Att synas och att inte synas

[vinterglas]

SpegelSpegel

Jag känner mig alltid grymt obehaglig till mods när folk är närmre än 50 cm från mitt ansikte, fast det är dåligt annars också...
Mitt problem är ju att oavsett hur mycket jag sminkade mig skulle alla mina fel synas i alla fall, så det spelar liksom ingen rolol för mig :/

[Malins mamma]

SpegelMalin, nej du ska inte känna dig schitzofren för det, jag tror att det är väldigt många BDD-drabbade som har det likadant.
 
Men, eftersom det är ett så stort mysterium för andra hur det kan komma sig att personer med ett normalt/vackert utseende kan se sig själva som så fula att de inte kan leva sina liv som vanligt, (trots att de får komplimanger för sitt utseende), så tycker jag att det är ganska intressant att försöka förstå hur det går till. Däremot vet jag att diskussioner om utseendet är helt verkningslöst och onödigt om det är fråga om att försöka bli frisk. BDD är ju en tanke-sjukdom.

Jag har en fråga till, bara för nyfikenhets skull:
Om du tänker dig vilken person som helst, tex nån klasskompis, skulle du se samma stora förändring av hennes utseende som du ser på dig själv om hon sminkade sig extremt noggrannt, hade brun utan sol och högklackat och var i en skum belysning? Skulle hennes utseende förändras lika mycket som ditt verkar göra?

Och en fråga till: Tycker du att det är stor skillnad på en tjejs  utseende om hon är slarvigt sminkad eller supernoga sminkad?

//Malins mamma

[Anonym]

Överallt läser jag saker i stil med "varför tror man inte på att man faktiskt är söt när alla säger det och man får en massa komplimanger?" osv. Men om man inte får det då? Om folk inte brukar säga att man är söt (möjligtvis bara när man tjatar om att man är ful och i princip tvingar personen att säga att man ser ok ut)? Om folk brukar kommentera alla fel i ens utseende istället?

[Anonym]

Anonym

Det är ett intressant påpekande tycker jag. Jag tror att det är långt ifrån alla som faktiskt får höra att de är söta/ser bra ut så ofta. Men det behöver ju och andra sidan inte betyda att man är ful bara för att man inte får höra det. Om man har BDD så tror jag att man är mer känslig för kommentarer på sitt utseende än andra och kanske omedvetet går och "väntar" på kommentarer och försäkringar om sitt utseende. Om man ser bra ut så kan det också vara så att andra tänker: "hon/han får säkert hör att hon är söt hela tiden och det vet hon/han säkert om själv så att det känns överflödigt att säga det". Jag vet att det kan vara så efter egna erfarenheter.  

Om man skall se detta mer generellt...Lite får man ju också gå till själv...och hur ofta och bra man är på att ge andra komplimanger. Jag t ex brukar inte ge andra komplimanger så ofta och då är det ju inte så konstigt om jag inte får det själv så ofta heller.

[Anonym]

fortsätttning på meddelande.....

och om folk kommenterar fel? Det låter ju inte så roligt....men ofta så beror det på att de som gör det är osäkra på sitt eget utseende och kommenterar fel på andra istället för att avleda uppmärksamhet från sitt eget utseende. Men vilka är det som kommenterar fel egentligen? Säg ifrån och säg att du blir sårad och be om en vettig förklaring! Är det kompisar som säger så? Jag skulle försöka byta kompisar som inte har behov att nedvärdera andras utseeden för att känna sig mer säkra själva.

[SpegelSpegel]

De flesta får inte höra av främmande människor att de ser bra ut, möljigtvis av vänner och familj,  men ofta inte ens det.  Krogen är en annan sak, där raggar folk. Men där får man oftast mer uppmärksamhet om man signalerar sexuell tillgänglighet, som jag t ex troligen gör genom att ha långt ljust hår. Mina föräldrar har aldrig sagt något positivt om mitt utseende direkt till mig.  Varför skulle de. Deras uppgift är att älska mig även om jag ser ut som en griskalkonhybrid. De har inte sagt ngt negativt heller, men tyvärr aldrig att jag duger som jag är, bara "sluta kladda med det där sminket nu". Men speciellt killar tror jag väldigt sällan får komplimanger, tjejer får oftare respons på sitt utseende eftersom det anses viktigare för en tjej att vara söt av ngn anledning. Angående elaka kommentarer så är det nåt alla har fått eller kommer att få höra, och har man aldrig fått någon betyder det antingen att kommentarerna skett bakom ens rygg eller att man aldrig visat sig ute bland folk. Det finns alltid någon som stör sig på något i ditt utseende, sätt att röra dig, skratta, le, klä dig, finnas till. Det enda man kan göra är att lära sig förstå att det inte betyder någonting och att för att en helt socialt inkompetent person säger något om något i ens utseende betyder det inte att det är sant eller att det ifall det skulle vara sant spelar roll eller betyder att man är ful.

[Malins mamma]

Jag vill bara säga att jag håller helt med i de tre senaste inläggen.
Det är så det är och ni har förklarat det väldigt bra, Anonym och SpegelSpegel. Tack!!!  

//Malins mamma

[vinterglas]

SpegelSpegel

Jättebra inlägg!

Mina föräldrar brukar säga att jag är söt och så, och i somras sa mamma att jag hade jättefin kropp och lite så.
Men det är ju bara dåligt egentligen, eftersom det sätter fart på någon sorts cirkel av att jag måste leva upp till det, och när jag inte får höra några komplimanger på ett tag så blir jag bara ledsen.
Men något jag kan tycka är jobbigt, är att idag, när jag är föhållandevis "söt" så kan de klanka ner på hur jag såg ut förut, och ja, i och med sånna kommentarer kan man komma på massa dåliga tankar

Förr sa jag alltid att jag var ful, och då liksom "tvingade" jag ju folk att säga att jag var söt.
Det har jag slutat med, och det är bra, för det är bara jobbigt för båda parter.

[SpegelSpegel]

Tack!

Håller helt med det där om komplimanger, tycker det är jättejobbigt när folk som är "närstående" och borde tycka om mig hur jag än ser ut kommenterar mitt utseende, antingen det är positivt eller negativt. En sak som jag tror ledde till att jag utvecklade anorexi var alla kommentarer jag fick av släktingar och vänner om min kropp när jag gick ner i vikt. Jag hatade att de såg på min kropp och bedömde den som "fin", jag ville bara försvinna helt istället. Tänkte bara på hur "ful" de måste ha tyckt jag var innan, eftersom de gjorde så stor grej av det. Mamma kunde faktiskt gripa in och liksom komma med någon kommentar som fick dem att första att "nu räcker det", hon såg på mig att jag tyckte att det var jobbigt. Har fortfarande ångest över att träffa min släkt, speciellt mostrar, kusiner och min farmor, de ska alltid prata om mitt utseende, typ syna mig och kommentera hur jag förändrats sen de såg mig sist. Farmor kan vara hemskt taktlös, så jag är nästan rädd för henne. Hon har aldrig sagt något riktigt elakt direkt till mig, men hon kan säga jätteelaka saker om andras utseende. Och hon brukade alltid berömma mig så himla mkt om jag sminkade när jag var yngre, säga att jag var så himla söt i smink och så. Som tur är bor hon i Norrland så vi träffas inte ofta. Känns hemskt att säga om sin egen farmor, men vi funkar verkligen inte ihop och hon gör mig alltid förbannad eller ledsen, fast hon troligen inte menar att såra någon utan bara är lite egen, ensam och bitter. De perioder jag mår som bäst är faktiskt de när jag är distraherad av ngt annat än mitt utseende, när folk uppskattar mig för andra saker och när ingen säger att jag är varken ful, tjock, snygg, smal, het, läcker, söt, vacker eller kobent. Fast jag i  perioder har känt mig beroende av att göra i ordning mig och gå ut på uteställen och få ytlig bekräftelse är förtvivlan när jag inte kan leva upp till komplimangerna eller tomheten och sorgen och meningslösheten jag känner efteråt inte proportionerlig med den lilla och korta känsla av tillfredsställelse ytlig uppmärksamhet kan ge.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Jag mår också bäst när jag upptas av något annat än hur jag ser ut, när man liksom inte har tid eller ork att bry sig så mycket utan man slänger en blick i spegeln och så får man se ut som man gör.

Jag praoar just nu på ett dagis, rätt slitsamt och jag kan ju inte låsa in mig på toaletten och granska mig själv lika mycket som jag gör i skolan. låser sälkert in mig 10 ggr/dag.
det är rätt bra, och idag är jag faktiskt lite söt tycker jag, har kännt mig rätt äcklig och ful senaste dagarna.

Men jag tror att jag börjar se mer än bara svart och vitt nu. att man kan vara okej även om jag inte har en bättre period.
det som gör mig ledsen nu, när jag ser rätt okej ut, är att jag vet att det komemr dåliga perioder.
tänker att "nu ska jag inte förstöra det här fina" men alltid när jag tänker så gör jag något drastiskt och blir ful på bara en dag, och sen får jag leva med det typ en vecka.

garg, man vrider sönder hjärnan?

[SpegelSpegel]

Precis så känner jag just nu! Jag har haft en jättebra vecka pga att jag försökt strunta i hur jag ser ut och vad andra tycker så mkt som möjligt. Gick och köpte en mascara som framhäver mina fina ögon och en concealer som hade en neutral färg som smälte in i min hud. Sedan har jag sminkat mig med det samt rouge och struntat helt i underlagskräm, vilket är en stor grej för mig. Jag har försökt ha den där attityden att jag är ful, men om någon inte vill ha med mig att göra bara pga mitt utseende är personen en idiot, och jag har mycket mer att ge än bara yta. Att min hud är allt annat än perfekt behöver inte betyda att mitt liv måste vara hemskt och sorgligt och ensamt tills den blir bättre. Jag har bitit ihop och försökt strunta i om andra tycker jag ser ful ut, och jag har pratat och skämtat och skrattat och haft en kompis på besök i Gbg som sovit över och sminkat av mig helt inför henne. Har haft en dejt med en kille från internet utan att bryta ihop. Och folk har pratat med mig, lyssnat på vad jag haft att säga, skrattat åt mina skämt och glatts åt mitt sällskap. Killen tyckte tydligen om mig, för han håller på och ringer, vilket i o för sig är lite läskigt. Har låtit bli att pilla och lägga på starka akneprodukter, och huden verkar lugnare. Tvingar mig själv att om jag ser en orenhet eller plita lägga ett milt aknepreparat på det under natten, på morgonen när jag ska iväg lägga en concealer på den så den syns lite mindre och jag känner mig säkrare, men låta bli att pilla och klämma och peela och förstöra mitt stackars fejs. Hoppas hoppas så att jag får fortsätta känna så här, att jag inte är dum mot min hud eller den dum mot mig så jag freakar ur.

[Anonym]

SpegelSpegel, jag blir glad av att höra hur bra din vecka har varit. Du är jätteduktig.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Åh, vad duktig du är, blir glad när jag läser ditt inlägg. önskar jag var så duktig också

Själv har jag gått in med inställningen:
"Johanna, pilla och förstör hur mycket du vill, någon gång ska du väl inse hur förbannat äckligt kasst du mår efteråt så du kanske slutar"

så jag har väl hunnit förstöra mig själv ett antal gånger
Jag kände mig rätt söt idag, trots att jag såg rätt sjuk ut, såg alldeles grå ut i hudtonen och blä.
Och vad gör jag sen, jo när jag går in i badrummet för att tvätta händerna så hamnar jag för nra spegeln, 20 minuter senare lyckas jag slita mig, ser ut som ett monster, sätter mig vid dTAORN men får panik och srpigner in i badrummet och förstör lite mer.

Garg, vill inte ens veta hur jag ser ut  imorgon. Man ser alltid värre ut i dagsljus än i badrumssljuset :/

hata mig?

[Anonym]

jojoplaneten,

alla har vi våra lite sämre stunder.. du verkar vara en jätterolig och söt person från det jag har läst här..

jag förstör också för mig.. även fast man ser hundra gånger värre ut sen.. jag brukar till och med tänka "idag mår jag dålig så då förtjänar jag att skada mig själv lite"

fast, man är inte så glad åt det nästa dag...

jag hoppas det känns bättre snart (:

/CEC

[vinterglas]

CEC

jo jag vet.
tack så mycket, (:

Ja, det som intresserar mig är VARFÖR man förstör sig? jag kan inte för mitt liv begripa, man vet hur man mår och ser ut efteråt, man vet att man komemr hata sig själv.

jag vet inte, ibland hittar jag någon slags lust och trygghet i att pilla sönder mig själv. det är sjukt.

allt det här är sjukt, hjärnan vrids sönder.

Tack,