"Skriva av sig"-tråd

[CyanideCupcake]

Jag har också svårt för sånt, speciellt när så många andra sagt att jag är ful -så varför skulle nån, speciellt en läkare som vet att jag är där för att jag tycker jag är ful- säga motsatsen av nån annan anledning än att vara snäll? Den kvinnliga läkaren jaag träffade som kände till BDD sa även "sen måste jag säga det här, även fast jag inte borde: du är inte ful. Var bara tvungen att säga det för att det vore uppenbart tjänstefel av mig att inte säga det". Ja, just det. Du MÅSTE säga så för vad ska du annars säga? "Du har rätt, du är rätt ful faktiskt"? För övrigt är min hy värre IGEN och jag ska träffa en jävla massa folk i morgon eftersom det är julafton. Fy fan...

[CyanideCupcake]

Jag klarar inte att se ut såhär längre, fyfan...all min ångest och känslomässiga stress har gett mig påsar under ögonen så nu ser det ut som att min hy hänger ännu mer. Mitt känslomässiga mående under åren syns verkligen i mitt ansikte och jag ser så sliten ut att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag måste lyfta mig och få hduen uppstramad, måste Min hud är hängig, grov, tjock och oren och de skarpa, djupa linjerna jag har vid var sida om näsan (har alltid mått dåligt av dem och en klasskompis som tecknade av mig en gång tog med dem på teckningen så jahg inbillar mig INTE) måste bort, MÅSTE.
Såhär ska sträckt hy över benstruktur ochr ena drag se ut:






Jag har djupa fåror vid sidan av näsan, inga kindben, konstig ansiktsform, påsar under ögonen och grova drag. Jag klarar inte att se ut såhär mer, blir galen av att bara vara instängd i lägenheten men klarar inte att visa mig för någon, KAN inte. Fattar inte hur fan jag ska klara att träffa så jävla mycket folk i morgon, jag vill inte!!!!!!!!!! 

[CyanideCupcake]

Jag är så trött på att känna mig ensam...ännu en dag har gått och jag har bara suttit framför TV:n och datorn. Jag är så trött på att hela mitt liv varit missförstådd och sedd som konstig och annorlunda, trött på att alltid varit utanför och aldrig passat in. Jag har tänkt att man vänjer sig så småningom, men det gör man aldrig. Jag längtar efter förståelse, medkänsla och acceptans så mycket att det gör ont.  Är jag verkligen så konstig och annorlunda? Jag förstår det inte. Jag vill bara bli accepterad, samtidigt vet jag att andra människor bara sårar och inte är att lita på, det har mitt liv bevisat så många gånger. Jag känner mig så förlamande ensam.

[CyanideCupcake]

Har gråtit i flera timmar och det tar aldrig slut. Vet inte ens varför jag känner mig så fruktansvärt tom och deprimerad...abtar att det beror på att jag tänker på hur mitt liv har varit. En sån kamp, ända sen jag föddes. Får jag aldrig vila, är det såhär det ska vara? Jag har overklighetskänslor och det känns som om jag balanserar på kanten till galenskap, som om jag är n'ära att glida in i en psykos eller förlora fotdästet helt vilken sekund som helst. Jag har ont i huvudet men kan ändå inte sluta. Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte. Folk som är släkt med mig känner mig egentligen inte, de vet inte vem jag är som person och vi är alldeles för olika för att nån sin kunna förstå varandra. Ingen har nånsin förstått mig, det enda folk nånsin har tyckt är att jag är konstig och annorlunda och inte passar in, och de har rätt. Jag har så länge jag kan minnas, ända sen jag var gammal nog att ha ett första minne, känt mig fel. Fel, fel, fel, annorlunda och inte rätt. Jag vet inte hur det känns när man inte känner så. Vet inte var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra, vill bara ova och vakna upp i morgon men komme rinte kunna sova på hela natten, och jag vill sluta gråta men jag kan inte, det bara kommer. Klockn är inte ens elva och ändå känns det som att det är mitt i natten, förstår inte hur jag ska klara alla timmrana som ligger framför mig tills dagsljuset komer. Varför är jag så svårt att tycka om, att relatera  till? Är jag verkligen så annorlunda? Jag hittar inte ut....

http://www.youtube.com/watch?v=ZrR5RV9r84c

[disaa]

Jag orkar inte med alla tvångstankar.

Jag tänker liksom. Om jag lägger ut en bild. På mina ögon tillexempel. Då tänker jag, "tänk om dom, i en annans dator, ser mycket värre ut? Färgerna i skärmar varierar ju, vissa ser bilder bättre på sina datorer, vissa sämre. Färgerna osv varierar ju, vissa kan se detaljer bättre, alltså kan vissa se min bild på mina ögon som jag lagt ut, och kanske se den dåliga hyn och alla de felen som inte syns på min dator. Jag vet ju själv att de finns där egentligen; men inte syns på just min skärm."

Jag orkar inte tänka på sånna saker som för andra är fullkomliga SMÅSAKER, som dom kanske inte ens lagt en enda tanke på. HUR I HELVETE SER BILDERNA UT I NÅGON ANNANS DATOR. fan. jag kan inte ens lägga ut bild på mina ögon, där en del av min hy runt ögonen syns. jag är så jävla rädd. rädd för vad dom ska tänka.

JAG ORKAR INTE BRY MIG SÅ JÄVLA MYCKET OM VAD ANDRA TÄNKER OCH TYCKER LÄNGRE. jävla helvetesskitliv.

[kardborre]

Har gråtit i flera timmar och det tar aldrig slut. Vet inte ens varför jag känner mig så fruktansvärt tom och deprimerad...abtar att det beror på att jag tänker på hur mitt liv har varit. En sån kamp, ända sen jag föddes. Får jag aldrig vila, är det såhär det ska vara? Jag har overklighetskänslor och det känns som om jag balanserar på kanten till galenskap, som om jag är n'ära att glida in i en psykos eller förlora fotdästet helt vilken sekund som helst. Jag har ont i huvudet men kan ändå inte sluta. Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte. Folk som är släkt med mig känner mig egentligen inte, de vet inte vem jag är som person och vi är alldeles för olika för att nån sin kunna förstå varandra. Ingen har nånsin förstått mig, det enda folk nånsin har tyckt är att jag är konstig och annorlunda och inte passar in, och de har rätt. Jag har så länge jag kan minnas, ända sen jag var gammal nog att ha ett första minne, känt mig fel. Fel, fel, fel, annorlunda och inte rätt. Jag vet inte hur det känns när man inte känner så. Vet inte var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra, vill bara ova och vakna upp i morgon men komme rinte kunna sova på hela natten, och jag vill sluta gråta men jag kan inte, det bara kommer. Klockn är inte ens elva och ändå känns det som att det är mitt i natten, förstår inte hur jag ska klara alla timmrana som ligger framför mig tills dagsljuset komer. Varför är jag så svårt att tycka om, att relatera  till? Är jag verkligen så annorlunda? Jag hittar inte ut....

http://www.youtube.com/watch?v=ZrR5RV9r84c

CyanideCupcake, jag får känslan av att du mår sämre nu..?? Ledsen för det...

Kom att tänka på ditt inlägg om (egna funderingar kring) asperger. Typiskt för många med asperger (man kan även ha enbart drag av asberger) är att de alltid känt sig annorlunda med upplevelser av att inte passa in. Man associerar också asperger med ett (över)utvecklat detaljsinne, varpå personen ser till delar istället för helhet. Detta detaljseende kan även få inslag av tvångsmässighet.

Vid asperger (eller annan neuropsykiatrisk diagnos) finns också en sårbarhet för psykisk ohälsa, vilken kan vara en följd av upplevelser och/eller erfarenheter av att t ex inte passa in (framför allt från viktiga uppväxtår). En neuropsykolog jag tidigare träffade sa att nyare forskning påvisar (/indikerar på) att 70% av dagens psykiatri-patienter har någon form av neuropsykiatrisk diagnos, som många ggr inte upptäckts tidigare. Enligt henne är det närmast en "regel" än ett undantag att så är fallet.

Idag ska personal inom psykiatrin vara införstådda med att en neuropsykiatrisk "problematik" kräver ett annat förhållningssätt vad gäller bemötande och behandling. Det är alltså något man kan kräva/förutsätta (men än så länge kanske bara kan hoppas på.., då okunskapen fortfarande är utbredd inom yrkeskategorin).

(Jag hade tänkt bifoga en länk, en artikel, skriven av en psykiatriker med neuropsykiatrisk kompetens på Karolinska Institutet. Men jag återfann den inte... Finns iof ganska många artiklar och informations(webb)sidor som behandlar detta område idag).

Skulle du kunna tänka dig "möjligheten" att du (och även jag) fastnar i delar/detaljer (samt betraktar/bedömer dessa annorlunda), medan andra ser till helheter (och därmed står oförstående inför detta sätt att se sig själv/annat)? Behöver inte innebära en neuropsykiatrisk diagnos (eller närliggande), men skulle kunna vara det (och kan då ses som en (del)förklaring)...

Jag hoppas för övrigt du orkade med att träffa familj/släkt på julafton?

[CyanideCupcake]

Jag har läst på om Asperger och kände igen mig i så sjukt mycket, utom då det här att folk med Asperger skulle ha svårt att förstå hur andra känner/känna medkänsla? Där faller det i så fall totalt på mig för jag har nästan för mycket medkänsla ibland. Annars vet jag inte vad jag ska tro...

Det som stämmer på kriterierna: (försöker bena upp lite här eftersom det blir så mycket text att ta sig igenom annars)

* Har länge, sen jag var liten men speciellt de senaste åren, känt att det eventuellt skulle kunna vara nåt fel på vissa delar av min hjärna, är t.ex väldigt klumpig och opraktisk och får kämpa med praktiska grejor väldigt mycket -har däremot vad som känns som "överutvecklat" andra, mer teoretiska delar av min hjärna, vad gäller språk, kreativitet, skrvande, konst analysförmåga, etc, som alla är väldigt framträdande drag av min personlighet.

* Jag är väldig moralisk, tenderar att tänka mycket i svart/vitt eller rätt/fel

* Har alltid känt mig annorlunda och missförstådd utan att veta varför

* Jag var sen i min  motoriska utveckling (men det har alla alltid trott var pga att jag föddes så mycket för tidigt) och fick gå på läkarkontroller för att träna och följa upp den.

* Hade sociala problem pga min sociala fobi redan i extremt tidig ålder (varken jag eller mina bröder "utsattes" för andra barn när vi var små så när dagis väl kom i sexårsåldern var det kört)

* Jag har vissa intressen (mer passioner, om du frågar mig) som jag ägnar mig åt och låter mig slutas upp i totalt, ibland i perioder (bl.a min musik, specifika artister, eller mina konserter)

* Dåligt minne

* Hittade även det här stycket på Wikipedia:

Barn med AS uppvisar ofta avancerade förmågor för sin ålder i språk, läsning, matematik, rumslig förmåga eller musik, och uppfattas ofta som ovanligt 'begåvade'. Ibland kan dock dessa talanger motvägas av avsevärda fördröjningar i utvecklingen av andra kognitiva funktioner.

Har ända sen jag började skolan haft extremt lätt för stavning och skrivande och sågs som begåvad vad gäller det (läraren brukade t.ex säga till de andra barnen att fråga mig om de behövde hjälp inom just det och hon inte hann med) men som sagt varit långsam och "efter" i motorik som t.ex. balans, eller att lära sig cykla vilket jag inte gjorde förrän jag var sju.

Det som talar emot är att jag dock som sagt inte har några problem med att relatera till och förstå andra människors känslor, att förstå sarkasm och bildliga uttryck (älskar ju t.ex att analysera det underliggande i Marilyn Mansons musik och konst, som väldigt ofta har dolda budskap eller influenser) eller att uttrycka hur jag själv känner -det har jag tvärtom alltid haft väldigt lätt för. (Om man inte räknar att jag i lågstadiet började gråta av vad jag nu förstår var ångest, men inte kunde förklara då. De andra tog mig till läraren som frågade varför jag var ledsen, men jag visste inte). Har inte heller problem med sociala "gränser" (vad jag förstår kan personer med Asperger säga saker som kan uppfattas som förolämpande eller "brutalt ärliga", tille xempel att nån behööver gå ner i vikt). Det här stycket är det som starkast talar emot att jag ev. skulle ha diagnosen:

En person med AS kan ha problem att förstå andra människors känslor: de meddelanden som förmedlas genom ansiktsuttryck, ögonkontakt och kroppsspråk missas ofta. De kan också ha problem med att visa empati med andra människor. Därför kan personer med AS uppfattas som egoistiska, själviska eller hänsynslösa.

...då alla som känner mig skulle beskriva mig som extremt empatisk och allt annat än självisk och egoistisk. Tänker snarare alldeles för mycket på andra och det har tagit år av terapi för att få mig att lära mig att inte offra mig så mycket eller ge så mycket till andra att jag kvävs. Är även väldigt itnresserad av psykologi (särskilt mass-och socialpsykologi) och hur det mänskliga psyket fungerar så har som sagt inga som helst problem med att kunna se hur en människa agerat i en viss situation utifrån ett psykologiskt perspektiv sett. Har heller aldrig varit högljudd och "störig" utan tvärtom väldigt tyst och nästan skygg.

[Phobic]

Jag har läst på om Asperger och kände igen mig i så sjukt mycket, utom då det här att folk med Asperger skulle ha svårt att förstå hur andra känner/känna medkänsla? Där faller det i så fall totalt på mig för jag har nästan för mycket medkänsla ibland.

Jag känner igen mig i mycket av det du skrivit. Det med empati är ett viktigt kriterium, sedan är ju en del med asperger bättre än andra på det; det finns de som man knappt kan gissa har diagnosen, men jag har svårt att tro att man kan ha asperger när man har en riktigt välutvecklad empatisk förmåga. Däremot har jag haft väldigt svårt att hålla ögonkontakt vilket är ett typiskt aspergerdrag och jag tror att det var det tillsammans med att jag hade anorexi som gjorde att läkaren misstänkte AS.

[CyanideCupcake]

Jag gillar inte heller ögonkontakt men som sagt, min medkänsla är ett av de drag som beskriver mig allra mest som person och det skulle folk som känner mig också säga. Kan må riktigt dåligt för andras skull (har bl.a gråtit då jag var utomlands och det blev för jobbigt att se alla hemlösa överallt) och får lätt skuldkänslor, så...antagligen har jag inte Asperger? På ett sätt vore det skönt om jag hade det för det skulle förklara allt jag känner är fel med mig och varför jag aldrig passat in, för om jag INTE det så är jag ju "bara" fel, inte sjuk. (Nu vet jag att Asperger är en diagnos och ingen sjukdom, men ni fattar?) Jag har alltid trott att folk med Asperger har lägre intelligensnivå än genomsnittet men tydligen kan man ha en IQ på upp till 130?

[kardborre]

Jag gillar inte heller ögonkontakt men som sagt, min medkänsla är ett av de drag som beskriver mig allra mest som person och det skulle folk som känner mig också säga. Kan må riktigt dåligt för andras skull (har bl.a gråtit då jag var utomlands och det blev för jobbigt att se alla hemlösa överallt) och får lätt skuldkänslor, så...antagligen har jag inte Asperger? På ett sätt vore det skönt om jag hade det för det skulle förklara allt jag känner är fel med mig och varför jag aldrig passat in, för om jag INTE det så är jag ju "bara" fel, inte sjuk. (Nu vet jag att Asperger är en diagnos och ingen sjukdom, men ni fattar?) Jag har alltid trott att folk med Asperger har lägre intelligensnivå än genomsnittet men tydligen kan man ha en IQ på upp till 130?

CyanideCupcake, jag skriver nu rent generellt om neuropsyk. så det är egentligen inget svar på ditt inlägg, utan ett allmänt babbel från mig.

Det är tydligen vanligt att ha drag av autism/asperger (AS), utan att för den skull ha "riktig" AS (man stämmer in på vissa delar av diagnosen). Att ha "autistiska drag" anses inte vara en egen diagnos, utan mer en personlighetstyp.

Vad gäller kunskap om könsskillnader vid autism och AS ligger vetenskapen efter ordentligt. Man har helt sonika förutsatt att tjejer ska bete sig efter de diagnoskriterier som bygger på pojkars fungerande. Precis detsamma har gällt/gäller för ADHD.

Man har iaf börjat inse att också könsspecifik forskning är viktig, för att t ex kunna upptäcka flickor med neuropsykiatriska funktionshinder lättare/tidigare (vuxna kvinnor med ADHD får ofta sin diagnos i 40-års åldern - eller inte alls).

Senare studier visar t ex att många flickor med ADHD kan vara relativt välfungerande fram till tonåren. När hormonförändringen sätter igång blir funktionshindren kraftigare/svårare, vilket gör att ökade skolkrav på (situationsanpassad) vakenhet, koncentration, struktur, planering och fokus ofta bara blir ett virrevarr av ångest och stress.

Och eftersom området i hjärnan som sköter dessa funktioner är underfungerande (t ex dopamin = motivation/uppmärksamhet) somnar "hon" med läxboken i handen, har svårt att påbörja och slutföra skoluppgifter, orkar inte lyssna (aktivt) på lektionerna och tappar alltmer självförtroende (andra tror att "hon" är lat). Typiskt för tjejer med ADHD är mkt svåra menssmärtor (och pms), vilket hänger ihop med hormonsystem och signalsubstanser.

Samtidigt är det inte många flickor/kvinnor som känner igen sig i de ofta utåtagerande och hyperaktiva pojkarna som kanske ständigt hamnar i slagsmål, stör på lektionerna eller skolkar, från första klass. Flickornas symtom stör vanligtvis inte ordningen på samma sätt (är mer subtila/visar sig på annat sätt) och uppmärksammas därför sällan. Många flickor förblir odiagnostiserade och får därmed inget adekvat stöd (kämpar med funktionshindren i det fördolda).

Att några könsspecifika skillnader inte skulle finnas vid autism/AS verkar orimligt. Det sägs gå åtta pojkar på en flicka, dvs av dem som får någon diagnos inom autismspektrat. Oupptäckta flickor (pga könsspecifika olikheter) kan mkt väl vara en orsak till att förekomsten/skillnaden mellan könen verkar så stor…

Det är inte bara diskriminerande att forskning – överlag – baseras på pojkars och mäns symtom (vilket exkluderar hälften av befolkningen), det kan också leda till samhälleliga misslyckanden om "upptäckterna" i relation till kvinnor inte stämmer.

[Phobic]

På ett sätt vore det skönt om jag hade det för det skulle förklara allt jag känner är fel med mig och varför jag aldrig passat in, för om jag INTE det så är jag ju "bara" fel, inte sjuk. (Nu vet jag att Asperger är en diagnos och ingen sjukdom, men ni fattar?) Jag har alltid trott att folk med Asperger har lägre intelligensnivå än genomsnittet men tydligen kan man ha en IQ på upp till 130?

Jag kände likadant, att asperger skulle vara en förklaring. Nu kan jag förstås inte uttala mig om ifall du har det eller ej men som sagt, om du har välutvecklad empatisk förmåga låter det väl inte troligt. Men kolla med en läkare, det är bättre att göra en utredning och utesluta diagnoser än att gå runt och fundera (tycker jag iaf).

Till skillnad från människor med "vanlig" autism så är personer med asperger oftast normalbegåvade, sedan finns det de som ligger under genomsnittet och även en del som ligger en bra bit över genomsnittet. Min uppfattning är att aspergare ofta framstår som intelligenta, dels för att de säkert är de, men också för att många har stora kunskaper inom vissa ämnen. Har för mig att han som myntade begreppet asperger syndrom beskrev barn med asperger som "små professorer". 

[CyanideCupcake]

Även om jag ansågs begåvad skrivandemässigt sett som liten så kan jag itne minnas att jag skulle haft någon speciellt "vuxet" språkbruk (att jag idag som vuxen använder ett språk med ord de flesta anser "stora" är ju en annan sak, det är bara så jag pratar) och inte hller hade jag speciellt stora kunskaper inom saker som ansågs otypiska för min ålder rent generellt sett. Kan inte minnas att jag som barn skulle haft speciella intresseområden jag var "besatt" av heller, det kom senare i så fall...om man nu kan räkna vissa saker dit. Har en tendens att verkligen djupdyka i sånt som intreserar mig/en viss artist/etc. i peioder åt gången då nästan bara det existerar, men det gjrode jag inte när jag var liten eller ens tonåring så jag vill gärna tro att det bara är en del av min personlighet i vuxen ålder, helt enkelt. Det känns lite jobbigt, dock, för även om jag inte VILL ha Asperger eller någon anan diagnos, så skulle det som sagt förklara mycket och inte innebära att jag "bara" var fel, utan att det fanns en anledning jag inte kan hjälpa. Annars betyder det som sagt bara att det verkligen är jag som inte duger, att alla gånger folk sett mig som konstig och annorlunda (både barn och vuxna ända sen jag var liten) berott på min personlighet, att det är den som helt enkelt är fel och inte bra nog.

[kardborre]

Jag kände likadant, att asperger skulle vara en förklaring. Nu kan jag förstås inte uttala mig om ifall du har det eller ej men som sagt, om du har välutvecklad empatisk förmåga låter det väl inte troligt. Men kolla med en läkare, det är bättre att göra en utredning och utesluta diagnoser än att gå runt och fundera (tycker jag iaf).

Till skillnad från människor med "vanlig" autism så är personer med asperger oftast normalbegåvade, sedan finns det de som ligger under genomsnittet och även en del som ligger en bra bit över genomsnittet. Min uppfattning är att aspergare ofta framstår som intelligenta, dels för att de säkert är de, men också för att många har stora kunskaper inom vissa ämnen. Har för mig att han som myntade begreppet asperger syndrom beskrev barn med asperger som "små professorer". 

Även om jag ansågs begåvad skrivandemässigt sett som liten så kan jag itne minnas att jag skulle haft någon speciellt "vuxet" språkbruk (att jag idag som vuxen använder ett språk med ord de flesta anser "stora" är ju en annan sak, det är bara så jag pratar) och inte hller hade jag speciellt stora kunskaper inom saker som ansågs otypiska för min ålder rent generellt sett. Kan inte minnas att jag som barn skulle haft speciella intresseområden jag var "besatt" av heller, det kom senare i så fall...om man nu kan räkna vissa saker dit. Har en tendens att verkligen djupdyka i sånt som intreserar mig/en viss artist/etc. i peioder åt gången då nästan bara det existerar, men det gjrode jag inte när jag var liten eller ens tonåring så jag vill gärna tro att det bara är en del av min personlighet i vuxen ålder, helt enkelt. Det känns lite jobbigt, dock, för även om jag inte VILL ha Asperger eller någon anan diagnos, så skulle det som sagt förklara mycket och inte innebära att jag "bara" var fel, utan att det fanns en anledning jag inte kan hjälpa. Annars betyder det som sagt bara att det verkligen är jag som inte duger, att alla gånger folk sett mig som konstig och annorlunda (både barn och vuxna ända sen jag var liten) berott på min personlighet, att det är den som helt enkelt är fel och inte bra nog.

Hej.

Jag hittade en webbsida (NeuroNätet) som beskriver flickor med AS. Klipper in text därifrån:

Personlighet och individuella skillnader
Man måste alltid ta hänsyn till personligheten hos en person med Aspergers syndrom och hur personen hanterar de svårigheter han eller hon upplever i sociala samtal, i tankegångar och empati. En del individer deltar aktivt i sociala sammanhang medan en del känner större motvilja mot detta, deras personlighet kan beskrivas som passiv.

Flickor med Aspergers syndrom, symtom och individuella skillnader
När det gäller Aspergers syndrom uppvisar flickor och pojkar i stort sett samma symtom men flickor kan ha en litet annorlunda symtombild skriver Gillberg (1997). Ibland har det inte de typiska specialintressena. Deras språk är inte alltid lika formellt högtravande, ofta är de relativt tystlåtna. Flickorna har oftare ett lite större socialt intresse, de kan stå bredvid och tittar på utan att veta hur de skall komma in i gruppen.

När det gäller antal remitteringar till utredning för Aspergers syndrom står pojkarna för en överväldigande majoritet. Hur kommer det sig att flickors svårigheter och symtom på Aspergers syndrom inte upptäcks?

Tony Attwood (1999) har sammanställt en rad tänkbara förklaringar till detta vilka ännu ej är helt vetenskapligt klarlagda. Det verkar som om många flickor med Aspergers syndrom har samma anlagsprofil som pojkarna men att de utmärkande dragen som tyder på Aspergers syndrom är mer subtila och mindre svåra i sin uttrycksform. Föräldrar kan också känna motvilja över att leta efter en diagnos om barnet verkar fungera någorlunda bra. Läkare och psykiatrier kan tveka när det gäller att binda sig vid en diagnos om inte avvikelsen är iögonfallande stor i jämförelse med den normala variationen av beteenden och förmågor.

Flickor har större förmåga att verbalisera sina känslor och de är mindre benägna att använda fysiskt våld som svar på negativa känslor som t.ex. förvirring, frustration och ilska. Vi vet inte huruvida detta är kulturellt betingat (*min notering: förväntningar på hur en flicka "ska" vara) eller medfött, men vi vet att barn som är aggressiva oftare remitteras till utredningar för att fastställa huruvida beteendet beror på ett specifikt funktionshinder (…)

Källa: http://user.tninet.se/~fxg297r/flickor_asperger.htm



En del individer med Aspergers syndrom kan bli rätt påhittiga i att imitera och använda förebilder för att kamouflera sina svårigheter i sociala situationer. En strategi som har använts av många flickor och en del pojkar är att observera människor som är socialt skickliga och därefter kopierat deras typiska maner, röst och personliga uttryck.

Detta illustreras i Liane Holliday-Willeys bok "Pretending to be Normal":

"I could take part in the world as an observer. I was an avid observer. I was enthralled with the nuances of people’s actions. In fact, I often found it desirable to become the other person. Not that I consciously set out to do that, rather it came as something I simply did. As if I had no choice in the matter. My mother tells me I was very good at capturing the essence and persona of people. At times I literally copied someone’s looks and their actions. I was uncanny in my ability to copy accents, vocal inflections, facial expressions, hand movements, gaits and tiny gestures. It was as if I became the person I was emulating." - p.22

Ungefärlig översättning:

"Jag kunde ta del av världen som en observatör. Jag var en glupsk observatör. Jag var förtrollad av nyanserna i människors handlingar. Faktiskt, jag fann det ofta önskvärt att bli den andra personen. Inte så att jag medvetet gjorde det, snarare att det kom som något jag bara gjorde. Jag bara gjorde. Som om jag inte hade något val. Min mamma säger att jag var väldigt bra på att fånga essensen och personligheten hos människor. Vissa stunder kopierade jag bokstavligen en del personers utseende och ageranden. Jag var kuslig i min förmåga att härma uttal, rösten, ansiktsuttryck, handrörelser, sätt att gå, och små gester. Det var som om jag blev personen jag efterliknade." - s.22

Källa: http://user.tninet.se/~fxg297r/flickor_aspergers_sociala.htm



Den här sidan sammanfattar situationen för flickor med neuropsykiatriska funktionshinder överlag (bristande forskning, ångest/depression, framtidsprognos…), dvs inte enbart AS: http://user.tninet.se/~fxg297r/flickorochnpf.htm



Det pågår också en diskussion om "subklinisk AS".

Med subklinisk AS menas att man inte uppfyller de etablerade aspergerkriterierna (som de är definierade idag) för att få diagnos, men påtagliga svårigheter finns som skapar problem och lidande.

Den här boken är ny och tar upp den subkliniska "varianten":
Konflikter, missförstånd, ensamhet : återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna? av Karin Stadler.

Jag har inte läst den, men en av huvudteser ska vara att ett väldigt stort mörkertal sannolikt finns (av odiagnostiserade vuxna personer med AS).

Källa: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185879991

[CyanideCupcake]

En del individer med Aspergers syndrom kan bli rätt påhittiga i att imitera och använda förebilder för att kamouflera sina svårigheter i sociala situationer. En strategi som har använts av många flickor och en del pojkar är att observera människor som är socialt skickliga och därefter kopierat deras typiska maner, röst och personliga uttryck.

Det här stämmer inte in på mig heller...jag stod visserligen alltid och tittade på när andra barn lekte, men grät oftast då jag gjorde det, "stängde av" i klassrummet (disociation) och fortsatte vara vad folk ansåg som "annorlunda". Anammade alltså inte andra barns beteende för att passa in, vilket jag enligt all logik borde gjort om jag kunde då det skulle inneburit att jag inte blivit så utanför. I och för sig har dock problem med min egen personlighet nu i vuxen ålder; vet egentligen inte vad som är mina egna åsikter (vad jag EGENTLIGEN tycker) trots att jag kan hävda dem och diskutera dem med sällan skådad passion. Vet ofta inte heller om jag gillar saker jag gillar (film, t.ex) för att det faktiskt är min smak eller för att det kommer anses "intelligent" och imponerande på folk. Det här är inget jag ständigt tänker på utan det har på nåt sätt blivit så att jag gjort det så mycket att det går av bara farten och det är först när jag stannar upp och analyserar som jag känner att jag inte vet vem jag egentligen är, att jag inte vet vad som egentligen är jag för att allt jag nånsin visat av mig själv (mina känslor p.g.a min sociala ångest i skolan, etc) har varit "fel" (minns bl.a att min lågstadiefröken blev irriterad och tröttnade till slut och fräste ur sig ett "nu har du gråtit i två timmar, nu får du sluta!" en gång när jag mådde särskilt dåligt) och det lilla som jag vet verkligen är jag, hatar jag. Tog upp det här med en psykolog ett par gånger men hon nämnde inget om att det skulle bero på ev. Asperger, fast det kanske de inte får?

[Malins mamma]

men som sagt, min medkänsla är ett av de drag som beskriver mig allra mest som person och det skulle folk som känner mig också säga. Kan må riktigt dåligt för andras skull (har bl.a gråtit då jag var utomlands och det blev för jobbigt att se alla hemlösa överallt) och får lätt skuldkänslor, så...antagligen har jag inte Asperger?

Jag är inte alls insatt i Asberger-diagnosen och jag håller med om att du vanligtvis verkar ha stor medkänsla för andra som lider och har det svårt ... förutom kanske i ett avseende. Det är när det gäller andra BDD-drabbade som du endera har sett och tyckt att de ser väldigt bra ut, eller BDD-drabbade som har sk "snygg-BDD", att de ser sig själva som "normalsnygga" men vill vara med de "snyggaste i hela världen", eller BDD-drabbade som skriver att de ofta får komplimanger för sitt utseende. Rätta mig om jag har fel men jag har fått intrycket (av det du skrivit) att du inte hyser nån större medkänsla med dessa personer, fast du vet att de lider av BDD? Men det är kanske andra saker som påverkar också isåfall, jag vet inte?