allas blickar och fniss mot mig".

Man vet att BDD-drabbade har en tendens att tolka andra människors naturliga beteende som att det gäller en själv och ens utseende. För att undersöka om det är sant att andra tittar och fnissar åt dig borde terapeuten följa med dig ut på stan tex för att kolla om det faktiskt är så.

Enbart det faktum att man går på BUP är alltså ingen garanti för att man blir frisk, behandlingen man får där måste vara anpassad efter de problem man har, annars kan det inte hjälpa en.

Försök att lägga märke till om din terapeut gör eller säger något som hjälper dig att bli av med bulimin, att må bättre och att få ett bättre självförtroende, det är det du behöver få hjälp med.
Självklart är det bra att gå till nån som lyssnar och bryr sig om men det hjälper inte mot alla problem.

Mvh Malins mamma

[Sad Angel]

Jag fyller 16 idag och ska äta tårta och så. Hoppas det inte blir för mycket...

[Malins mamma]

Sad Angel, stort GRATTIS på födelsedagen!!!    

Ang tårtan: Idag ska du inte känna nån skuld för att du äter tårta, du har all rätt att unna dig en god tårtbit för att fira din 16-årsdag!

Hoppas denna dagen kan bli början på ett bättre liv för dig!!

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Jag har nån form av ätstörning. Vet inte riktigt vilken, känns nästan som en blandning av alla möjliga... Ibland hetsäter jag, och spyr upp det. Ibland hetsäter jag och spyr inte upp det. Ibland svälter jag. Ibland har jag nån nyttighetshysteri. Ibland struntar jag i vad jag äter och bara vräker i mig mat och onyttigheter. Ibland känner jag ett tvång att trycka i mig en massa mat/godsaker fast jag inte alls är sugen eller hungrig och jag vet redan innan att jag bara får ångest utav det. Ibland äter jag en liten godisbit och gråter sedan pga det, medan jag i andra perioder kan äta överdrivet mycket godis om dagen utan att orka bry mig. Ibland rör jag mig inte ur fläcken på väldigt länge. Ibland tränar jag överdrivet mycket. Allt går i perioder.

Precis så är jag också.

[Anonym]

Hej Marimaki.

Jag har bulimi..
När jag var 20 blev jag sjuk i anorexia som senare övergick i Bulimi.

När jag har det som jobbigast med bdd `n så äter jag, hetsäter och kräks.
nästan som få ett kvitto på hur hemsk man ser ut...
Har haft det i ca 4 år och det är verkligen en ständig kamp

[AnXiety]

Jag utvecklade anorexi i januari och rasade i vikt då, sen för nån månad sedan så har jag gått upp till min normal vikt igen. Men nu är jag tillbaka, men dock med bulimi denna gången...

[Anonym]

Jag har nån form av ätstörning. Vet inte riktigt vilken, känns nästan som en blandning av alla möjliga... Ibland hetsäter jag, och spyr upp det. Ibland hetsäter jag och spyr inte upp det. Ibland svälter jag. Ibland har jag nån nyttighetshysteri. Ibland struntar jag i vad jag äter och bara vräker i mig mat och onyttigheter. Ibland känner jag ett tvång att trycka i mig en massa mat/godsaker fast jag inte alls är sugen eller hungrig och jag vet redan innan att jag bara får ångest utav det. Ibland äter jag en liten godisbit och gråter sedan pga det, medan jag i andra perioder kan äta överdrivet mycket godis om dagen utan att orka bry mig. Ibland rör jag mig inte ur fläcken på väldigt länge. Ibland tränar jag överdrivet mycket. Allt går i perioder.

Jag har samma problem. Vissa veckor äter jag nästan ingenting och ibland känns det som jag måste ha mat hela tiden. Sen får jag ångest och måste antingen kräkas eller kompensera maten med träning. Det är jobbigt..

[Anonym]

Joo jag vet hur det känns, jag har haft problem med mat och mitt utseende länge. Jag brukar inte hetsäta, men jag spyr ofta upp det jag äter, det resulterar i extrema magsmärtor och totalförstörda kräk reflexer, jag brukar vara tvungen att göra uppehåll under dessa perioder, och då kan det ta långtid innan jag spyr igen. Men så fort det blir lite bättre så spyr jag igen. Det börjar bli ganska jobbigt med det här nu.