"Skriva av sig"-tråd

[Lyckofågel]

Karin leta psykolog - Karin hitta psykolog - Karin botad = Klart! : )

[laanan]

diademflicka, fyfan va trist att du mår så dåligt  
om din psykolog nämner att du har tvångstankar så borde du lyssna, BDD och tvångstankar hör ihop. om du börjar med att få bort dina tvångsmässiga bettenden och tankesätt så har du gjort 75 %, det lovar jag! då kommer du förstå det galna och ologiska i mycket i ditt liv. så va det för mig iaf, jag kommer inte ens ihåg hur jag tänkte. liksom, hur kunde jag gå runt och tycka att jag var så ful. jag fattar det verkligen inte idag, kan inte sätta mig in i de. så ge för all del inte upp!

funderar seriöst på att öppna en BDD-klinik.

[girloutside]

 vart leder det här till , jag tänker just nu på vad som skulle kunna hjälpa en att bli fri från BDD
för inget sånt FINNS JU NÅNSTANS

hur bra utseende man än har så skulle det inte hjälpa dig om du tillexempel ramlar i havet med massa hajar, eller möter en björn eller ett lejon . det kan inte rädda dig om du blir kidnappad och torterad

vad är det man vill.... jag vill absolut inte ha ett extremt snyggt utseende, det räcker med normalt, gärna söt också hör bara på mig vilken idiot jag är

men men som sagt jag vill kunna gå ut UTAN att ha håret klippt och lagt på ett speciellt sätt så att det döljer mina fula drag
 jag vill också att killar ska attraheras av mig, gilla mig.
folk gillar inte mitt utseende,
 när en kille visade intresse för mig för ett tag sen så tänkte jag -är han dum i huvudet? och fan vad taskigt att lura mig att han gillar mig,   men man kan faktiskt bli kär i mig, och att bli kär handlar inte om utseendet
jag kände en dragning till honom och det handlade inte om utseendet, det handlade om person kemi

varför är det så viktigt att var snygg, jo vi är flockdjur, det är fan inte lätt att bli utstött från flocken

nej nu ska jag fan sluta skriva be mig hålla käften

[Nokia]

Diademflicka - byt psykolog. Det finns en del rötägg inom psykvården men jag lovar att det finns ett gäng jättebra psykologer som är kunniga inom BDD och OCD. Vet inte var du bor, men kontakta närmaste vårdmottagning som behandlar BDD för råd.
Botad omedelbart kan jag inte lova dig, men iaf någon som förstår dig och kan ifrågasätta dina tankar istället för att mata dem genom att värdera ditt yttre.


Det jag inte kan låta bli att förbryllas över är hur en legitimerad psykolog (för det var det va?) inte förstår bättre än att värdera utseendet på en person som så uppenbart har en väldigt ångestladdad syn på sig själv? Jag tycker inte att det går att ursäkta sådana kommentarer med okunskap. Det spelar ingen roll vad det är för sjukdom eller problematik. Hur man ser ut är oväsentligt i sammanhanget. Byt som sagt.

[Nokia]

Jag har försökt vara så perfekt jag bara kan för att duga för någon annan, för att kunna bli omtyckt. Allt jag gjort mot mig själv bottnar i en sak - jag vill kunna bli älskad.

Är jag på rätt spår nu, ni som har blivit fria? Jag vill verkligen veta hur man gör och hur det känns att bli frisk. Skulle vilja få en förklaring på hur tankemönstret förändrades.. KBT i all ära, men hur kändes det när ni insåg? Vad tänkte ni? Finns det överhuvudtaget någon frisk som läser?

[Lyckofågel]

Jag tycker att det känns konstigt av min psykolog att överhuvudtaget prata om mitt utseende.
Ungefär som om ifall hon skulle hålla med om att jag är förfärligt ful så vore det okej att jag hatade hur jag såg ut. Då kan jag gå omkring o må skitdåligt tills jag lärt mig att leva med min fulhet.

Den där kommentaren om att blekhet inte är snyggt, tycker jag också var onödigt i och med att vem som helst kan se att jag är blek. Det tillhör däremot inte ett av mina komplex, men man undrar ju om hon vill ge mig ännu ett i högen. : /

[Malins mamma]

Diademflicka,

Min tanke är då, kan man verkligen kalla det "inbillad fulhet", klassa det som en sjukdom... om en person är ful eller ser mindre bra ut och vet om det? Och om det är så att man är ful och är medveten om det, är det då konstigt att personen ifråga även sörjer över sin fulhet?

Frågan är egentligen: Vad är det skillnaden mellan en person som upplever sig själv som "ful" (= BDD-drabbad) och en person som ÄR "ful".
(Nu bortser jag helt från faktumet att det finns ingen som kan VARA ful, ingen kan heller VARA vacker eftersom det är en åsiktsfråga som kan vara olika beroende på vilket tycke och smak olika personer har.)

Vi antar att båda ser sig som lika "fula".

* Den BDD-drabbade mår dåligt pga sitt utseende, speglar sig, gör allt för att dölja sin "fulhet", isolerar sig, blir deprimerad och får ångestattacker, ja ni vet...

* Den "fula" gillar inte sitt utseende men lever ändå ett normalt liv, jobbar/går i skolan umgås med kompisar, gör saker han/hon gillar, lägger ingen extra tid, energi eller pengar på sitt utseende, bara vanlig hygien osv.

Varför blir den enes liv ett helvete medans den andres liv inte påverkas?

Jo, det beror på vilken uppfattning de har om utseendets betydelse. Men det är INTE sin egen uppfattning om hur viktigt utseendet är (de själva tycker inte att andras utseende är viktigt, ingen av dom väljer sina kompisar efter utseendet, ingen av dom dömer andra pga hur de ser ut) utan det är vad man TROR att "alla andra" har för uppfattning om utseendet.

Den BDD-drabbade, som vid någon tidpunkt har dragit slutsatsen att det beror på hans utseende hur man blir behandlad och bemött av andra, har fått uppfattningen att "alla andra" tycker att utseendet är viktigt. Om man tror att alla andra tycker att det är viktigt att man ser bra ut, att de behandlar en efter utseendet och man själv upplever sig som ful så blir det förstås så att man får alla de symptom som är utmärkande för BDD.

Den fula BDD-fria personen, som har uppfattningen att utseendet bara är en liten del av alla egenskaper han har, som vet att folk inte bryr sig speciellt mycket om hur han ser ut, som vet att han varken blir sämre eller bättre bemött pga sitt utseende, han lever bara som vanligt utan att tänka nåt extra på hur han ser ut.

Det kan ju vara väldigt olika hos olika personer men om man generaliserar grovt så kan man säga att en BDD-fri person anser att utseendet är kanske 10 % av hans person medans en BDD-drabbad anser att hans person består till 90 % av hans utseende och då blir förstås utseendet jätteviktigt.  

Det här är bara en ytterst kort beskrivning, det skulle egentligen behövas en längre förklaring till varenda mening jag skrivit men jag hoppas det framgår vad som är skillnaden mellan att ha BDD och att "vara ful". Fråga gärna om det är nåt som ni vill ha förklarat.  

[girloutside]

bra förklarat Malins mamma,  hoppas alla läser det.

diademflicka: det finns så mycket idioter 
en i min familj vet mycket VÄL om att jag är och framförallt har varit extremt olycklig över mitt utseende,han var en av dem som sa
"-det finns ju bara i ditt huvud fattar du väl!".. när jag hade det som värst.  nu är det äntligen mycket bättre(men inte bra) och jag har kommit en lång väg    och när jag då varit "fri" och glad o självsäker i sociala sammanhang eller när vi varit tillsammans, då kommenterar han mitt utseende JUST för att jag inte gör det längre, som att han vill ta ner mig på jorden,  hur kan man vara så grym när han vet hur mycket jag har lidit, och så DUM, alltså jag mår illa
din psykolog var lika dum och som Nokia säger vet om att hon har en person som har ångest över utseendet, och då är det första hon gör att kommentera utseendet....det är att vara korkad

[girloutside]

Den BDD-drabbade, som vid någon tidpunkt har dragit slutsatsen att det beror på hans utseende hur man blir behandlad och bemött av andra, har fått uppfattningen att "alla andra" tycker att utseendet är viktigt.  

jag kommer ihåg en grej nu angående just det här som jag kan dela med mig, jag var ungefär ett år, jag var en söt liten baby med en rosett i en vagn och jag kommer ihåg att jag tyckte jag var söt och jag var en liten bortskämd prinsessa eftersom jag var lillasyster och har aldrig haft ett småsyskon

men så lämnades jag ensam ett tag på en öppen förskola och där blev jag sexuellt utnyttjad av en man, och jag tänkte -då är jag väl inte söt då. han vill mig illa. han tycker inte om mig. alltså är jag ful.        idag tror jag inte att det var för att jag var ful, det var för att han var pedofil    men just det att jag JUST DÅ tyckte att jag var söt och "varför skulle nån vilja mig illa när jag var söt?(lite dumt i och försig men så tänkte jag), jag måste därmed vara ful eftersom han skadar mig.  " varför skulle nån vilja mig illa när jag var söt" jo, för att det finns sjuka människor som gör saker SOM INTE BEROR PÅ DIG UTAN DET BEROR PÅ DEM SJÄLVA. men det visste inte jag, uppmärksammad och bortskämd  som jag var vid ett års ålder.     

[Malins mamma]

Nokia,

Är jag på rätt spår nu, ni som har blivit fria? Jag vill verkligen veta hur man gör och hur det känns att bli frisk. Skulle vilja få en förklaring på hur tankemönstret förändrades.. KBT i all ära, men hur kändes det när ni insåg? Vad tänkte ni? Finns det överhuvudtaget någon frisk som läser?

Jag klistrar in ett inlägg som jag skrev i mars 2005:

Hej, jag har översatt lite av vad "anna" på BDDCentral skrev efter att hon hade blivit fri från BDDn.
"anna" har lidit av svår BDD från hon var liten tills för några månader sen. Hon är nu 48 år.

"Att tillfriskna från BDD tillät mig att uppleva, att förstå (att verkligen förstå, att känna med hela mitt hjärta, inte bara acceptera intellektuellt i huvudet) att mitt utseende inte behöver vara perfekt för att jag ska vara helt nöjd med det.

Jag är helt nöjd  med mig själv nu, med mina defekter och allt. Med mina brister och fel. Jag är helt nöjd med det här samma o-perfekta ansiktet (mitt BDD-fokus) som brukade plåga mig så till den grad att jag ville (och försökte flera gånger) ta mitt liv. Jag är helt och hållet lycklig och belåten. Det är en mycket större sak än att bara hitta ett sätt att sluta fred med sitt utseende.

Det finns INGET skäl till att du inte skulle kunna vara 100% nöjd med det utseendet du har, med defekter och allt. Det är bara BDDn som förhindrar det. Du ska säga till dej själv, "Jag ska komma dit, jag ska bli lycklig med mitt utseende, precis som det är." För jag tror verkligen att du kan göra det.

När mitt BDD-filter togs bort skapade det ett tomrum, som det sägs att naturen inte vill ha. Det som fyllde dethär tomrummet var att jag accepterade mig själv, fick självförtroende och jag kunde börja älska mig själv. Det är så olikt allt annat jag har varit med om. Jag kan nästan inte förklara det.
Det är som en sorts klarhet som gör att jag ser på allt med snälla ögon. Jag ser mina defekter nu också, men det är annorlunda än förut. Jag ser dom med snälla ögon och accepterar dom som en del av mig. En helt okay, helt acceptabel icke-perfekt del av mig.

Jag reagerar inte känslomässigt på mina defekter längre. Jag tror att det är det som är den stora skillnaden. Jag kan vara helt nöjd med mitt utseende och även med mina defekter. Det är inte så att jag älskar mitt utseende, det är att jag älskar mig själv nu, hur knäppt det än låter.  Jag skulle inte kunna tycka illa om mig själv bara för att jag har en utseende-defekt. Det spelar ingen roll längre.

Jag ser på mig själv med så snälla ögon så jag skulle inte ens drömma om att plåga mej med BDD-tankar längre, som jag gjorde förut. Det skulle vara oerhört, som att slå en liten kattunge eller valp.

Skulle jag föredra att mitt utseende var helt perfekt, som en modells eller filmstjärnas? Naturligtvis!
Skulle jag föredra att ha en miljon dollar istället för den lilla lön jag har nu? Naturligtvis!
Skulle jag föredra att kunna utrota hungersnöden i världen eller skapa fred på jorden istället för att ha de små möjligheter och talanger jag har? Naturligtvis!
Måste jag ha något av detta för att kunna vara helt lycklig? Naturligtvis inte!

Jag kan vara, och ÄR helt nöjd med med ofullkomliga lilla mig i den här stora ofullkomliga världen.
Jag kan vara lycklig även om INGENTING är 100% perfekt. Dr Claiborn hjälpte mig att upptäcka den här sanningen."

Anna skrev också om hur hennes syn på omvärlden ändrades, att hon såg hus, träd, stenar, bord, bilar och alla "vanliga" saker på ett helt annat sätt än hon gjorde förut.

Här är ett par andra inlägg från en av medlemmarna här på sidan, också det från 2005:

Det som kanske kan verka konstigt för en BDDare är att man får kontroll över sitt utseende först efter det att man vågat släppa taget och förlåtit sig själv för allt det elaka man gjort sig själv genom att hata sitt utseende. Post-BDD kan jag prata inför människor och efteråt tänka: "Oj, jag tänkte inte alls på hur jag ser ut!"

Det är faktiskt insidan som räknas. På riktigt. Även min insida, och din.

Det är många faktorer som tillsammans har fått mig att må bättre. Jag minns en dag, när jag gick förbi några personer i skolan som skrattade, som sa till mig själv: nu får du fan lägga av. någonstans insåg jag kanske undermedvetet att det var jag som var väldigt självupptagen (men på ett destruktivt sätt) och inbillade mig att hela världen handlade om mig. jag började motarbeta de negativa tankarna och försökte sluta upp med att inbilla mig själv saker. det är något jag fortfarande måste jobba med.

[Nokia]

Tack för svaret Malins mamma.



Fan. jag försökte idag, jag tog ett steg närmare att blotta mitt sanna jag. Det räckte inte. Jag är inte bara ful längre utan hela mitt jag är fel. Jag ÄR fel. Just nu fantiserar jag om överdoser och att hoppa från höga höjder. Ser ingen utväg.

Man ska acceptera sina fel, se sig själv med snälla ögon osv. Men jag KAN inte. Jag har inte förmågan att göra det. Jag är så förbannat dålig. Helt talanglös. Det är inte bara jag som tycker det. Brukar få höra att jag är konstig, blyg, dum och tråkig. Sedan kan vi lägga till mitt hemska utseende på det. Kort, smal, liten (ser ut som ett barn), inga former. Vad finns det då? Jag har varken en fin in eller utsida.

[Nokia]

Blir galen här. Är instäng mellan dessa fyra väggar utan någon ventil och utan någon som förstår. Jag orkar inte mycket längre, situationen är ohållbar. Jag har redan gett upp ett normalt liv så varför inte bara ge upp på riktigt? Orkar inte lida mer. Det gör bokstavligt talat ont i hela mig. Jag har slut på lugnande piller och det finns inget att göra illa sig med. Ingen sömn inatt och morgondagen kommer bli förstörd. Jag vill inte mer.

[Lyckofågel]

Nokia jag har känt som dig ett antal gånger, mest i "yngre år". Jag är 20 år nu, men när jag var 13-15 år kunde jag allvarligt inte räkna upp en bra sak med mitt utseende.

Människor som har "lyckats" o kommit någonstans här i världen är inte människor som är speciella eller mer än dig o mig, det är människor som insett att de kan vara mer än vad de tror att de är.

Igår kväll tog jag överdos av sömnpiller, jag somnade o sov sedan borta halv dan i dag med. Känns hemskt att jag känner ett behov av att göra så. Du är knappast ensam om att känna som du gör...

Det är konstigt, men det är lättare att se på något annan o se allt det fina hos den människan o se allt det orimliga i personens tankar o beteende.

[ForAllTime]

Jag är rädd men jag vill inte vara det.....jag vill inte att jag ska se ut så som jag uppfattar mig utan ritualer framför spegeln. Jag ser inte tillräckligt söt ut då för mig. Jag är rädd att det är så människor ser mig...jag är också rädd för att aldri få en ny pojkvän på grund av att jag är inte tillräckligt vacker..jag vet att det låter ytligt men jag måste skriva av mig

[Nokia]

Diademflicka, det är det jag grubblar över. För när det gäller alla andra så tänker jag att det handlar om att de vet sitt eget värde och sina förmågor, men när det kommer till mig själv så tycker jag inte att det spelar någon roll vad jag tycker om mig själv för sanningen är att jag är så dålig och ful. Det är kört.

Känner igen det där med piller.. Allt för att döva.