"Skriva av sig"-tråd

[Lyckofågel]

Självmordstankarna dök igår upp ifrån tomma intet. Hopplösheten, känslan av att det aldrig kommer att gå. Mina drömmar och mina förhoppningar om livet. Det kommer aldrig att gå.

Jag brukar skriva farväl-brev när jag mår så här dåligt, det är det mest konstruktiva jag lyckas motivera mig att göra. Om jag så nån gång skulle besluta mig för att avsluta skiten måste jag ju ha förberett någon sorts förklaring och ursäkt till de efterlevande. Inte för att det skulle göra något bättre, men det är väl ändå det minsta jag kan göra. Dessutom håller jag mig upptagen med skrivande i och med detta. På något vis lyckas jag då i alla fall kanalisera ångesten på något som för mig i stunden känns vettigt. Vad skulle jag annars göra? Passivt hoppas på att impulsen att faktiskt "göra det" inte blir ett faktum?

[Misan_]

Lyckofågel- har du någon att vända dig till när det känns såhär?
Jag tänker att det kan vara skönt att få ventilera din oro på något vis, även om det kan vara svårt att ordagrant berätta för någon att "jag har självmordstankar just nu".
Hoppas på att du har uppbackning och att det vänder!

Skulle vilja säga tröstande ord om att allt blir bättre och liknande, men jag är inte helt övertygad själv alla gånger.

Själv känner jag också mycket oro inför framtiden och livet i stort. Håller just nu på med en slags nystart i mitt eget liv, där jag går från flera års heltidssjukskrivning till att plugga upp betyg.
När stressen hopar sig och ångesten kommer är det lätt att fråga sig själv vad meningen är med allt, varför ens försöka? Om man kontinuerligt har haft självmordstankar till och från under många år ligger dessa otroligt nära till hands.

Dock vill jag ändå hoppas att man är starkare och klarar av mer i livet än man tror, så kanske kan det bli mycket bättre, trots allt.

[Lyckofågel]

Jag har också flera års sjukskrivning bakom mig. Går nu en yrkesutbildning ovh får samtidigt gymnasiepoäng.

[Lyckofågel]

Orkar inte

[Lyckofågel]

Jag är duktig på att nyttja denna tråd känner jag.

Jag blev av med rälsen igår och ska nu ha i en mycket obekväm plastskena dygnet runt (förutom när jag ska äta) i tio dar. Man skulle ju kunna tro att jag borde vara jätteglad över att slippa tandställningen, och visst det är ju skönt, men det här påminner mig om just det jag avskyr i mitt utseende + att jag nu är livrädd att tänderna ska börja flyttas tillbaka när jag inte längre har rälsen som håller skiten på plats. Oroar mig över att jag är så ful. Tänker att jag kanske borde ha låtit de dra lite ytterligare i tänderna (har pyttepyttesmå gluggar kvar mellan några tänder). Funderar på vad fan jag ska göra nu, i och med att jag faktiskt inte ännu är helt nöjd med mina tänder och mitt bett? Hur ska jag ha råd att göra något mer? Den här plastskenan är dessutom väldigt jobbig att ha i munnen, puh! Jag är orolig och "rädd". Inte rädd kanske, men BDD'ig. Rädd för att se mig i spegeln. Rädd för att lämna hemmet. Rädd för att dö ensam, grotesk och olycklig.

#BDDiettfuckingnötskal
 

[Kiwifågel]

Hej...
Jag är relativt ny här. Jag har varit inne och läst då och då, men aldrig tagit steget att
registrera mig.
Jag har aldrig skrivit i ett forum tidigare. Det ger mig sådan ångest att prata eller skriva
och det känns bara som att det blir rörigt. Jag får ingen ordning på mina tankar.
Jag läste Lyckofågels (Hey! En till fågel...) inlägg här ovan och jag känner igen mig så väl att det gör
ont.
Jag vet inte om jag har BDD, men jag lider av mitt utseende (min sjuka hjärna?) till den grad
att jag inte vet vad jag ska ta mig till, så därför skriver jag här, även om det kanske blir rörigt.

Det får räcka så för nu.

[Cheesecake]

Jag orkar inte. Sitter och tänker på de gånger jag blivit frågad om jag är en transvestit. Tänker på alla gånger folk påpekat min minimala byst som inte är ett dugg proportionell mot min kroppstyp. Tänker på när jag extrajobbade i butikskassa någon månad och sedan inte klarade mer, dels pga människorna(och även allergier, men det är en annan femma). Killgäng som sa elaka saker om mitt utseende, andra som gav mig äcklande blickar. Minns speciellt en gång då ett barn frågade sin pappa om varför inte "Killen i kassan" hade killfrisyr och syftade på mig och pappan svarar högt att vissa killar vill ha det så.


Vill ha kurvor och ett kvinnoansikte. Orkar inte tänka varje dag på att jag ska avsluta mitt liv.

[Moonlight]

Criticism of Facebook http://en.wikipedia.org/wiki/Criticism_of_Facebook

Detta sker även på andra sociala medier. Jag säger detta till hela världen: If you feel that you are ugly or if you feeling depressed, stay away from facebook and other similar websites which will make your mentally illness even worse! STOP compare yourself with women who wear alot of make up! THROW OUT your TV today! jag vet inte vad jag ska säga mer.. Jag kollar själv aldrig på tv längre. Jag avslutade mitt fb konto för ett par månader sedan. Dock kan jag fortfarande känna mig deppig när jag chattar med folk och de berättar om spännande saker de har gjort eller vad de planerar att göra på sommaren. Jag känner mig somm ett freak ^__^

[Moonlight]

Cheesecake, jag ser också ut som en transvestit. Du ska veta att folk tycker väldigt olika om ens utseende. Somliga tycker att Charlotte Perrelli ser ut som en transvestit, men inte alla, jag har sett hur en del på nätet försvarat henne och skrivit att hon är vacker och inte alls ser ut som en transvestit. Det är verkligen olika vad folk tycker.

Använder du smink? ibland kan man se ut som transvestit om man inte är bra på smink, sminkar sig för mycket eller använder fel färg på läppstiften, osv.. I vilket fall som helst, kom ihåg att sjuka människor ser allt genom ett filter, om du räknar alla dem som kommenterat ditt utseende, hur många var de? och är du säker på att det var just dig dem pratade om? Jag vet inte hur du ser ut men du ska veta att jag bryr mig inte alls om hur folk ser ut. Du fick jobbet, dem anställde dig, så jag tror dem gillade vad dem såg hos dig, vad det nu än var, antingen ditt utseende eller ditt personlighet. av alla människor så gav dem dig jobbet, öva dig på att tänka positivt.

Om du skippar smink och klär dig i kjol, typ som hon här http://www.themodestmomblog.com/wp-content/uploads/2013/03/IMG_3434.jpg då kan inte folk ens nämna ordet transvestit då alla transvestiter sminkar sig. Gillar du smink, då kan du ta kontakt med en makeup artist, dem kan hjälpa dig kanske? Detta brukar inte bota folk men av egen erfarenhet så kan jag säga att jag mår bättre utan smink än med smink på. Jag är inte alls bra på det här med smink.

Har du gått i KBT-terapi? det är många som har blivit helt botade med hjälp av KBT, det är det som visat sig vara mest effektiv mot fobin. Ge inte upp! googla inte på sådant som kan få dig att må sämre!

[Wolfie]

Det går att besegra och lära sig leva med. Det blir faktiskt bättre ju längre livet går. Idag har jag läst upp mina betyg och är redo att söka in till universitet med rätt höga meritpoäng, och jag börjar ett nytt arbete imorgon. Min näsa känns stor och svullen som den gör när jag ska vara social. Men jag vet att det ordnar sig.

Utseende är en så liten, liten, liten grej egentligen, livet är stort.

[Vårtsvinet]

Jahapp, då har man börjat skriva här alltså...

Jag är en man på 29 år. Jag har ingen diagnos men är helt övertygad att det är BDD jag lider av.

Jag har i princip varit tjock/överviktig hela mitt liv och det har så gott som alltid funnits folk i min närhet som tryckt ned mig (t.ex min far...) för bland annat min vikt. För lite över två år sedan bestämde jag mig för att göra något åt detta då jag märkte att jag var trött i princip hela tiden och bara mådde skit i största allmänhet, vilket jag antog berodde på min övervikt och dåliga hälsa. Jag lyckades gå ned över 30 kilon under loppet av ett år och har idag ett normalt (och även rätt lågt) BMI. Låter som en framgångshistoria va? Dessvärre kom det andra mindre roliga saker på köpet...

Något jag lade märke till väldigt snabbt efter att ha gått ned i vikt var att folk behandlade mig annorlunda. Människor kändes positivt inställda till mig från första början och jag behövde inte direkt "göra något" för att känna mig välkommen i något sammanhang. Till en början så kändes detta bra, av uppenbara skäl, men ju mer jag reflekterade över detta desto sämre mådde jag. Det kändes verkligen som att alla mina upplevelser i livet fått sin förklaring: jag behandlades dåligt/sämre för jag var ful och tjock. Detta resonemang fäste sig fullständigt efter att en tjej visade intresse för mig för första gången i mitt liv slumpmässigt en kväll. Det hade kunnat gå "hela vägen" (och det kändes som det klickade faktiskt... eller så var det kanske alkoholen) men jag fick sådan ångest när hon ville kyssas och var väldigt tydlig med att hon ville ha sex, så det hela slutade ganska bittert.

När detta hände så var slutsatsen glasklar: utseendet har så jävla stor betydelse att det inte är sant. Personlighetsmässigt har jag inte förändrats nämnvärt sedan jag gått ned i vikt så det finns ingen annan förklaring. Faktum är att jag är mer deprimerad nu än jag någonsin varit, det känns som att jag tagit det röda pillret i The Matrix och ser verkligheten som den faktiskt är. Nu går jag omkring och får ångest över minsta lilla defekt jag kan hitta i mitt utseende. Just nu har jag ångest över mild (om man ska tro andra) akne som jag antagligen haft väldigt länge men som jag först nu börjat fokusera på. På en bra dag så måste jag titta mig i spegeln en gång i kvarten, på dåliga dagar måste jag nästan bo framför spegeln och jag väljer då att inte gå till jobbet och undviker social kontakt helt och hållet. Det värsta är att jag känner mig inte speciellt narcissistisk, jag går absolut inte till spegeln för att beundra hur jag ser ut, jag måste bara försäkra mig om att det inte blivit värre alternativt hoppas jag att det blivit bättre sedan senaste gången jag tittade, vilket såklart aldrig är fallet då ingen akne läker så fort. Jag har försökt behandla mig med olika medel mot akne men antingen så hjälper det inte eller så är biverkningarna värre än mina symptom så jag har aldrig orkat med det i längden.

Jag har haft kontakt med terapeuter om detta men det känns nästan lönlöst. Det är som att jag insett den bittra sanningen helt enkelt och det är skitjobbigt. Med det sagt så finns det fortfarande en rationell del av mig som säger att det fortfarande fanns människor som gillade mig och behandlade mig väl även när jag var "ful och tjock" (och antagligen hade akne då med) men den delen av mig vinner i princip aldrig.

Så som det ser ut nu så ska jag gå ned till att jobba halvtid och jag har fått kontakt med någon ny enhet för unga vuxna på Sahlgrenska via remiss så vi får väl se hur det blir. Jag tycker det känns nästan lönlöst, men jag tackar inte nej till gratis vård. Förhoppningsvis har jag mer energi till att ta mig ur min komfortzon när jag går ned till halvtid, men en del av mig säger att det lätt kan bli så att jag bara går omkring halva dagarna istället :/


Detta inlägg bidrog antaligen inte till något, men det är väl det tråden är till för eller?

/Vårtsvinet

[elvirablåtira]

Usch jag vet inte ens vart jag ska börja.. Har skrivit om detta typ 2 gånger nu eftersom jag bara börjar gråta och skäms över att ens skriva ner sånt som är fel på mig. Som att om jag skriver ner det så är det verkligen på riktigt.
Men ja de senaste 2åren har min kropp iaf bara raserat, TOTALT.
 
Det började med att jag blev väldigt sjuk och i stort sett vart tvungen att vara sängliggande dessa 2åren. Vilket har lett till att jag har fått hemska celluliter över hela mina ben. Min hy fick dessutom fnatt av all penicillin och mediciner och poff sa det bara så hade jag plötsligt fått porer som var stora som kratrar (vilket i stort sett är omöjligt att sminka bort).
Jag har också en ärftlig hudsjukdom (keratosis pilaris) som också verkar ha fått fnatt det senaste året, hela jag är knottrig och röd. Det är nog det värsta av allt. Denna jäkla huden... Gråter varje gång efter jag duschat och tvingats se på min kropp och ibland har jag till och med funderat på att ta mitt liv om detta skulle bli ännu värre.

Innan allt detta hände (när jag fortfarande såg ok ut) så blev jag dessutom dumpad av min kille för nån tjej som jobbar som modell. Jag tänker ofta på det där, att jag blev dumpad när jag var på min peak. Det är ju för jäkligt när man tänker på det, att även när man är som bäst så är man inte tillräckligt bra.
Har fått så himla dåligt självförtroende av detta (är inte bara celluliter och huden som det är fel på men om jag hade skrivit allt som är fel på mig så hade ni fått läsa i timmar).

Har typ börjat förbereda mig på ett ensamt liv med ett par dussin katter. Haha alltså man kan ju skratta åt eländet och försöka se lite komiskt på allt detta. Liksom hur mycket fel kan det vara på en människa egentligen? Nån gång måste det väl bli bättre?
Jag drömmer ibland om att bara kunna sätta upp mitt hår i en hästsvans och inte skämmas över min huvudform, att kunna ta på mig ett linne utan att behöva skämmas för min hy eller att kunna le utan att se helt korkad ut.
Jag har gråtit så mycket över detta att min hy under ögonen till slut torkade ut och fick eksem(!) haha alltså det var liksom droppen. Kan inte ens gråta över min fulhet utan att bli fulare.
Men samtidigt är det väl bara att försöka acceptera att jag ser ut såhär nu antar jag, även om det är svårt...

Sorry för ett rätt intetsägande inlägg men kändes på något vis väldigt skönt att skriva av sig ändå.

[Häxan]

Misstänker mer och mer att jag är drabbad av BDD. Vissa dagar är det lite lättare att ge sig ut, lyckas på något vis bli nöjd med hur jag ser ut, men andra dagar inte alls. Ofta får jag sminka om mig flera gånger innan jag blir nöjd, håret måste ofta vara på så vis att det kan "jämna ut" min ansiktsform och göra sminket så det tar bort fokus från exempelvis näsan. Det tar alltid en evighet innan jag och min sambo kommer ut över huvud taget, jag får jämt dåligt samvete eftersom han jämt klagar på att jag är så seg, även de dagar jag själv tycker att jag faktiskt var ganska snabb. Upplever såhär mitt i sommaren att sminket smälter bort hela tiden och måste lägga på nytt hela tiden. Det absolut värsta är att jag måste själv bli nöjd innan jag ger mig ut, och det tar lååång tid innan jag blir nöjd. Om jag ändå ger mig ut utan att vara nöjd så ska jag spegla mig jämt, stirrar ner i backen för vill inte möta några miner, och kan inte lyfta mitt fokus på andra saker än mitt utseende. Värsta med sommaren är att man ser alla andra snygga tjejer ute på stan, och känner mig bara som mest medelmåttig i deras närvaro. Fast jag vet att jag ibland kan inbilla mig att jag är fulare än alla andra då jag i vissa situationer kommit andra mer "nära inpå" och kunnat se även deras imperfektioner, känns hemskt att säga, men mår lite bättre med mig själv då. Skulle dock aldrig få för mig att säga något elakt till någon annan högt, det skulle jag bara göra om den personen började. Har typ börjat förbereda i mitt huvud efter elaka saker att säga bara ifall jag skulle få något först, på något vis så känner jag mig säkrare då och kan lyfta bort mitt fokus från utseendet och fokusera på annat lite bättre då. Det värsta när man är osäker när man är ute är att andra personer (förmodligen osäkra själva innerst inne) ser det och börjar då kritisera ens utseende. Det har hänt mig för många gånger för att jag skulle kunna inbilla mig något annat.

[Nokia]

Jag läste precis en hel blogg om hur fult ansiktet blir efter tandställning. Fantastiskt. Det hela verkar stämma in så väl på mig, inga kindben, stor näsa, liten haka osv.. Jag vill dö nu.

[Lyckofågel]

Är också besatt i det med tandställningar. De har ju andra tekniker i andra länder som ska vara bättre. Funderar på att åka till Norge o göra om allt. När jag sparat ihop pengar.