Att synas och att inte synas

[Anima]

Är det så att de flesta (som lider av BDD) egentligen vill ha väldigt mycket uppmärksamhet? Inte alls gömma sig eller vara osynligt närvarande?

Undrar Anima

[vinterglas]

Hmm, tycker frågan var lite konstigt ställd.
Hur menar du? (alltså, frågan var väl enkel och rak men jag kunde tolka den på flera sätt)

[Anima]

Det verkar ligga en dubbelhet i att samtidigt sträva efter att vara så "vacker" och "perfekt" som möjligt (och att aldrig kunna nå upp till de kraven, och aldrig vara nöjd med sig själv), men samtidigt inte alls vilja dölja sig eller förställa sig - utan längta efter att bli accepterad precis som man är.

Anima

[Malins mamma]

Anima, den vanligaste formen av BDD innebär att man inte vill synas därför att man tror att alla lägger märke till och fördömer en för den defekt man upplever sig ha. Man känner sig tvingad att dölja sin "defekt" för att bli accepterad av andra. Positiv uppmärksamhet från omgivningen får (åtminstone i längden) en motsatt (negativ) verkan.

Det finns även en annan variant, den som vi här har kallat för "snyggBDD". De som har denna sorten förväntar sig väldigt mycket positiv uppmärksamhet för sitt utseende. Att gå ut utan att någon reagerar över deras utseende ses som ett nederlag och en bekräftelse på att de inte är tillräckligt snygga.

I inget av fallen spelar det verkliga utseendet någon roll, det är de tankar man har som gör att man lider av BDD.

Twinkle förklarade "snyggBDDn" väldigt bra i tråden "Såhär är det".
Om du inte har läst det så kan du klicka på ordet moderator som står under mitt namn och sen klicka på den rubriken.

Jag har inte hunnit med att svara på dina förra trådar, "Jämför dig bara med dig själv", de var väldigt bra med många bra synpunkter och resonemang. Jag är så glad att du tar dig tid och har intresse av att förstå BDDn, det behövs verkligen flera som har kunskap.

Liksom Malin så tycker även jag att det verkar som att du blandar ihop BDD med "överdriven utseendefixering" en aning, men det är bra att du ställer frågor, BDDn är inte lätt att förstå sig på.

Mvh Malins mamma

[SpegelSpegel]

Grejen är att det finns olika former av BDD. Dels den formen som jag brukar kalla ful-BDD, som jag troligen har, där man anser att man är väldigt ful, vanskapt eller att ens utseende är förstört. Man anser sitt utseende vara ett handikapp som står i vägen för ens möjlighet att någonsin bli lycklig och leva ett normalt liv. Man fixerar sig vid en eller flera saker, kanske en viss kroppsdel eller "skavanker" vars betydelse man förstorar upp enormt. Man kan också inbilla sig saker, att ansiktet är snett eller att man har akne som inte finns där. Man har också uppfattningen att utseendet är helt avgörande för hur man blir bemött och tycker att folk stirrar, viskar, skrattar och fryser ut en. Man tror att all negativ respons man får på sin person eller saker man säger och gör är knuten till ens fula utseende. Vissa kämpar för att kamoflera sina defekter eller ändra dem, andra isolerar sig, gömmer sig och undviker speglar.  Visst kan man drömma om att vara "vacker" och "perfekt", men framför allt vill man bli "normal" och slippa må dåligt över sitt utseende. Man tror det enda sättet att bli tillfreds och accepterad är att bli av med sin "fulhet".

Den andra formen kallar jag "snygg-BDD" och jag är inte speciellt kunnig om den, men tror att den går ut på att man tror att utseendet är extremt viktigt och att man måste visa upp en "perfekt" yta mot omvärlden hela tiden. Misslyckas man med det får man panik. Man anser om man har den här formen av BDD inte att man är ful, utan att man är normal eller ser bra ut, men känner att man har förväntningar på sig eller pressar sig själv att ständigt vara perfekt.

Troligen har du läst inlägg från människor som lider av de här olika "inriktningarna" av BDD och blivit förvirrad. Tycker det kan vara lite förvirrande själv, en del säger till och med att de har en blandning av de här formerna. Tror inte heller att alla som skriver på det här forumet har BDD om jag ska vara ärlig. För min del är det enkelt; jag vill bara bli accepterad, omtyckt, uppskattad och älskad för den jag är och inte utdömd och avfärdad pga mitt utseende som jag anser vara ett enormt handikapp. Det är därför jag köper skönhetsprodukter och sminkar mig varje gång jag går någonstans, inte för att jag vill bli Fröken Sverige, även om det finns fånga som uppfattar mig som en fåfäng bimbo.

[SpegelSpegel]

Missade att Malins mamma redan förklarat det där med de två formerna så det blev dubbelt här, var upptagen med att skriva..

[vinterglas]

Bra inlägg det här om de två varientaerna.
Jag är fortfarande osäker på ifall jag har BDD, fast ändå tror jag det, känsn som om det är det enda som kan beskriva alla mina tankar och känslor inför mig själv.

Jag tror att jag är lite av en blandning mellan de två varianterna. Ibland är det enda jag vill, att få se normal ut, försvinna i mängden, och bara bli accepterad, och slippa bli dömd för hur "ful" jag är.

Andra gånger när jag känner mig okej, liksom vanligt, en i mängden, så är allt jag drömmer om att få synas, att göra intryck och att folk ska titta efter mig och liksom att bilden ska etsa sig fast.
VAra något speicellt.
hmm, de där beskrivningarna var helt kassa, känns som om de gjorde mer från än till i vad jag menar.

DEt är så svårt att förklara vad jag menar, för det är inga konkreta tankar, bara känslor och saker som är självklara för mig.
och självklara saker är oftast svårast att förklara.

Men kanske kan man förklara det lite som att man måste vara "något extra" för att annars spelar det liksom ingen roll. tankarna går i någons slags bana om att vad föan är det för mening med att vara vanlig?

äh, nu ger jag upp det hrä inlägget. det låter bara helt obegripligt och som om jag vore en av de där plastiga wannabe at stureplan-tjejerna.

[Anonym]

BDD är ju en sjukdom som har så mycket mer än med bara utseendet att göra, mycket handlar också om ångest. Att göra sig "snygg" genom att sminka sig, fixa håret kan vara något som man helst av allt skulle vilja slippa göra. Det kan vara kopplat till så otroligt stor ångest att man helst undviker det, iallafall om man inte är tvungen att gå någonstans och visa sig för folk.  Det kan vara ritualer som man är tvungen att gå igenom, som påminner mycket om OCD, tvångssyndrom.

Tycker att frågan ställd här högst upp, kanske inte tar hänsyn till vidden av sjukdomen.

[SpegelSpegel]

Känner igen mig i det där också, på ett sätt, att under de perioder man mår lite bättre vilja vara någon folk uppmärksammar på grund av hennes skönhet.  Men absolut inte extremt, som att man vill ha de största silikonbrösten, den superdeffade kroppen, den värsta solbrännan, de fetaste läpparna, det längsta och fluffigaste håret, ingen "stureplanslook". Jag vill inte vara någon som orsakar trafikolyckor eller någon folk råstirrar på, bara en naturligt vacker person som folk om de råkar se tänker "vad vacker hon var" om Det ligger väl lite i BDDns natur att tycka att ett lyckat liv vore ett där man är en utseendemässigt framstående person, eftersom man har uppfattningen att det människor dömer en efter  och det som avgör ens liv är ens yta.  Men för mig är det som om jag är olika personer när jag är verkligen iordninggjord och ska gå ut och när jag är i skolan en vardag. När jag är i skolan vill jag bara slippa vara ful och slippa bli tittad på, men när jag verkligen är uppsminkad och är i mörkret på krogen eller på ngn fest och lite berusad får jag som en släng av snygg-BDD och mår dåligt om ingen uppmärksammar mig. Antar att det är för att jag utgår ifrån att folk på krogen raggar på allt och om ingen kommer fram betyder det att jag är ett missfoster. Men samtidigt är jag som sagt i en annan roll och ordentligt kamoflerad och har fejkat ett utseende som folk uppfattar som  ganska snyggt i bästa fall, och är van att få komplimanger och mkt uppmärksamhet i sådana situationer , kan nästan bli besviken om inte den sura dörrvakten på utestället ler och säger välkommen och småstöter på mig, sjukt men sant. Tyvärr förstärks min uppfattning om att utseendet är viktigt därför att jag när jag ägnat timmar åt make up, hår, solning, att välja kläder som är figursmickrande och högklackade skor som ger ett långsmalare uttryck ofta blir behandlad som någon typ av drottning. Typ positivt särbehandlad. Killar kan komma fram till mig och vilja ta foton, säga att jag är den vackraste tjej de sett och att de vet att de inte har en chans på mig men att de ändå ville säga det. Flera av de killar som anses vara snyggast och mest kräsna i min stad, ytliga dokusåpakändisar och en "flickfotograf" har stött på mig. Detta låter säkert som något jag är stolt över, men jag hatar det och mår illa över det. Skillnaden mellan mitt verkliga utseende och det manipulerade fejksnygga utseende jag kan åstadkomma inför vissa tillfällen och i viss belysning och med viss klädsel är så sinnessjukt stor att man knappt tror det är möjligt. Hade någon av dessa killar jag nämnt sett mig en dag på staden mer osminkad och i  fullt dagsljus hade de kanske skrattat till och sagt "vilken skabbig brud, kolla". Jag hatar att det är såhär, jag sminkar mig inte uppseendeväckande, försöker bara ge intryck av en normal hud, och brukar ha hyfsat diskreta kläder även när jag går ut förutom att jag har högklackat, men eftersom jag anstränger mig så för att få ett utseende som inte uppfattas som fult drar jag ytliga människor till mig för att de tror att jag är en av dem. Vet inte vad jag vill säga med det här, är hemma fast mina vänner ville ha med mig ut, men jag hatar det. Är så trött på all jävla ytlighet. Samtidigt är det bara när jag går ut och är fixad som jag får uppmärksamhet och känner nig omtyckt. Tror bara jag är en extremt ful människa som efter många års träning lärt mig fejka ett bra utseende.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Jag menade att jag ville vara naturligt vacker, men något man kanske lägger märke till.
Jag vill inte se ut som någon annan, jag vill vara vanlig, fast synas. Som mig själv.

Jag har lite bakvänd BDD jämfört med dig kan jag känna, i och med att jag inte sminkar mig.
Men jag känner igen mig i att om jag har smink (det kan handla om bara mascara) så tittar folk mer.

Men jag bevisade själv i fredags att så inte är fallet, (eller så tittar folk jämt på mig )
För jag gick, både till skolan och träningen osminkad, och båda tiderna så tittade folk som körde förbi i bilar eller som jag mötte.
Men ser hur vissa killar som går med sina flickvänner sneglar på mig det är rätt kul.

Men till en början fick jag panik, åtminosne när jag skulle till träningen, fick någon knäpp idé om att något i mitt ansikte förändrats sedan jag kollade sist.
Men insåg att detta var en fånig tanke...

Men jag är rätt nöjd, även om jag behöver nöta in det mera.
Mycket, varför jag tror folk inte ser mig om jag är osminkad är nog för att även om jag sträcker på mig och ler, så liksom är det något ändå som gör att jag unviker att se på människor, och då är det svårt att veta ifall de kollar på mig

Anledningen till att jag inte sminkar mig är nog för att jag tycker det är lika bra att gå ut med hur ful jag egentligen är så slipper folk bli besvikna sen

[SpegelSpegel]

Jag förstod det Vill också vara en "förbättrad" version av mig själv hellre än helt förändrad, visst kan jag ogilla en massa saker i mitt utseende, men jag kan leva med att inte vara världens snyggaste. Önskar bara att jag kunde gå upp på morgonen utan ta en titt i spegeln och bli förtvivlad och börja pilla och täcka och kanske göra saken värre, att jag hade kunnat sova över och åka och campa med folk utan att ha dödsångest. Att jag var en helt vanlig, söt tjej. När jag var 16-17 var jag som du, alltså sminkade mig inte speciellt mkt. Men då hade jag inte så ful hud som nu. Tänkte aldrig på min hud, bara min vikt. Min hud blev sämre för att jag fick anorexi och jag blev kompis med ett gäng tjejer som pratade mkt om utseende och fixade sig, innan dess hade jag bara försökt sminka något annat än ögonen en gång, vilket inte blev lyckat.  Jag fick ofta höra att jag var söt, inte snygg, men söt, och jag var helt nöjd med det. En av de tjejerna älskade att leka sminkdocka med mig och alla "Ahhade och Åhhade" jämt över resultatet, jag fick en helt annan uppmärksamhet och en ny sorts komplimanger. Det var beroendeframkallande på ett sätt. Men nu för tiden ligger beroendet inte i att få komplimanger, mår bara illa av komplimanger jag får när jag är sminkad. Är bara beroende av skyddet sminket ger. Samtidigt känner jag mig ungefär lika ful när jag sminkat mig i skolan eftersom jag stressat och inte hunnit lägga ner de timmar jag behöver för att se normal ut, och det är dagsljus. Känner också att eftersom jag är kort och satt ser jag ändå bara ihoptryckt och oproportionerlig ut när jag inte har högklackat, till vardags har jag alltid platta skor, inte så mkt för bekvämlighets skull som för att inte dra uppmärksamhet till mig. Grejen är att jag INTE vill att folk ska glo på mig över huvud taget, så om någon glor för att jag är ful eller om ngn med fickvän tittar gillande på mig spelar inte så stor roll, jag tål bara inte att synas. Mår för övrigt illa av killar som vill vara otrogna med mig, det får mig att tappa all tro på att någonsin hitta kärleken själv och gör mig bara helt hatisk. Önskar att jag aldrig hade börjat sminka mig. Önskar att jag hade en annan umgängeskrets.
Precis som du säger känner jag att jag skulle vilja gå osminkad så att folk inte blir besvikna. Men jag känner mig så fruktansvärt oskyddad.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Du har så intressanta inlägg, även om vi är lika i många avseenden så kan vi ändå vara rätt olika.

Min fixering var också först vid min vikt, och jag svalt mig själv en del. Men sen tack vare lite olika naeldningar så började jag acceptera min vikt och min kropp.
Problemet då blev väl att jag flyttade ännu mer fokus till ansiktet och min hy. vilket lett till allt dåligt idag

Hemskt det där med "sminkdockandet", och vad det lett till idag

Jag hålelr med om att sminket ger ett "skydd", känner mig oftast rätt annorlunda när jag har smink. som om att jag blivit lite sötare, lite bättre...
det är dåliga tankar och känslor.
därför undviker jag att vara sminkad, är rädd för att bli beroende, om så bara av mascara som jag var förr...
r typ 1-2 år sedan gick jag knappt hemma utan mascara. även om jag visste att jag skulel vara hemma hela dagen var jag tvungen att ha mascara. vet itne varför, men var bara tvungen.

Jag är bara rädd för att allt blir värre med åren, jag är ju bara snart 15. liksom, det är rätt illa redan.

Men jag vet inte, jag förösker förebygga att det blir värre...

Hmm, angående det där att folk tittar på en... Jag vill att folk ska se  mig, typ tänka "oj, vad vacker hon var" utan att jag vet om det. vill mest srpinga och gömma mig,.

Det är inge pojkar som tittar på mig (: bara sånna som är typ 25+ ^^ så jag behöevr inte oroa mig direkt.

Men det är rätt irriterande, känns som om mitt utseende bara faller äldre killar i smaken.
Alla killar i min ålder och lite uppåt tittar bara på mina koompisar...

urk-

[Malins mamma]

SpegelMalin, det gjorde nog inget att vi skrev båda två, du förklarade mycket bättre än jag gjorde  

Det du beskriver om dig själv här är rätt så konstigt, jag har försökt lista ut vad det är som gör att du, och många andra, har en sån här uppfattning.

1. Du ser dig själv som ful (förstört utseende, missfoster, ful hy).
2. Du kan se dig själv som snygg när du är iordninggjord men du "vet" att det är bara fejk.

Du har uppfattningen att du egentligen är ful men att du kan manipulera ditt utseende med smink och kläder så att andra tror att du ser bra ut.

Ett tankefel du gör här tror jag, är att du tänker i absoluta termer. Om du inte är perfekt iordninggjord så tycker du att du är ful. För att få bort den uppfattningen behöver man träna sig på att se de olika nyanserna. Samma utseende kan inte vara både mycket fint och mycket fult bara beroende på en del detaljer.

För mig verkar det som att BDD-drabbade inte tänker på/lägger märke till/ser sitt grundutseende utan allt hänger på detaljerna och ytan.
Du skriver att du har lärt dig att fejka ett bra utseende men om du inte hade det fina grundutseende du har så skulle det inte gå att fejka ett bra utseende. Smink, kläder, frisyr eller finnar gör inte så stor skillnad som man tror. Det är kanske lättare att inse om man tänker på någon annan än sig själv.

Om vi tar som exempel Gudrun Schyman. Skulle hennes utseende ändras väldigt mycket av om hon var sminkad/osminkad, hade endel rynkor, finnar eller slät hud, om hon var uppklädd eller vardagsklädd? Visst skulle det vara lite skillnad men vi skulle ändå alltid se hennes grundutseende.

Poängen med detta är att den positiva uppmärksamheten du får när du är iordninggjord INTE BARA kan bero på sminket och kläderna utan till STÖRSTA DELEN på ditt GRUNDUTSEENDE, och förstås på din attityd mot andra.

Johanna, bra att du är uppmärksam på dina tankar och ditt beteende, du har goda chanser att klara dig från att fastna i BDDn om du är medveten om vad som är bra/dåligt.

Mvh Malins mamma

[vinterglas]

Malins mamma

Mm, vill verkligen undvika att fastna i det här. Känns liksom inte allt för lockande

[SpegelSpegel]

Jojo, jo det är nog sant att vi är lika på många sätt men ändå olika. Jag känner mig ju ständigt fejkad pga att jag sminkar mig och är liksom rädd att bli "avslöjad", att folk ska ta avstånd från mig eller...jag vet inte riktigt vad det är jag är så rädd för. Är rädd att bli synad över huvud taget, att andra ska se vad jag ser i spegeln och känna samma äckel och hat som jag känner för mig själv.

Malins mamma, jag vet att jag skriver konstiga saker...jag framstår som helt schitzofren(hur det nu stavas). Usch, nu mår jag illa för att det  i det förra inlägget lät som om jag är ngn typ av fotomodell eller som om jag tycker jag är snygg. Jag tycker inte själv att jag är snygg, inte med smink heller. Jag tror helt enkelt den uppmärksamhet jag fått vid vissa tillfällen beror på det sätt på vilket jag manipulerat mitt utseende. T ex med brun utan sol, extremt noggrann sminkning och högklackade skor kan jag i skum belysning se ut på ett sätt som tilltalar en del, tydligen. Och BARA då. Fast jag inte har BDD-komplex för dem känns mina ansiktsdrag osminkade inte normala för att min ojämna ansiktsfärg och hudstruktur får dem att se odefinierade ut och min hy och mina ögonbryn vanställer hela ansiktet som jag upplever det, och det kanske är som du säger att BDD-are fokuserar enbart på detaljer och inte ser grundutseendet. Mycket av en människans charm, personlighet och skönhet ligger i hennes minspel t ex, men på mig själv ser jag bara "ramen" och "fernissan" och inte motivet på tavlan, kan man kanske säga. Men jag tycker inte att HELA jag är missbildad, bara att defekterna vanställer mitt utseende. Förstår där emot att jag har en del drag som en del tycker är söta eftersom jag fått höra det och inte har komplex för just de dragen.