Hej alla!
Och tack Malins mamma! Som jag förstod det har du varit med och startat det här forumet vilket jag tycker var oerhört bra gjort och det betyder säkert mycket för många.
Håller med. Jättebra att det här forumet finns! Fanns det något ens innan på nätet för "oss"?
Ja det var inte så snabbt men jag började tvinga mig att göra saker jag var rädd för lite i taget. Tex var jag väldigt rädd för att visa mig naken. Men jag tränade på det och jag märkte att det var helt ofarligt. I början klarade jag inte av att tänka på annat än hur ful jag var men såsmåning om glömde jag det och kunde tänka på annat. Det går faktiskt att träna sig precis som man gör i fobiträning.
Det är förmodligen därför just KBT och SSRI rekommenderas som behandling mot BDD. Om en befinner sig väldigt djupt nere i förtvivlan finns inte kraften för att springa ifrån "demonerna", samtidigt som BDD-tankarna hemsöker en som spöken. Jag lider ju också utav bipolär/depression(jag har under större delen av mitt liv brottats med lätt till extremt stor ångest, djupa depressioner som nästintill blivit ett "naturligt tillstånd"). Jag kan säga att jag först för ett år sedan verkligen kom framåt i min "sjukdom"(vilket man ju borde kunna kalla det). Jag hade alltid på egen hand försökt "tänka bort" allt det onda. Ja ni vet, hela den där "tänk-positivt-jargongen!". I sin tur har jag som psykiskt sjuk mått dåligt över att det inte är så enkelt som en del andra verkar tro "skärp dig!". Varför envisas jag med att må dåligt? Varför är jag som en stor börda, som inte förmår att "ta sig i kragen"?
Nu har jag verkligen förstått, att nej, när en är psykiskt sjuk är det inte "bara" att skärpa till sig, ta sig i kragen, och tänka positivt. Det är ungefär som när människor säger att hemlösa människor bara borde skaffa sig ett jobb. Om det nu vore så enkelt hade väl en gjort det för länge sedan? En sjuk människa ÄR sjuk. Ingen begär att en cancersjuk ska skärpa till sig ifrån sin sjukdom, eller hur?
Visst, söka hjälp, ta emot hjälp, ta ansvar för sitt liv. Men man kan inte lägga över hela ansvaret på den sjuka att bli frisk. Förr fanns inte kunskapen om hur sjukdomar botas, och då dog folk! Idag har vetenskapen hunnit ta ett stort steg framåt, nu vet vi hur många sjukdomar kan botas, läkemedel och behandling finns, och detta ska vi ha rätt till att få! Tyvärr ligger vi fortfarande efter i kunskaperna kring psykisk sjukdom, och psykisk sjukdom trivialiseras och skambeläggs i mycket större grad än fysisk sjukdom.
För ett år sedan fick jag högre dos medicin, jag blev även sjukskriven, och kände att jag äntligen blev tagen på allvar och fick det jag behövde och ville ha! Under detta år som gått har mitt tankesätt förändrats radikalt! Och nu när jag har tagit ett stort mentalt steg uppåt i "hälsostegen", kan jag känna att ifrågasättandet av BDD finns närmre till hands. Och det är förmodligen där KBT, kan hjälpa en. Förutom det tror jag att det är MYCKET viktigt(det är det egentligen hela vägen, vart man än befinner sig på hälsostegen) att ha en dräglig tillvaro, och viktigast av allt: att ha stöttande människor i sin närhet. Om man isolerat sig, blivit ensam och inte känner att man har detta sociala stöd, vad gör en då? En möjlighet är bland annat att söka sig till detta forum. En annan möjlighet är att ta till vara på de människor en faktiskt har i sin närhet, ta kontakt med förlorade bekantskaper och vänner, öppna upp inför en familjemedlem osv. Alla behöver stöd, och många är förmodligen också beredda att ge stöd. Vi behöver varandra! Det är ett faktum.
Nu flög jag ut lte väl mycket i ämnet men det jag ville få sagt är att jag tror att SSRI, behandling, olika sorters stöd behövs i första hand för att den sjuka ens ska ha kraft att ta sig ifrån den plats hen befinner sig i. Ingen kan förvänta sig att den sjuka ska göra sig själv frisk, för det fungerar inte så att en "skärper till sig" ifrån ens sjukdom. När att skärpa sig inte fungerar för dig, då är du sjuk, och då behöver du hjälp.
När den sjuka sedan fått hjälp att ta sig upp ur eventuell depression(som står som ett hinder framför bdd-tillfrisknandet), tror jag just att KBT är en väg till ett liv utan, eller i alla fall med betydligt mindre begränsningar. SSRI, och KBT är ju just det som rekommenderas.
Sen kan en så klart utöva KBT på sig själv, utan att få den behandlingen ifrån sjukvården, men den vägen kanske är längre(?) men till viss del blir vi väl alla tvungna att "behandla" oss själva då det finns stora brister i den psykiatriska vården. Och ja, vill man må bra måste man givetvis själv jobba sig dit, men detta utesluter inte faktumet att du som sjuk, behöver behandling, medicin, hjälp och stöd för att bli botad.
