Berätta för sina närmsta vänner om sin BDD?

[Anonym]

Det är väldigt jobbigt att ständigt behöva komma på nödlögner om varför man inte kan/vill hänga med ut och festa på helgen eller gå på middagar eller vad det nu må vara. Ständigt ska man bara känna att man blir stämplad som "hon, den där gamla tråkiga kärringen som lever som en pensionär fast hon är i 20 års åldern". Det är klart folk kan inte gissa att man gråter och får panikångest av att behöva "gå ut och ha roligt". Inte heller går det att förstå den känslan av att ständigt bli tvungen att avblåsa saker man ska eller vill göra på grund av att man får panik av att visa sig i ett visst tillstånd vissa perioder. Det är en sak med till exempel jobbet, visst det är helt fruktansvärt jobbigt att behöva "sjukanmäla" sig och sådant, men de människorna där känns det totalt inaktuellt att ens försöka förklara för, men hur gör man med sina närmsta vänner? Min familj vet om hur jag känner mig och de kan jag prata öppet med, men som sagt mina två närmsta vänner. Det vore skönt om de hade en aning om varför jag beter mig som jag gör då och då. Jag älskar ju mina kompisar och vill för allt i världen inte att de ska tröttna på mig därför att jag så sällan hänger med på saker och ganska ofta avblåser saker i sista sekund. Det blir som bekant för de som har BDD också väldigt svårt att planera in saker, resor och sådant eftersom man inte kan veta från en dag till en annan hur man känner sig. Alltså vore det väldigt skönt om de visste lite mer. Jag har flyktigt förklarat att jag är väldigt kinkig med min hud och att jag tycker att det är jobbigt att gå iväg om den inte känns perfekt, men det blev mest bara ett "men åh lägg av, det är ingen som bryr och skärp dig och va inte så himla fåfäng" reaktion på det.
Så vad säger ni, är det värt att försöka förklara och sätta in sina närmsta vänner lite mer i vad BDD är?

Jag är väldigt rädd för att jag skall bli granskad mycket mer då och att de ska leta efter det som jag upplever som defekt för att sedan säga "det finns ju inget". Även rädslan för att de skulle häva ur sig någon obetänksam replik i andras närhet i skämtsamt syfte som riktar sig till mig och mina problem känns osäkert. Det är det att om man ens ska försöka få de att förstå lite mer så måste det vara en helhjärtad version, annars känns det som att det är stor risk att det inte blir taget på allvar.

Mina vänner är jättesnälla och förstående i vanliga fall, men förstår "normala" människor och vänner sånt här? har ni några erfarenheter av att involvera vänner i er problematik? Hur har det i så fall gått och hur började ni berätta?

kram på er

[Anonym]

Jag själv vågar inte berätta för nån. Ingen i min familj vet. Mina vänner vet ennu mindre. Men jag tror egentligen att det beror på om man själv vill att dom ska veta eller inte. Jag vill värkligen inte det. Jag känner mig tryggare när jag är med dom om dom inte vet. Men sen är det ju alla dessa undanflykter och all skolk från skolan som gör dom lite frågvisa. Och det är jätte jobbigt.

Jag tror faktist inte att de "normala" kan förstå, eller leva sig in i våran livsstil. Eller hur vi tänker om allt å så. Det är därför jag valt att inget säga. Jag vill inte att dom ska veta att jag är deprimerad förjämnan. Och jag vill inte att dom ska veta hur ont det egentligen gör när jag tackat nej till allt skojj som vi skulle göra . Eller att jag jätte gärna vill gå till skolan och ta studenten med dom å allt. Så jag längtar värkligen till den dagen då jag kan tala om för dom vad allt detta handlat om egentligen hela tiden. (Om den dagen kommer vill säga) Kanske tar jag med det i graven.

Jag tycker värkligen att du ska förklara om din bdd för dina vänner. Även fast jag själv valt att inte göra det på en lång tid. Jag tror jag behöver mogna lite mer först och ta mer ansvar, kanske flytta hemifrån och skaffa jobb. Då tror jag att det kommer vara lättare iallfall för mig.
Kom ihåg dom är inte dina vänner om dom skämtar om nåt såhär allvarligt. Är dom dina vänner så tycker dom om dig för den du är. Detta är väldigt lätt för mig att säga till andra, även fast jag själv är för feg för att berätta. Men jag tror att det kommer komma med åldern för mig. Iallfall hoppas jag det.
Lycka till!

[Anonym]

Samma här INGEN som jag känner vet (bara några här från msn då) Men jag kan ge er ett tips om ni träffar en kille/tjej på en fest eller nått Berätta ALDRIG om vad du känner, personer kanske börjar se de saker du tycker illa om i ditt utseende, prata istället om det när du väl har en kille/tjej!

[Anonym]

Jag har berättat för min mamma, ingen annan i min familj. Det är skönt för ens mamma ställer alltid upp, tycker dte räcker med att berätta för en förälder elr syskon. För mina närmsta vänner etc säger jag att jag blivit lite deprimerad på sista tiden; då förstår dem varför man kanske inte är så överlycklig hela tiden, men man kan ändå känna att när man väl umgås med dem, så kommer dem ha respekt för det deppressiva tillståndet men dem kommer inte ha några tankar om ens utseénde. Man kan då gå in i ett tillstånd där man iaf blir lite gladare och kan nästan "glömma" bort sin BDD eftersom ens vänner inte vet ngt om detta. Som att när man väl umgås kan man ha de lite som en BDD fri zoon.

Visst kan det kännas skönt att berätta för vänner, men risken är den att när man väl uppmärksammat ngt, de då man börjar märka av det. T.ex berättade en person en gång när vi skulle ta ett foto " ska bara ställa mig så min "fina sida syns" jag had einte märkt att hon va finare i profil på den ena sidan, men när hon väl sagt det började jag titta lite mer detaljerad och t'nlkte "ja det stämmer faktsikt".

Kanske säger vännerna "det stämmer inte alls, du har inte ful hy alls, hur kan du tycka det?" etc. men då blir det att man pratar om det mer och man tänker alltså på det mer o då blir det värre. Eftersom det blir uppmärksammat. Man börjar prata om det, "hur kan du gå ut nu plötligt du tycker ju att du är ful?" folk för förutfattade meningar. Det är alltså bättre men kan ha en frizoon med vänner men att dem ändå respekterar att man är lite deprimerad, som ju alla blir ngn gång i livet. Jag känner iaf jag mår bättre när jag kan va lite stillsamt med ngn vän o prata om andra saker, då fokuserar man iaf inte lika mkt på sin BDD. /H

[Synthesized]

I princip alla runt om mig vet det numera. Det känns inte bra, eftersom få tar det på allvar. Önskar att bara ett par stycken visste.

[BlackEyes]

ingen vet vad jag känner och det är nog bäst så.

[Anonym]

Ingen vet att jag har BDD heller.

Jag får ofta kommentarer som "varför är du så konstig" "varför är du så blyg" osv.. för jag drar mig undan.. Jag gömmer mig. Vissa tror att jag skiter i dom, andra tror att jag är feg och inte vågar möta verkligheten.
Dom har ingen aning om den psykiska kampen jag har med mig själv varje dag, att jag hatar mitt ansikte och är så olycklig.

Jag har tvärtom målat upp en bild av att allt är bra, just för att slippa misstankar, folk som granskar mig (och mina "fel").

[vinterglas]

Typ alla i min närhet vet nowadays. Jag önskar att jag aldrig sagt något.

[amav]

Jag resonerade som så att jag hade unika tillfällen göra ofärgade observationer i varje person jag inte berättade om mina tankar/beteenden för.

Alltså, om man säger till ngn "jag tänker si och så" så kan det ju innebära att man fäster mindre tillförsikt till det dom säger om de säger ngt positivt om en.

T.ex. om Orvar inte vet hur jag har det och ändå säger "du, den bruden verkar intresserad av dig" eller "shit vad snygg du är" så är det ju mer tillförlitligt än om han vet vad man är rädd för.


Samtidigt är det ju viktigt att kunna berätta om sig själv, ha bra och djupa relationer. Och, kring det resonerade jag som så att jag försökte ha bra relationer som så lite som möjligt färgades av mina tankar/beteenden med dem som visste hur jag hade det.


Så, jag tror att det är en bra blandning. Dock är det ju mkt av ett säkerhetsbeteende att berätta för folk bara för att dom "inte ska undra varför jag aldrig följer med" eller för "att dom ska sluta fråga om jag vill med på fest". osv.



Det är en balansgång, och det finns nog inget rätt svar. Det är viktigt att man har ngn/ngra som man kan vara sig själv med - så då skaffar man det. Men, man kanske inte ska basera varenda relation man har på hur man känner sig - utan kanske ta vissa människor som "redskap" för att agera på ett mer fritt sätt.

Idéen ska ju hela tiden vara att man faktiskt ämnar växa, komma ur hur man är - inte att berätta för folk bara för att man ska slippa en massa grejjer. Och, man har som sagt mkt bra observationsmöjligheter om man inte berättar för alla. Men, ngn/ngra bör man nog berätta för.


Det är mina tankar kring det, och så gjorde jag. Det funkade bra, men det var inte lätt. Det var extremt svårt att försöka betee sig "normalt" med vissa och inte kunna berätta "Jo, jag skulle såklart gärna följa med, men nu är det så att jag är övertygad om att jag är extremt ful och att det är kört för mig och jag tror jag ska ta livet av mig, så därför vågar jag inte följa med och äta lunch". Det är svårt, men bra övning!

Det var också extremt svårt att berätta för dom som jag först inte berättat för. Alltså dom som jag umgåtts så fritt med att de inte direkt kunde ha ngn aning om hur svårt det var för mig att träffa dem. Men, det gick det också, och ånyo var det en bra erfarenhet.


/Amav

[Anonym]

"Jo, jag skulle såklart gärna följa med, men nu är det så att jag är övertygad om att jag är extremt ful och att det är kört för mig och jag tror jag ska ta livet av mig, så därför vågar jag inte följa med och äta lunch".

lite lustigt.. precis så tänker jag, och har lust att säga det ibland men det går inte.

[Hoppfull mamma]

Min önskan är att bdd skulle bli mera känt för allmänheten,
t.ex annorexian vet de flesta vad det är för något.
Bdd kan liknas vid det,fast här handlar det om en förvrängd självbild av sitt utseende istället.
Om man vill berätta för vänner kan man kanske förklara det så.
Det finns personer som har medverkat både i tidningar och TV,
och berättat om sin bdd,vilket är ett STORT ett steg att göra.
Psykologerna borde få MYCKET större kunskap om det här.
Blev det mera känt,kanske det vore lättare att tala om det.
Jag tycker att det här forumet är till bra hjälp.

Hoppfull mamma

[Leela]

Jag har berättat för några av mina vänner nu, tidigare var det bara familjen som visste. Det känns skönt. Men jag tror att det är svårt att förstå hela innebörden av att ha BDD om man inte själv är drabbad. Men är de riktiga vänner så kommer dom att iaf försöka förstå.

[Insatiable]

Jag känner precis som du. Jag har bara en kompis men jag skulle aldrig våga berätta för henne om BDD. Hon vet att jag hatar min näsa och ska fixa den, men det känns som om det räcker så. Samtidigt skulle det vara skönt att ge henne en förklaring till varför jag beter mig som jag gör ibland. Å andra sidan har jag inte berättat om borderline heller, så det känns inte som att jag MÅSTE berätta om BDD. Jag är så rädd för reaktionen. Att hon ska tycka att jag inbillar mig, att fulhet inte kan vara en sjukdom, att jag är galen... Eller att hon börjar leta efter defekter i mitt utseende.

Inte ens min familj känner till nåt om vare sig min borderline eller BDD. Den som vet hur man ska berätta och till vilka det är viktigt att göra det, får gärna svara.

[Synthesized]

Den som vet hur man ska berätta och till vilka det är viktigt att göra det, får gärna svara.

Om du tycker det är svårt att prata om det kan du skriva ett brev. Då kan du sitta i lugn och ro och formulera dig tills du tycker att det känns bra. Och vilka du ska berätta för är väl antagligen de som står dig närmast, i första hand.

[Anonym]

Ingen vet vad jag känner heller, jag är säker på att andra kommer att se mig anorlunda om jag berättar.