Hej!
Till alla som tror att de har, eller har fått diagnos på ätstörning: Jag vet hur ni känner det. Fyller 25 i mars, och har haft anorexi, bulemi & komb. sedan jag var 11år. Har varit på behandlingshem, sjukhus, haft otaliga psykologer etc. Jag är idag fortfarande sjuk & lever på sjukbidrag. Men jag har någonstans långt inne (för det mesta) ett hopp om att jag ska bli frisk. Det jag vill säga alla är att - ge inte upp! Och sök hjälp! Och om ni inte känner att det fungerar - testa en annan variant av hjälp, det som hjälper en person kanske inte alls passar en annan o vice versa.
Det jag tyckt har känts bäst av allt, har varit när man fått dela med sig av sina erfaranheter och sitt helvete, med andra som förstår hur det känns. tex som här. Jag kan ge er lite tips...
www.abkontakt.se det här är en site skapad av människor som alla har jobbat med, själva haft, eller haft anhöriga med ätstörningar. De vet alla vad de talar om. De anordnar seminarium och självhjälpsgrupper (ingår själv i en) m.m. Kan också hänvisa vidare ifall de inte finns i din stad.
Läs böcker om ämnet! Låna på bibban. Finns mycket som man kan få insikt i och som kan hjälpa en att inse att det är mycket man inbillar sig som faktiskt inte alls stämmer.
Ta kontakt med (beroende på ålder) BUP, Landsting etc (Vårdcentralerna kan ge remiss till tex vuxenpsyksavd. så att man kan få en psykolog att tala med).
Berätta för era närmaste! Ska du klara av den här striden med dig själv & din ångest, rädsla osv behöver du ha stöd. Är det svärt att berätta, skriv ett brev, eller be en vän eller någon annan som kanske redan vet berätta för din familj eller vem du vill berätta för.
Meddela dina lärare/arbetsgivare om läget. Om de vet att du är sjuk, har de lättare att underlätta och förstå tex frånvaro eller "udda" beteende. Och de kan hjälpa dig lättare!
Nu kanske ni tänker: hur kan hon tro att hon ska tala om för mig hur jag ska göra när hon inte är frisk själv? Men jag kan säga såhär. Jag är inte helt fri från mina ätstöringar, och ja det har istället ersatts av andra sjukdommar (lider av dbb/social fobi). Och så behöver det garanterat INTE bli för er! Men OM jag inte sökt hjälp, hade jag garanterat varit död idag. Antingen hade jag svultit ihjäl eller också hade jag gjort ett självmordsförsök (& lyckats den här gången).
Så allt jag vill ha sagt är: FORTSÄTT KÄMPA! Även om det ofta känns helt meningslöst, och som om man aldrig kommer klara det... För det finns otaliga människor som klarat det, så varför skulle inte du? Jag brukar tänka så här: Det finns alltid de som har mått sämre än när jag mådde som sämst, och de har blivit helt friska. Så varför skulle inte jag kunna, när jag har bättre utgångläge? Och det är OK att misslyckas! Man kan inte klara allt på första försöket/en.
KÄMPA PÅ! Och LYCKA TILL!!!
/MVH NS.
