Ny medicin, Metylfenidat (Ritalin), fast ADHD inte fastställts. Och mkt snabbt skulle dosen fyrdubblas, främst för att min sjukliga trötthet bara hade förbättrats "marginellt".
Förutom huvudvärk, magont, aptitlöshet och ibland kräkningar (som kan vara initiala symtom) gick kroppen in i ett spänningstillstånd, där framför allt nacke och axlarna blev påtagligt överspända. Huvudet kändes uppsvällt och kroppen med; ödem i ben och armar, främst. Sjukdomskänsla och feber tycktes kopplat till medicinen det med, hade det i över 1,5 mån ?
Förvirring ('oreda i huvudet') samt en upplevelse av att något "brändes" sönder i hjärnan. Som om systemet kämpade emot nåt (medicinen) och "slets ut", med trötthet likt en utbrändhetsreaktion som följd? Jag var, och är, konstant stresspåverkad över viktiga saker som måste göras (men förmådde/förmår inte, trots medicinen, se praktiskt/strategiskt på i vilken ände -i kaoset- jag borde börja). Stunden efter kunde tanken (på det "absolut viktigaste") vara helt
bortglömd, men med kvarstående stresskänsla som etsat sig fast.
Dosen jag tog (på läkarens inrådan) gav upplevelser/biverkningar som påminde om perioden då jag åt /mkt tradolan/ under lång tid/ pga nervsmärtor. Hade dock mer extrema upplevelser
då; försenad PTSD eller "bara" tradolan-biverkningar? (..vet ej).
Jag kände (och känner) mig "nervig" och plågsamt sensibel för ljud (av Ritalinet). Fick dim-/dubbelsyn initialt, även kraftig yrsel och växelvis ångest. Overklighetskänslor samt en odefinierbar rädsla dök också upp (i subtil form), vilket var det mest otäcka under "tradolan-perioden", men då var dessa upplevelser istället akuta och mardrömslika.
Apatin är lika s v å r nu som tidigare, med en skillnad; jag orkar sitta uppe ("och stirra ut i tomma intet") längre stunder. Utan medicin somnar jag istället. Och måendet växlar snabbt (rasar); fullständigt olidligt att stå ut stundtals!
Ingen uppföljning, trots den höga dosen av en, för mig, helt ny medicin!? Så jag sänkte den självmant (till en fjärdedel av det rekommenderade).
De svåraste biverkningarna försvann. Yrseln är inte så utmärkande nu. Aptitlösheten hör medicinen till och är väl ok. Men hela dagarna igenom har jag svag ångest, vilken timtals stiger och blir
skyhög. Får hjärtklappning och självmordsbegäret förstärks. Därpå känner jag mig även
arg och får nästan ren panik bara av att katterna rusar fram och tillbaka och jagar varandra; ljuden blir till pistolskott i huvudet

!
Normalt sett brukar jag
ytterst sällan brusa upp, vara lättuppretad eller känna mig arg! Så den starka olust/plåga detta utgör är en ny insikt för mig. Människor med "lättantänd läggning" som blir arga/förbannade utan nån större anledning, väcker oftast obehag (och ångest) hos mig.
Men nu -
en helsvart deppklump människa, med ögon som börjat glöda av ilska - det är jag det... (medan livet leker...
boll... med mitt huvud...)

Det positiva; kroppen kräver inte längre 20 timmar sömn per dygn.
Läkaren ringde på uppsatt tfntid igår. Enligt hans beräkn./rekom. var det dax att fylla på medicinen. Jag berättade att igångsättning, fokuseringsförmåga och motivation etc, är exakt lika underfungerande som tidigare. (Kan förbättras med Ritalin om ADHD föreligger.)
(Nämnde biverkningar, men inte sänkt dos. Sparar på medicin om/när jag kan; det är min dyrbara räddningslina bort när jag inte längre orkar.)
Han ansåg iaf att Metylfenidat skulle bytas ut mot "riktigt" amfetamin, för att kunna rätta till fler funktioner än enbart "vakenhetscentrat". "Menar du att ångesten skulle minska av rent amfetamin?", frågade jag (tvivlande). "För jag mäktar inte med den!" "Nja, vi får väl hoppas på det", mumlade han otydligt.
Som tur är har jag haft lite Sobril hemma den här tiden, som jag fått av min bror. Så när ångesten varit olidlig har jag tagit en tablett (vilken "kapat toppen" en stund). Men nu är de slut, så onsdagens timmar av skyhög ångest, depression och vanmakt/sorg fick mig att bli sittandes med medicinlådan i knät, plockandes med div. tabletter, försök till beräkning av omfattning och grät för att jag inte visste (huruvida det skulle räcka); rädd för att återigen misslyckas och "bara" skada levern.
Jag och medicinlådan umgicks rätt flitigt igår, på golvplätten i min lägenhet som ännu inte belamrats av prylar. Till sist la jag tillbaka allt och stängde locket.
Trodde (starkt) att 2008 var mitt sista år! Jag var rätt förvånad när det inte blev så. 2009 kom, 1 januari, och jag vaknade gråtandes för att jag levde (pga känslan att vara kvar "på övertid", inte pga försök till sj.m.). Det känns fortfarande fel, som om jag inte borde vara här.
Nu ett nytt decennium... Och jag står orkeslös inför hela "karusellen"... fortsatt utmattning... mörker... livskamp... Känns tröstlöst... meningslöst... glädjelöst... tomt!
Och medicinbytena, de rullar på... i vanlig ordning...