Att iaktta förvandlingen.

[Anonym]

Har ni varit med om att utseendet förändras medan ni står och speglar er?

Det händer mig då och då. Det är ingen extrem förvridning, så det känns på något sätt så överdrivet att kalla det hallucination. Men jag kan se exempelvis hur mina drag ändras, hur någon ansiktsdel blir större eller långsamt "flyter ut" och ändrar form. Benstrukturen, typ käkbenen, kindbenen eller men också längden på ansiktet kan växa till sig och bli utdraget/ihopdraget.

Det är lite obehagligt och skrämmande och ibland kan jag liksom "vakna till" mitt i "plocka fram" min vanliga synskärpa, men sedan kan jag återigen sjunka in i förvridningen. Uhm, det här var nog inte en jättebra förklaring. Men ni kanske vet hur jag menar..? Tycker nämligen inte att det har varit så mycket tal om just det här på forumet...

Mina funderingar kring förklaringen till det här brukar vara veliga. Jag försöker tänka logiskt, jag tänker att det självklart är en inbillning - ansiktet kan ju inte bara förvridas helt plötsligt. Men så tänker jag också på alla gånger mitt utseende skiftar från spegeltitt till spegeltitt, och då tänker jag att det här är ju samma sak bara att jag faktiskt ser själva förvandlingen; och även här inser jag någonstans i mitt förnuft att det inte är någon "förvandling" som i sker i själva verket. Men, det känns ju inte tryggare för det! Hur ska jag då kunna veta hur jag egentligen ser ut? De gånger jag får för mig att jag kanske kanske kanske inte ser fullkomligt grotesk ut, det kanske är då jag inbillar mig, medan jag ser "rätt", eller åtminstone mer rätt, de gånger jag ser allt det fruktansvärda?

Jag bara ältar samma saker, hela tiden. Det tar aldrig slut. Det är så förvirrande...

[Anonym]

(Jag lär mig visst aldrig att läsa igenom innan jag postar, så det blir lite skumt på sina ställen... Hoppas ni kan överse med det och att det ändå är någorlunda läsligt. )

[vinterglas]

Anonym

Jag blev lite chockad av det här! Precis så kan det avra för mig också, men jag trodde bara det var något som jag var med om så jag har aldrig vågat prata om det

Känner igen det där om, INBILLAR jag mig när jag är FUL, eller när jag tror att jag inte är så hemskt ful?

[SpegelSpegel]

Tycker alltid att min ansiktsfärg och hudstruktur ändrar sig medan jag står framför spegeln, och när ansiktsfärgen ändras ser formen annorlunda ut, ju ljusare mitt ansikte är desto bredare och mindre "definierat" ser det ut, desto konstigare ser mina ögonbryn ut, näsan blir bredare och huden ser mkt värre ut. Tycket också att ansiktformen/dragen kan ändra sig från dag till dag, kan vakna upp en morgon och se en helt annan person i spegeln än den jag såg innan jag gick och lade mig. Har ingen förklaring till det här dock, det måste väl vara ngn typ av inbillning och ha att göra med att man stirrat sig blind på vissa delar så att de framträder mer och andra mindre eller liknande. Jobbigt är det i alla fall, lider med dig.

[Anonym]

Ah, det var fler här då.

Känner igen det där om, INBILLAR jag mig när jag är FUL, eller när jag tror att jag inte är så hemskt ful?

Precis. När man börjar tänka på det så tar det inte stopp, för man kommer ju inte fram till något. Blir tokig. ^^


Tycker alltid att min ansiktsfärg och hudstruktur ändrar sig medan jag står framför spegeln, och när ansiktsfärgen ändras ser formen annorlunda ut, ju ljusare mitt ansikte är desto bredare och mindre "definierat" ser det ut, desto konstigare ser mina ögonbryn ut, näsan blir bredare och huden ser mkt värre ut.

Min ansiktsfärg och hudstruktur ändras också (är två av mina starkaste fixeringar med). Det är visserligen sånt som faktiskt kan variera lite grann, men knappast på bara någon minut liksom.
Fast för mig är det precis tvärtom vad gäller hudfärgen. När jag ser blek ut ser allt liite mindre fult ut och när jag har en mörkare hudton blir precis allt tusen gånger värre.

[vinterglas]

Anonym
 Precis samma här.
När det är ljust och blekt så ser allt bättre ut. När det är en mörkare hudton ser jag bara smutsig och äcklig ut.


önksar bara jag var helt blek i ansiktet. jag har så konstig gråaktig ton, som ibland blir konstig röd. och ibland orange.
men mest ser jag ut som en dalmatin och dte är inte bara ansiktet. utan ryggen och hela benen också.

[Anonym]

jojoplaneten:

Min hudfärg varierar något otroligt. Ibland (rätt sällan) ser jag alldeles blek ut, och då känns det oftast lite bättre. Men för det mesta har jag, liksom du säger, någon slags gråorange nyans blandat med brunt och ibland tycker jag till och med att jag är jättemörk i ansiktet.

Antar att du menar att du har märken i ansiktet. I så fall ser jag också ut som en dalmatin. Eller snarare ett fläckigt monster. Jag har massor av ärr och märken och skit. Ser helt förjävlig ut...

Måste bara säga att jag väldigt ofta känner igen mig särskilt mycket i det du (och ytterligare ett par) skriver här på forumet. Antar att det beror på att våra svåraste fixeringar är ungefär desamma... Känns skönt att bli förstådd. Det är lätt att man känner sig helt ensam om det här, även att man inte är det.

[vinterglas]

Anonym

Precis. Som till exempel igår, jag hade verkligen jättemörk hudton, typ brunorange. Läskigt, och jag kände mig bara så äcklig och ful och ville bara dö.

Jo, jag menar märken. Hela jag är ett ärr känns det som. och det håller på att ta livet av mig. dom får mig verkligen att må jättedåligt. jag kan inte ha kjol utan strumpbyxir, för i så fall ser mamn mina hemska ben. jag kan inte ha bar rygg för min rygg är äclklig och hemsk. och mitt ansikte. ja, jag kankske borde konventera till islam och börja med burka?

Jo, det är lätt hänt. Kanske för att iungen i ens närhet lider av det och man kan prata om det irl.
Visserligen ger nätet en viss tröst, men det är ändå svårt att förmedla den där medkänslan dsom bara ett par ögon kan göra.

[Anonym]

Jag brukar mest känna att kroppen ändras. När jag är hemma och har en bra dag kan jag känna mig normal i kroppen, men så går jag ut och kroppen har blivit jättestor och det känns som jag är jättetjock. Ansiktet försöker jag undvika att titta på i spegeln för det känns som det räcker med att kroppen blir konstig. mitt ansikte ser alltid annorlunda ut varje gång jag ser det och beroende på viken storts spegel som jag tittar i. Det känns ibland som jag aldrig vet hur jag ser ut egentligen.

[Anonym]

Jag brukar mest känna att kroppen ändras. När jag är hemma och har en bra dag kan jag känna mig normal i kroppen, men så går jag ut och kroppen har blivit jättestor och det känns som jag är jättetjock.

Jag känner igen mig i det... Jag kan se mig i en stor spegel som ger en helkroppsbild, och först tycka att jag ser smal ut. Sedan tittar jag på min mage, midja och mina höfter och så ser jag hur bred och fet jag egentligen är (blir?).

[vinterglas]

båda Anonym

Era ord kunde varit mina.

[Malins mamma]

Det här är det som på engelska kallas för "morphing". Jag har inte hittat nån svensk översättning på det ordet men det innebär att nånting ser ut att förändras av sig självt.

Om man upplever det här fenomenet så kan man dra några slutsatser:
1. Att det kommer ifrån BDD:n.
2. Att det bevisar att man INTE ser det som ögat ser utan man ser det som HJÄRNAN TOLKAR det som ögonen ser.
 
Hur ska jag då kunna veta hur jag egentligen ser ut?

Det är denna frågan som ställer till stora problem när man har BDD.
Svaret är att man inte behöver veta det.
Folk lever sina liv med alla möjliga utseenden så finns det otaliga bevis för att man KAN göra det, bevis för att utseendet inte är så viktigt som man tror när man har BDD, bevis för att det går att göra det man vill oberoende av hur man ser ut.

Eftersom man ändå inte kan lita på vad ögonen ser så är det meningslöst att försöka komma underfund med hur man ser ut. Desto mer man försöker att ta reda på hur man ser ut desto otydligare eller mer förvrängd blir bilden.  

En alternativ tanke till, "Hur ser jag ut, är jag ful eller fin?" är:
"Jag vet inte hur jag ser ut, jag har BDD."

Om man finner sig tillrätta med den tanken så blir det inte heller så viktigt att "vara tvungen att veta" och den intensiva fokuseringen man har på sitt utseende minskar förhoppningsvis efterhand.

En annan viktig sak att tänka på är att en känsla inte är ett faktum. Oberoende av hur tjock eller ful man KÄNNER SIG så har det INGET sanningsvärde.

Angående dalmatin eller fläckigt monster:
Det är inte bra att ge sig själv såna benämningar. Försök istället vara mer realistiska.

Alternativ tanke: "Om jag tittar väldigt noga kan jag se att jag har några ärr men eftersom ingen verkar bry sig speciellt om det så är de troligen inte så synliga eller viktiga som jag tror."

Mvh Malins mamma

[vinterglas]

Malins mamma

Jag vet att det skapar ännu sämre relation till sig själv, men jag kan inte låta bli. Jag ser ju galen ut, tycker jag.

Jag har inte några ärr. Jag har många ärr, även mina föräldrar och släkt brukar påpeka det. Mina vänner är väl finkänsliga nog att haja att jag insett att jag inte är vacker.

Men visst jag förstår ditt resonemang med en alternativ tanke. det handlar mycket om det i en bok jag läser just nu, med många bra övningar för sociala fobiker, bdd:are och liknande.
Den heter Vem bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro.

DEn är väldigt bra, och ger många exempel som rä lätta att ta på för en vanlig dödlig och sedan överföra på sig själv.
Boken handlar mycket om tankens makt, om att förstora eller förminska tidsrum.

Finns också många exempel med människor som kännre sig fula, inte klarar av sociala situationer etc. och därför något för oss här på forumet.

Boken har gett mig många tankar och nya perspektiv, men främst råd och tips om hur jag ska hantera olika situationer. även om jag inte vågat ta till mig allt ännu.

[Anonym]

Angående dalmatin eller fläckigt monster:
Det är inte bra att ge sig själv såna benämningar. Försök istället vara mer realistiska.

Alternativ tanke: "Om jag tittar väldigt noga kan jag se att jag har några ärr men eftersom ingen verkar bry sig speciellt om det så är de troligen inte så synliga eller viktiga som jag tror."

Jag har faktiskt väldigt väldigt mycket ärr... Vissa har frågat mig vad som har hänt eller på annat vis påpekat det. Det är inte lite grann och man behöver inte titta noga för att se.

[Malins mamma]

Johanna, det låter som en väldigt bra bok.  

Okej då, ni har ärr ... som miljoners miljoner andra människor också har. Det låter mycket mer realistiskt, och det var det jag ville komma fram till.
Man är inget monster för att man har ärr, bara en normal människa.

Fast det är egentligen inte frågan om om man har ärr eller inte, eller om de få eller många. Det är hur man tänker och reagerar på tex ärren som gör att man mår dåligt.

Jag har själv bla två stycken 2 cm långa ärr bredvid varann på kinden som gör att kinden buktar inåt vid käkbenet. (Efter att tandläkare har fått öppna kinden utifrån för att komma åt en inflammation i tanden, två gånger). Det ser inte speciellt snyggt ut  men det är inget jag tänker på.

Ärren, finnarna eller vad det är, gör alltså ingenting av sig själv, det är inte de som hindrar en från att leva normalt, det är vad man tänker som avgör det, eller hur?

Mvh Malins mamma