Hur kan man veta?

[peppermintcheesecake]

Jag tycker att jag är ful,andra människor tycker inte det.Hur kan man säkert veta vem som har rätt och vem som har fel?
Andras åsikt betyder ingenting för mig,det är inte så att jag inte tror att de menar det dem säger,för det tror jag att dem gör.. det är bara det att jag inte bryr mig! Hela världen kan tycka att jag är den vackraste personen i världen,det spelar ingen roll för det är vad JAG tycker som räknas.

Hur kan man föressten säga vad som är rätt och fel? hela världen kan ju ha fel och jag rätt.Angående hurvida jag är vacker eller ful är väl inte ens någon "rätt eller fel fråga" det handlar väl bara om åsikter?
Andra brukar säga till mig att jag har en "förvriden" och "felaktig" syn på mig själv.. hur kan dom säga det?
Jag har ingen förvriden syn på mig själv! Jag ser mig själv precis som jag ser ut.. problemet är att jag bara ser till detaljer och inte ser helheten.. men det jag ser är verkligt!

Jag har hört att de flesta som lider av BDD inte eftersträvar ett perfekt utseende utan bara vill se "normala" ut.. så är det inte i mitt fall,jag eftersträvar perfektion och inget annat.Kanske är det inte BDD jag lider av,men vad skulle det vara då?

Så jag bara undrar hur kan man veta vad som egentligen är rätt och fel?

[Malins mamma]

Peppermintcheesecake, jag märker att du har tänkt igenom din situation noga och att du verkligen försökt att komma underfund med BDD, vilket är jättebra!

För att svara på dina frågor vill jag först ge lite bakgrundsinformation:
Det har hänt några gånger att jag PM:at till Dr Claiborn, (BDD-behandlare i USA som har skrivit en självhjälpsbok om BDD, The BDD Workbook, och som svarar på frågor från BDD-drabbade på bddcentral) för att stämma av med honom om jag har förstått BDD rätt och om jag har dragit rätt slutsatser.

Jag frågade angående vad som orsakar BDD, om det stämmer att de som drabbas av BDD förutom genetisk predisposition och låg självkänsla också (efter att ha haft positiva eller negativa erfarenheter eller både ock av det under sin uppväxt) har fått uppfattningen att utseendet är viktigt pga det finns ett samband mellan deras utseende och hur de blir bemötta/behandlade av andra.
 
På det svarade han:

This idea makes sense. There must be something that leads to thinking appearance is so important.

Sen frågade jag angående vad BDD är, om det stämmer att den som har BDD har uppfattningen att ett bra utseende är viktigt därför att de tror att det mesta  som händer i deras liv beror på hur de ser ut.

Då svarade han:

I would probably define it as a disorder characterized by obsessions about appearance and compulsions and other behavioral changes related to reducing the distress produced by these obsessions.

Ungefär: Jag skulle antagligen definiera BDD som en störning som kännetecknas av en besatthet av utseendet, tvångsmässighet och andra beteendeförändringar som är avsedda att minska oron som besattheten framkallar.

Jag frågade igen: Men beror inte den här besattheten på att de tror/tycker att utseendet är väldigt viktigt, att de ser ett samband mellan hur de ser ut och hur de blir behandlade.

Och då svarade han så här:

This belief is important to BDD although may not be universal. Some people with BDD are not particularly interested in what others think but react to what they see as a defect in effect rejecting themselves.

Ungefär: Den här uppfattningen är viktig för BDD men den gäller inte alla. Somliga BDDare bryr sig inte speciellt mycket om vad andra tycker utan de reagerar på det som de ser som en defekt och därför ogillar de sig själva.

Jag frågade: Tror du att BDDare ser sig sitt utseende mer fel an vad friska gör?

Han svarade:

It is not clear that people with BDD see themselves less accurately it is more in their interpretation of what they see. In some cases they may have a more accurate and detailed evaluation of minor traits most of us would not even notice. The problem seems to be assigning these observations great importance.

Ungefär: Där är inte klarlagt att personer med BDD ser sig själva mer fel, det beror mest på hur de tolkar det de ser. I en del fall kan de ha en riktigare och mer detaljerad bedömning av små drag/detaljer som de flesta av oss inte ens skulle märka. Problemet verkar vara att de ger de här observationerna för stor betydelse.

Som du ser är det du beskriver också BDD och jag vill gärna ställa några frågor till dig för att få lära mig lite mer om den här sortens BDD men först några kommentarer:

Angående hurvida jag är vacker eller ful är väl inte ens någon "rätt eller fel fråga" det handlar väl bara om åsikter?

Just det, hur någon ser ut handlar bara om åsikter, det finns inget rätt eller fel. Folk har olika tycke och smak och därmed också olika uppfattningar om vad som är fint eller fult.

Andra brukar säga till mig att jag har en "förvriden" och "felaktig" syn på mig själv.. hur kan dom säga det?

Det beror på att de inte håller med om att du ser ut på det sätt som du själv beskriver.

Jag har ingen förvriden syn på mig själv! Jag ser mig själv precis som jag ser ut.. problemet är att jag bara ser till detaljer och inte ser helheten.. men det jag ser är verkligt!

Precis, och det är stor skillnad på vad man ser om man fokuserar på små detaljer eller om man ser helheten. Det normala är att man ser helheten när man tittar på någonting/någon.

Jag har hört att de flesta som lider av BDD inte eftersträvar ett perfekt utseende utan bara vill se "normala" ut.. så är det inte i mitt fall,jag eftersträvar perfektion och inget annat.

BDDn kan se ut på många olika sätt. Somliga vill bara se normala ut, somliga vill ha ett helt perfekt utseende och somliga växlar mellan sina önskemål. Den gemensamma nämnaren är dock att man aldrig är nöjd med sitt utseende (mer än korta stunder).

Så jag bara undrar hur kan man veta vad som egentligen är rätt och fel?

Man kan inte veta vad som är rätt eller fel därför att det inte finns nåt som är rätt och fel. Hur någon ser ut är alltid fråga om vilken åsikt/tycke och smak den har som bedömer. Du tycker att du är ful men andra tycker inte det. Frågan är varför du lägger så stor vikt vid vad någon tycker. Vad spelar det för roll om någon, tex du tycker att du är ful eller om någon tycker att du är vacker?

Och nu kommer jag till det som jag skulle vilja veta.
Om du inte bryr dig ett dugg om vad andra tycker och om du tror på när de säger att du är vacker så måste det innebära att du inte gör speciellt mycket feltolkningar av andras gester, miner och kommentarer och att du inte skyller på att de säger så för att vara snälla osv.
Ändå isolerar du dig tidvis och pratar med din familj genom dörren.

Det vanliga är att BDDare är rädda för vad andra ska tycka om deras utseende men vad är det som får dig att inte våga gå ut om du vet att andra tycker att du är fin?

Att bry sig mera om vad man själv ser än vad andra gör är iofs vanligt att BDDare gör men ändå så verkar du inte ha något problem med vad andra tycker om ditt utseende. Därför skulle det vara intressant att få veta vad det är som har gjort att du fått BDD.

På vilket sätt har du fått uppfattningen att det spelar en stor roll hur man ser ut? Har du fått mycket uppmärksamhet för ditt utseende? Har du dragit slutsatsen att bra eller dåliga saker har hänt pga ditt utseende? Har någon anmärkt på ditt utseende eller har du blivit mobbad/retad pga ditt utseende? Eller är det helt och hållet du själv som har kommit fram till att du måste ha ett perfekt utseende? Varför isåfall? Vad händer om du inte är perfekt?

[peppermintcheesecake]

Peppermintcheesecake, jag märker att du har tänkt igenom din situation noga och att du verkligen försökt att komma underfund med BDD, vilket är jättebra!

För att svara på dina frågor vill jag först ge lite bakgrundsinformation:
Det har hänt några gånger att jag PM:at till Dr Claiborn, (BDD-behandlare i USA som har skrivit en självhjälpsbok om BDD, The BDD Workbook, och som svarar på frågor från BDD-drabbade på bddcentral) för att stämma av med honom om jag har förstått BDD rätt och om jag har dragit rätt slutsatser.

Jag frågade angående vad som orsakar BDD, om det stämmer att de som drabbas av BDD förutom genetisk predisposition och låg självkänsla också (efter att ha haft positiva eller negativa erfarenheter eller både ock av det under sin uppväxt) har fått uppfattningen att utseendet är viktigt pga det finns ett samband mellan deras utseende och hur de blir bemötta/behandlade av andra.
 
På det svarade han:
Sen frågade jag angående vad BDD är, om det stämmer att den som har BDD har uppfattningen att ett bra utseende är viktigt därför att de tror att det mesta  som händer i deras liv beror på hur de ser ut.

Då svarade han:
Ungefär: Jag skulle antagligen definiera BDD som en störning som kännetecknas av en besatthet av utseendet, tvångsmässighet och andra beteendeförändringar som är avsedda att minska oron som besattheten framkallar.

Jag frågade igen: Men beror inte den här besattheten på att de tror/tycker att utseendet är väldigt viktigt, att de ser ett samband mellan hur de ser ut och hur de blir behandlade.

Och då svarade han så här:

Ungefär: Den här uppfattningen är viktig för BDD men den gäller inte alla. Somliga BDDare bryr sig inte speciellt mycket om vad andra tycker utan de reagerar på det som de ser som en defekt och därför ogillar de sig själva.

Jag frågade: Tror du att BDDare ser sig sitt utseende mer fel an vad friska gör?

Han svarade:
 

Ungefär: Där är inte klarlagt att personer med BDD ser sig själva mer fel, det beror mest på hur de tolkar det de ser. I en del fall kan de ha en riktigare och mer detaljerad bedömning av små drag/detaljer som de flesta av oss inte ens skulle märka. Problemet verkar vara att de ger de här observationerna för stor betydelse.

Som du ser är det du beskriver också BDD och jag vill gärna ställa några frågor till dig för att få lära mig lite mer om den här sortens BDD men först några kommentarer:

Just det, hur någon ser ut handlar bara om åsikter, det finns inget rätt eller fel. Folk har olika tycke och smak och därmed också olika uppfattningar om vad som är fint eller fult.

Det beror på att de inte håller med om att du ser ut på det sätt som du själv beskriver.

Precis, och det är stor skillnad på vad man ser om man fokuserar på små detaljer eller om man ser helheten. Det normala är att man ser helheten när man tittar på någonting/någon.
 

BDDn kan se ut på många olika sätt. Somliga vill bara se normala ut, somliga vill ha ett helt perfekt utseende och somliga växlar mellan sina önskemål. Den gemensamma nämnaren är dock att man aldrig är nöjd med sitt utseende (mer än korta stunder).

Man kan inte veta vad som är rätt eller fel därför att det inte finns nåt som är rätt och fel. Hur någon ser ut är alltid fråga om vilken åsikt/tycke och smak den har som bedömer. Du tycker att du är ful men andra tycker inte det. Frågan är varför du lägger så stor vikt vid vad någon tycker. Vad spelar det för roll om någon, tex du tycker att du är ful eller om någon tycker att du är vacker?

Och nu kommer jag till det som jag skulle vilja veta.
Om du inte bryr dig ett dugg om vad andra tycker och om du tror på när de säger att du är vacker så måste det innebära att du inte gör speciellt mycket feltolkningar av andras gester, miner och kommentarer och att du inte skyller på att de säger så för att vara snälla osv.
Ändå isolerar du dig tidvis och pratar med din familj genom dörren.

Det vanliga är att BDDare är rädda för vad andra ska tycka om deras utseende men vad är det som får dig att inte våga gå ut om du vet att andra tycker att du är fin?

Att bry sig mera om vad man själv ser än vad andra gör är iofs vanligt att BDDare gör men ändå så verkar du inte ha något problem med vad andra tycker om ditt utseende. Därför skulle det vara intressant att få veta vad det är som har gjort att du fått BDD.

På vilket sätt har du fått uppfattningen att det spelar en stor roll hur man ser ut? Har du fått mycket uppmärksamhet för ditt utseende? Har du dragit slutsatsen att bra eller dåliga saker har hänt pga ditt utseende? Har någon anmärkt på ditt utseende eller har du blivit mobbad/retad pga ditt utseende? Eller är det helt och hållet du själv som har kommit fram till att du måste ha ett perfekt utseende? Varför isåfall? Vad händer om du inte är perfekt?

Jag har ända sen jag var liten uppfattas som väldigt vacker/söt... människor har hela tiden bedömt mig efter mitt utseende.Jag har i stort sett inte varit något annat än mitt utseende.När jag gick in i puberteten förändrades min kropp väldigt mycket.Mina ansiktsdrag förgrovades,jag fick finnar,bristningar och en kvinnas former (jag var verkligen inte mogen för detta och tyckte att min kropp svek mig som höll på att bli vuxen när jag fortfarande inuti var ett barn) Jag känner fortfarande lite så och har väldigt svårt att acceptera mitt "nya" utseende.Det känns som att hela mitt utseende är förstört och att jag aldrig kommer att bli vacker igen.Jag kom in i puberteten i 11-12 års åldern och såg då mycket äldre ut än jag egentligen var så en massa killar började springa efter mig och det tyckte jag kändes mycket obehagligt,det äcklade mig!

Jag har istort sett under hela mitt liv fått lära mig att utseendet spelar roll.Alla har bara sett till min utsida och struntat i resten.Det spelar ingen roll vad andra tycker,jag hade nästan hellre sett att dem tyckte att jag var ful så jag slapp deras utseendefixerade åsikter som bara får mig att må ännu sämre.Det jag vill är att kuna acceptera mitt eget utseende.Anledningen till att jag isolerar mig är att jag inte vill visa min "fulhet" för andra människor,inte för deras skull utan för min egen för att jag skulle må dåligt då! Jag vet egentligen inte varför.. men det skulle kännas som om min "perfekta fasad" var förstörd då.. för att inte tala om vilken ångest jag skulle ha om jag gick ut bland människor.Jag vet inte varför jag känner att jag måste vara perfekt.. men det är som att det mesta självförtroendet sitter i hur jag ser ut.. det låter konstigt men det är så jag känner.

[CyanideCupcake]

Hur kan du tycka att du är ful om alla alltid sagt att du är vacker? Det är nåt jag inte förstår. Jag har alltid fått höra att jag är ful så att JAG känner så är väl knappast konstigt. Men...du? (och ja, jag VET att det beror på vad man själv ser i spegeln men...jag fattar inte. Jag önskar JAG hade fått höra att jag var vacker hela tiden. Att få höra det är bara en patetisk dröm för mig.)

Där är inte klarlagt att personer med BDD ser sig själva mer fel, det beror mest på hur de tolkar det de ser.

Så det är alltså möjligt att jag VISST ser ut som jag tror när jag fotar?

[peppermintcheesecake]

Hur kan du tycka att du är ful om alla alltid sagt att du är vacker? Det är nåt jag inte förstår. Jag har alltid fått höra att jag är ful så att JAG känner så är väl knappast konstigt. Men...du? (och ja, jag VET att det beror på vad man själv ser i spegeln men...jag fattar inte. Jag önskar JAG hade fått höra att jag var vacker hela tiden. Att få höra det är bara en patetisk dröm för mig.)

Så det är alltså möjligt att jag VISST ser ut som jag tror när jag fotar?

Därför att det inte spela någon roll för mig var andra tycker... dom får dessutom bara ser mig när jag har mina "snyggare" perioder.Att människor tycker att man är vacker behöver dessutom inte vara posetivt.. jag förstår hur du tänker,men det som betyder något tycker jag är vad man själv tycker!

[CyanideCupcake]

Att människor tycker att man är vacker behöver dessutom inte vara posetivt..

Öh...hur är det INTE positivt?

[Malins mamma]

Att människor tycker att man är vacker behöver dessutom inte vara posetivt..

Öh...hur är det INTE positivt?

Det tror jag att jag kan svara på även om jag inte har nån egen erfarenhet av det. Det finns många nackdelar med att vara vacker (som tjej).

* Man blir utsatt för en massa svartsjuka och ogillande från andra tjejer bara pga sitt utseende därför att man ses som ett potentiellt hot mot andras förhållande.
* I ett eget förhållande blir påfrestningarna stora för den partner man eventuellt har om man hela tiden får uppskattning och inviter från andra killar.   
* Man blir visserligen uppmärksammad pga sitt utseende, men inte bara från trevliga och önskvärda killar utan även från övriga som man inte har nåt intresse av själv, tex fyllisar eller andra odrägliga typer.
* Man ses som ytlig och ibland som att det enda man har att komma med är sitt utseende, resten är värdelöst. Typ "dum blondin".
* Sist men allra allvarligast det som peppermintcheesecake skrev, folk ser och uppmärksammar bara ens utseende, ingen bryr sig om vilka andra egenskaper man har, vad man är duktig på eller intresserad av, vad man tycker och tänker, hur man har det och hur man mår.

(Som ett tillägg, sett med erfarenhet från mitt 57-åriga liv kan jag säga att om jag hade fått välja mitt utseende alldeles själv så hade jag absolut inte, inte för nåt i hela världen valt att få ett "mycket vackert utseende", dels pga de förutnämnda orsakerna. Dessutom vill jag ha de släktdrag jag har, även om de inte är "perfekta". Jag vill att det ska synas att jag är min mammas och pappas dotter och att jag har likheter med deras respektive släkter. Och jag är glad att se likheter mellan mig och mina barn och mina sju syskon och deras 24 barn liksom med min mans två syskon och deras 3 barn, likheter både till utseendet och till andra egenskaper. Jag tycker det är så värdefullt att vi har fått de utseenden och de egenskaper vi har och jag vill att vi alla ska vara stolta och uppskatta det arv vi har fått från våra förfäder även om vissa drag kanske inte vore de bästa.)

Där är inte klarlagt att personer med BDD ser sig själva mer fel, det beror mest på hur de tolkar det de ser.

Så det är alltså möjligt att jag VISST ser ut som jag tror när jag fotar?

Jo det är fullt möjligt att du ser ut som du gör när du fotar men inte att du ser ut som DU tror att du ser ut och som DU tolkar bilden. Personer med BDD kan se så små märken eller så liten osymmetri som är omöjlig för andra att upptäcka. Jag ser det som att BDDare har supersyn på vissa detaljer.
 
I min ungdom jobbade jag på en syfabrik, vi sydde damkläder, blusar, långbyxor och klänningar på "löpande band". Var och en sydde sin söm. Många lade ner mycket tid på att mäta ut och få detaljer exakt lika på bägge sidor och det tog förstås en del extra tid. Då berättade vår chef om ett test som de hade gjort under hans utbildning. De prövade att sy framfickorna på flera kavajer i olika höjd på vardera sidan och hade en panel som skulle se på kavajerna och säga till om de upptäckte några fel. Resultatet blev att först vid 7 centimeters differans började panelen se att fickorna satt olika högt. Så "onoga" är alltså ett "normalt" människoöga.

Peppermintcheesecake,

Jag har ända sen jag var liten uppfattas som väldigt vacker/söt... människor har hela tiden bedömt mig efter mitt utseende.Jag har i stort sett inte varit något annat än mitt utseende.När jag gick in i puberteten förändrades min kropp väldigt mycket.Mina ansiktsdrag förgrovades,jag fick finnar,bristningar och en kvinnas former (jag var verkligen inte mogen för detta och tyckte att min kropp svek mig som höll på att bli vuxen när jag fortfarande inuti var ett barn) Jag känner fortfarande lite så och har väldigt svårt att acceptera mitt "nya" utseende.Det känns som att hela mitt utseende är förstört och att jag aldrig kommer att bli vacker igen.Jag kom in i puberteten i 11-12 års åldern och såg då mycket äldre ut än jag egentligen var så en massa killar började springa efter mig och det tyckte jag kändes mycket obehagligt,det äcklade mig!

Jag har istort sett under hela mitt liv fått lära mig att utseendet spelar roll.Alla har bara sett till min utsida och struntat i resten.Det spelar ingen roll vad andra tycker,jag hade nästan hellre sett att dem tyckte att jag var ful så jag slapp deras utseendefixerade åsikter som bara får mig att må ännu sämre.Det jag vill är att kuna acceptera mitt eget utseende.Anledningen till att jag isolerar mig är att jag inte vill visa min "fulhet" för andra människor,inte för deras skull utan för min egen för att jag skulle må dåligt då! Jag vet egentligen inte varför.. men det skulle kännas som om min "perfekta fasad" var förstörd då.. för att inte tala om vilken ångest jag skulle ha om jag gick ut bland människor.Jag vet inte varför jag känner att jag måste vara perfekt.. men det är som att det mesta självförtroendet sitter i hur jag ser ut.. det låter konstigt men det är så jag känner.

Tack för ditt svar! Det var ungefär som jag trodde då. Du var ett sött litet barn och alla berömde dig för ditt utseende men glömde bort hur du var inuti och vem du var bakom den vackra ytan.
Det som låter lite motsägelsefullt är att du nästan hellre hade sett att de tyckte du var ful så att du skulle slippa deras utseendefixerade åsikter men ändå vill du inte visa din "fulhet". Men det är nog så det är med BDD:n.
I likhet med många andra BDDare så skriver du att du vill kunna acceptera ditt eget utseende, och det är många som tror att det är vägen ut ur sjukdomen. Dock har jag inte läst om någon ännu som har blivit frisk genom att acceptera sitt "fula" utseende. Det som man däremot bör acceptera är att man som BDDare inte kan veta hur man ser ut eftersom sjukdomen gör att man ser sitt eget utseende på ett annorlunda sätt än vad andra gör.

Godessceline,

Jag önskar JAG hade fått höra att jag var vacker hela tiden. Att få höra det är bara en patetisk dröm för mig.)

Din dröm är att få höra att du är vacker. Men ... tänk efter, hur skulle det förändra ditt liv egentligen? Vad tror du skulle hända om alla sa att du är vacker? Och framför allt, skulle du tro på det de säger, ta åt dig och sen vara lycklig i "alla dina dar"?

[CyanideCupcake]

Det tror jag att jag kan svara på även om jag inte har nån egen erfarenhet av det. Det finns många nackdelar med att vara vacker (som tjej).

* Man blir utsatt för en massa svartsjuka och ogillande från andra tjejer bara pga sitt utseende därför att man ses som ett potentiellt hot mot andras förhållande.
* I ett eget förhållande blir påfrestningarna stora för den partner man eventuellt har om man hela tiden får uppskattning och inviter från andra killar.   
* Man blir visserligen uppmärksammad pga sitt utseende, men inte bara från trevliga och önskvärda killar utan även från övriga som man inte har nåt intresse av själv, tex fyllisar eller andra odrägliga typer.
* Man ses som ytlig och ibland som att det enda man har att komma med är sitt utseende, resten är värdelöst. Typ "dum blondin".
* Sist men allra allvarligast det som peppermintcheesecake skrev, folk ser och uppmärksammar bara ens utseende, ingen bryr sig om vilka andra egenskaper man har, vad man är duktig på eller intresserad av, vad man tycker och tänker, hur man har det och hur man mår.

Jag kan inte ta det där, jag är ledsen. Folk närmar sig en, oj vilken förbannelse.  Det är ändå INGENTING i jämförelse med att alltid bli över, aldreig bli närmad, alltid få höra att du är ful...jag lovar att det är hundra gånger värre. Är man vacker närmar sig folk i alla fall och kan sedan, efterhand, upptäcka ens personlighet. Jag är ful och det hindrar att folk närmar sig från första början och då spelar det ingen roll hur många fina egenskaper jag har (om jag nu hade det) för ingen kommer upptäcka dem i alla fall.

Personer med BDD kan se så små märken eller så liten osymmetri som är omöjlig för andra att upptäcka. Jag ser det som att BDDare har supersyn på vissa detaljer.
 

Det där kan inte stämma på mig eftersom det rätt sällan är detaljer som jag anser gör att jag är grotesk utan HELA ansiktet; alla drag i kombination med varandra (även om det ibland gäller ett enda drag åt gången, näsan till exempel). Det är inte direkt så att jag har ett milimeterärr på kinden som jag förstorar betydelsen av.

Din dröm är att få höra att du är vacker. Men ... tänk efter, hur skulle det förändra ditt liv egentligen? Vad tror du skulle hända om alla sa att du är vacker? Och framför allt, skulle du tro på det de säger, ta åt dig och sen vara lycklig i "alla dina dar"?

Jag anser att skönhet ger ett bättre liv, ja. Inte för att ett vackert ansikte besitter genetiska egenskaper som ett fult inte har, men för att folk reagerar annorlunda om man är vacker. Ser man bra ut blir man närmad av folk och vänligare bemött, det i sin tur skapar självförtroende och självkänsla som i sin tur gör att man kan söka (och få) fler jobb, få fler vänner och umgås socialt på ett helt annat sätt. Vardagslivet blir även enklare om man ser bra ut. (Man får bättre service, till exempel.) Jag tror, VET verkligen, med varje fiber i min kropp att mitt liv skulle sett totalt annorlunda ut om jag varit söt, det har jag sagt förut. Jag tror inte jag har BDD, jag tvivlar så sjukt mycket. Jag tror säkert att jag lider över mitt utseende mer än andra gör, men tror att det mer är en naturlig följd av att jag ser ut som jag gör. Ibland tror jag att det hade varit bättre om jag inte fått reda på att jag är ful och kunde gå runt och i alla fall vara lyckligt ovetande.

[.]

Det skulle vara trevligt om andra människor kommer fram och säger att man är vacker... då är det bekräftat att man verkligen, definitivt är vacker! Jösses vad problematiskt det e, asså typ bah.
...*Tar och boxar bort lite aggressioner nu*

[Malins mamma]

Telamon,

Det skulle vara trevligt om andra människor kommer fram och säger att man är vacker... då är det bekräftat att man verkligen, definitivt är vacker!

Är det? Jag har nog läst om hundratals BDDare vid det här laget som berättat att någon/några har sagt att de ser bra ut, är söta eller vackra. Men problemet är ju att man som BDD-drabbad inte tar åt sig det. Man skyller på allt möjligt för att diskvalificera allt positivt som sägs om ens utseende.

En annan fråga, om du tänker dig att det vore trevligt om andra människor skulle komma fram  och säga att du är vacker. Hur ofta har du själv talat om för okända personer att de är vackra? Jag har inte gjort det en endaste gång iaf och jag tror inte det är speciellt vanligt heller. Förutom av fulla personer på krogen möjligtvis. Men skulle det hända där så skyller man som BDDare på att det var halvmörkt, de såg mig bara framifrån, de var fulla, man var sminkad osv. Så, hur mycket är det värt om någon säger att man är vacker när man lider av BDD?

Godessceline,
 

Är man vacker närmar sig folk i alla fall och kan sedan, efterhand, upptäcka ens personlighet. Jag är ful och det hindrar att folk närmar sig från första början och då spelar det ingen roll hur många fina egenskaper jag har (om jag nu hade det) för ingen kommer upptäcka dem i alla fall.

Rent praktiskt, hur skulle detta gå till i verkligheten menar du?

Personer med BDD kan se så små märken eller så liten osymmetri som är omöjlig för andra att upptäcka. Jag ser det som att BDDare har supersyn på vissa detaljer.

Det där kan inte stämma på mig eftersom det rätt sällan är detaljer som jag anser gör att jag är grotesk utan HELA ansiktet; alla drag i kombination med varandra (även om det ibland gäller ett enda drag åt gången, näsan till exempel). Det är inte direkt så att jag har ett milimeterärr på kinden som jag förstorar betydelsen av.

BDD kan yttra sig på många olika sätt och allt stämmer inte in på alla. I mina svar här kan jag inte ta med alla variationer som finns, det skulle bli alldeles för invecklat, och jag känner säkerligen inte till alla variationer heller.
Detta svar var med tanke på det som peppermintcheesecake skrev om att hon började se och jaga upp sig på mindre och mindre "defekter". Att se hela ansiktet och benstrukturen som groteskt är inget ovanligt.

Jag anser att skönhet ger ett bättre liv, ja. Inte för att ett vackert ansikte besitter genetiska egenskaper som ett fult inte har, men för att folk reagerar annorlunda om man är vacker. Ser man bra ut blir man närmad av folk och vänligare bemött, det i sin tur skapar självförtroende och självkänsla som i sin tur gör att man kan söka (och få) fler jobb, få fler vänner och umgås socialt på ett helt annat sätt. Vardagslivet blir även enklare om man ser bra ut. (Man får bättre service, till exempel.) Jag tror, VET verkligen, med varje fiber i min kropp att mitt liv skulle sett totalt annorlunda ut om jag varit söt, det har jag sagt förut.

Det här är ett så vanligt BDD-resonemang men då kan man undra varför BDD-forumen är fyllda med berättelser om hur illa man blivit bemött, hur dålig service man fått, hur folk har tittat och sagt otrevliga kommentarer, hur dålig självkänsla man har, hur man inte vågar visa sig, gå till skolan eller söka bra jobb, när man får se att de som berättar ser helt "normala" eller "väldigt bra ut".

Jag tror säkert att jag lider över mitt utseende mer än andra gör, men tror att det mer är en naturlig följd av att jag ser ut som jag gör.

En naturlig följd av att "vara ful" är inte att lida av sitt utseende. En BDD-fri person lever sitt liv som den vill (oberoende av hur han/hon ser ut) därför att man VET att utseendet inte har någon större betydelse.

En naturlig följd av att ha BDD är att lida av sitt utseende så mycket att det hindrar en från att leva som man vill, (oberoende av har man ser ut), därför att man tror att ens utseende spelar en väldigt stor roll.

[CyanideCupcake]

Rent praktiskt, hur skulle detta gå till i verkligheten menar du?

Ta vilken situation som helst; krogen, privatfester....alla sådana sociala sammanhang. Den som säger att de, om de fick välja mellan att gåf ram till en tjej som är stereotypt snygg och en som inte är det, inte skulle välja den snyggare...ljuger. Så det skriker om det. I sådana situationer, där man inte känner elelr vet något om en människa, går man efter utseendet och går fram till den som ser bäst ut. om det sen skulle visa sig att den personen inte är så kompatibel som man skulle önska må vara hänt, men då har de närmat sig i alla fall och fått chansen att upptäcka det. Är jag ful närmar sig ingen mig på det sättet och jag får därför ingen chans att visa mina eventuella bra egenskaper som person. Jag kan ju inte direkt gå runt med en skylt om halsen där det står "jag må vara ful, men jag är...(*insert personal quality of choice*) så kom och prata med mig i alla fall." Jag har blivit över så jävla många gånger (även gånger då jag från början varit glad och på bra humör och alltså inte på något sätt "sänt ut" osäkerhet) men inte fan har det hjälpt. Folk har kommit fram till mina kompisar istället, som alla ser bra ut, så vad ska jag dra för slutsats? Va? 

Det här är ett så vanligt BDD-resonemang men då kan man undra varför BDD-forumen är fyllda med berättelser om hur illa man blivit bemött, hur dålig service man fått, hur folk har tittat och sagt otrevliga kommentarer, hur dålig självkänsla man har, hur man inte vågar visa sig, gå till skolan eller söka bra jobb, när man får se att de som berättar ser helt "normala" eller "väldigt bra ut".

För att de (uppenbarligen) har BDD. Jag behöver ju inte också ha det för att jag råkar tänka/känna likadant eftersom mitt ansikte är MITT ansikte och ser ut som MITT ansikte gör, och det är det folk reagerar på.

En naturlig följd av att "vara ful" är inte att lida av sitt utseende. En BDD-fri person lever sitt liv som den vill (oberoende av hur han/hon ser ut) därför att man VET att utseendet inte har någon större betydelse.

Men det gör dte ju? Jag förstår allvarligt inte hur man kan säga att det inte gör det, det är höjden av politisk korrekthet. Det kanske itne spelar exakt så stor roll som JAG tror (även om jag tror att det gör det), men det är klart att det spelar roll för folk! Återigen; en snygg eprson blir vänligare bemött, får bättre service, blir närmad mer i sociala sammanhang...det är klart! Jag förstår inte hur man inte kan se det, ärligt talat.

[Malins mamma]

Den som säger att de, om de fick välja mellan att gåf ram till en tjej som är stereotypt snygg och en som inte är det, inte skulle välja den snyggare...ljuger.

Nej, de behöver inte alls ljuga. Det finns många killar som inte ens vågar gå fram till en "stereotypt snygg" tjej, utan föredrar att ta kontakt med en mer "vanlig" tjej. Sen är det ju en smaksak vilken tjej var och en kille tycker är snygg. Det som den ena finner attraktivt kanske en annan tycker är smaklöst.

Det här är ett så vanligt BDD-resonemang men då kan man undra varför BDD-forumen är fyllda med berättelser om hur illa man blivit bemött, hur dålig service man fått, hur folk har tittat och sagt otrevliga kommentarer, hur dålig självkänsla man har, hur man inte vågar visa sig, gå till skolan eller söka bra jobb, när man får se att de som berättar ser helt "normala" eller "väldigt bra ut".

För att de (uppenbarligen) har BDD. Jag behöver ju inte också ha det för att jag råkar tänka/känna likadant eftersom mitt ansikte är MITT ansikte och ser ut som MITT ansikte gör, och det är det folk reagerar på.

Att intala sig själv att man är ett undantag (typ; "jag har vissserligen samma symptom som BDD-drabbade men eftersom jag är "ful på riktigt" så gäller det inte mig. Alla ni andra inbillar er men jag har det mycket värre för jag har verkligen fått bevis för att jag är ful") är ett vanligt sätt för BDDn att befästa sig själv.
Godessceline och alla ni andra som har den här tanken, jag skulle önska att ni inte lät er luras av den här lätt (tycker jag iaf) genomskådade förklaringen. Det är faktiskt ni själva som håller BDDn vid liv genom att inte ifrågasätta era uppfattningar och genom att hålla så benhårt fast vid er övertygelse om att utseendet spelar en väldigt stor roll. Inse att om ni har symptomen, tankarna och beteendena som är karaktäristiska för BDD så har ni BDD. Inse att det hör till sjukdomen att man ser sig själv som "ful".

En naturlig följd av att "vara ful" är inte att lida av sitt utseende. En BDD-fri person lever sitt liv som den vill (oberoende av hur han/hon ser ut) därför att man VET att utseendet inte har någon större betydelse.

Men det gör dte ju? Jag förstår allvarligt inte hur man kan säga att det inte gör det, det är höjden av politisk korrekthet.

Jag förstår fullständigt att du (liksom alla andra BDDare) protesterar mot detta. Hade du inte gjort det så skulle du inte lida av BDD.
Det är ju så att man hittar det man letar efter. Om du uppmärksammar allt som kan tyda på att du är "ful" och inte räknar med de som tycker du är "fin" och att de som är "stereotypt snygga" blir närmade och att de som inte är det blir över så kommer du att hitta det. Försök istället att se dig omkring i din omgivning och leta efter om det finns några som inte är "supersnygga" som har förhållanden, är gifta och har barn, som är framgångsrika i sina yrken, som lever sina liv ändå, fast de kanske inte ser så bra ut. Hela världen är full av bevis för att utseendet inte spelar nån roll, men för att se det så måste du sluta att koncentrera dig på de "snygga" och se hur alla andra människor lever.

Eftersom ingenting här i världen är helt svart eller vitt så finns det förstås ENSTAKA TLLFÄLLEN när ens utseende har betydelse och när snygga personer är mer framgångsrika inom vissa områden och det finns en period i varje människas liv där utseendet verkar ha större betydelse (i tonårsåldern) men i ett normalt vuxenliv har någons utseende en MYCKET underordnad betydelse. Det gäller bara att man upptäcker det.   

Du tror att jag skriver det här av politisk korrekthet men det är det verkligen inte. Visst finns det enstaka personer (som tanten i Dr Phil-programmet) som inte gillar "fula" personer men som du själv förstod så var det hon som hade knäppa funderingar, det är inte så normala människor är.   

[peppermintcheesecake]

Det skulle vara trevligt om andra människor kommer fram och säger att man är vacker... då är det bekräftat att man verkligen, definitivt är vacker! Jösses vad problematiskt det e, asså typ bah.
...*Tar och boxar bort lite aggressioner nu*

Det jag faktist år bekrätat när något säger något om mitt utseende är att det ÄR utsidan som räknas!
Jag är så trött på att ha en "perfekt" fasad att leva upp till...
Jag måste vara på topp hela tiden,jag måste vara söt,rolig,trevlig och lyckas med allt jag gör... jag måste och jag måste och jag måste... tills jag blir alldeles slut...

Vet du hur respektlöst jag har blivit behandlad för mitt utseende? vänner som har hatat en för att man "har sett för bra ut" och killar som behandlar en respektlöst och attraheras av en,fasst man själv är alldeles ör omogen för att ens ha sånna tankar... det har fått mig att känna ett enormt äckel över min egen kropp... jag vet att andra uppfattar mig som vacker,men jag kan lova att jag inte är ett dugg lyckligare för det... visst det är säkert inte roligt att människor uppfattar en som ful heller... men när jag tittar mig i spegeln kan jag inte se någonting vackert hos mig själv,bara en massa fel och brister,så jag har ju ingen glädje över att andra tycker att jag är vacker,jag sitter hemma isolerad för det mesta ändå!

[peppermintcheesecake]

Jag anser att skönhet ger ett bättre liv, ja. Inte för att ett vackert ansikte besitter genetiska egenskaper som ett fult inte har, men för att folk reagerar annorlunda om man är vacker. Ser man bra ut blir man närmad av folk och vänligare bemött, det i sin tur skapar självförtroende och självkänsla som i sin tur gör att man kan söka (och få) fler jobb, få fler vänner och umgås socialt på ett helt annat sätt. Vardagslivet blir även enklare om man ser bra ut. (Man får bättre service, till exempel.) Jag tror, VET verkligen, med varje fiber i min kropp att mitt liv skulle sett totalt annorlunda ut om jag varit söt, det har jag sagt förut. Jag tror inte jag har BDD, jag tvivlar så sjukt mycket. Jag tror säkert att jag lider över mitt utseende mer än andra gör, men tror att det mer är en naturlig följd av att jag ser ut som jag gör. Ibland tror jag att det hade varit bättre om jag inte fått reda på att jag är ful och kunde gå runt och i alla fall vara lyckligt ovetande.

Där kan jag faktist inte hålla med dig... vackra människor får oftare bekräftelse från de som attraheras av en,däremot brukar de ofta ha svårt att få vänner för att de blir avundsjuka på deras utseende!  Det finns både för och nackdelar med att vara vacker (och ful också för den delen) jag vet att mitt liv inte skulle bli bättre för att jag blir "vacker" det är själva min syn på mig själv som behöver ändras.. och det är jag medveten om,men samtidigt är det så svårt att veta vad som är inbillning och vad som är på riktigt.

[.]

Det jag faktist år bekrätat när något säger något om mitt utseende är att det ÄR utsidan som räknas!
Jag är så trött på att ha en "perfekt" fasad att leva upp till...
Jag måste vara på topp hela tiden,jag måste vara söt,rolig,trevlig och lyckas med allt jag gör... jag måste och jag måste och jag måste... tills jag blir alldeles slut...

Vet du hur respektlöst jag har blivit behandlad för mitt utseende? vänner som har hatat en för att man "har sett för bra ut" och killar som behandlar en respektlöst och attraheras av en,fasst man själv är alldeles ör omogen för att ens ha sånna tankar... det har fått mig att känna ett enormt äckel över min egen kropp... jag vet att andra uppfattar mig som vacker,men jag kan lova att jag inte är ett dugg lyckligare för det... visst det är säkert inte roligt att människor uppfattar en som ful heller... men när jag tittar mig i spegeln kan jag inte se någonting vackert hos mig själv,bara en massa fel och brister,så jag har ju ingen glädje över att andra tycker att jag är vacker,jag sitter hemma isolerad för det mesta ändå!

Hellre tar jag din sits i så fall. Tänk att vara en tjej/kille som är så pass attraktiv. Att Sväva bland molnen och äcklas av att andra tycker att man är så vacker. Att sedan se sin egen spegenbild och hata det attraktiva utseendet, ja, huvaligen, det måste vara oerhört besvärligt! Sitta hemma isolerad för att man är så pass vacker? Jösses! Skulle jag vara attraktiv så skulle jag inte sitta i denna sits. Alltid (nästan) vart ensam och kommer att dö ensam.