Mitt liv och mina tankar

[chubb]

Hejsan. Det är första gången jag skriver här, för min pappa visade mig det här forumet idag, och jag känner igen mig av mycket ni skriver.

Jag är 16 år, och har sedan jag var 12-13 hatat mitt utseende (kan tillägga att jag flyttat runt väldigt mycket), jag har haft problem, och sökt väldigt mycket bekräftelse i vad andra tycker och tänker om mig. Jag har haft perioder då jag mått bra, för att jag tyckt att jag sett bra ut, haft snygga kläder, kanske inte haft finnar i ansiket (sånt som jag tänker på mest). Men, just nu, har det brakat totalt..
Jag kan inte sköta skolan, jag kan sitta i flera timmar och titta mig i spegeln och försöka hitta nya fel på mig, för när jag ser mig så ser jag en äcklig person.. ett monster, typ nånting som jag hatar. Som nu t.ex när jag är i Thailand och det är folk överallt, kan inte vara ifred någonstans, så blir jag helt stressad pressad och nästan söndermanglad i mitt psyke.. jag vill bara försvinna, gömma mig när folk ser mig. Kom förfan hit för att köpa kläder för att jag inte hade några jag ville ha, men nu går inte ens det, för inget passar på mig, och jag ser snygga kläder som hänger överallt men vågar inte köpa dem för att folk ser på mig.. vågar inte prova för jag tror att det kommer se fult ut.. pappa säger hela tiden "det är inte fel på ditt utseende, du ser helt perfekt ut, sluta bry dig" men det går inte, jag vill ha min tjocka myströja och gömma mig i min huva.. men hur fan skulle det gå i den här värmen. Det konstiga är att jag inte ens ser dålig ut, fast jag tycker att jag gör det hela tiden. Har aldrig haft problem att skaffa killar, men det är bara när jag mått bra.. alltså under perioder jag tyckt jag varit snygg.
Jag kan inte sova för att jag tänker på hur personer under dagen har sett mig. "Tänk om dom tittade på mina ben? mitt ansikte? mina ögonbryn?!" det gör mig helt galen..
Jag tror att det kan ha mycket att göra med att jag nyligen flyttat, då vi började skolan. känner inte lika många som där jag bodde innan. får inte den bekräftelse som jag vill ha egentligen..

jag vill bara SKRIKA UT hur jävla illa jag mår bland folk, men hur skulle det se ut i andras ögpn? så kan man ju inte hålla på.. det säger iaf min pappa (kan också tillägga att min pappa alltid stöttat mig i alla lägen, fått mig att må bra hur jag än ser ut i mina ögon.. han ser mig alltid för den jag är, och för den jag varit, och han har väldigt stort sinne för människans sinnelag OCH humor är bra, i vissa fall..)
men han har ju inte sett det här innan, så hur skulle han veta.. allt? jag vill inte ens inse det själv, för när jag läser allting som ni skrivit så stämmer precis allt, ALLT..
nu blev det här inlägget som det vart, men jag har så svårt att fokusera, koncentrera mig.. men jag ville bara skriva
vill inte känna mig ensam, vill inte tro att det bara är jag som mår såhär, för det är precis så det känns

är spegeln min värsta fiende..?

[miss x]

Hej! Jag känner precis som du, när man har "bra perioder" så mår man bättre i sin egen kropp och kan bättre acceptera att andra kollar på en, jag kan t o m flirta med folk ute då. Men när man har en svacka så ser man bara ett äckligt missbildat monster som stirrar tillbaka i spegeln. Jag brukar skynda mig upp direkt när jag vaknar och sminka mig (det brukar ta en timme ca) för att bespara mig själv det obehag det innebär att mötas av mitt osminkade ansikte senare. När jag låg på sjukhus fick jag inte sminka mig på två månader, gissa om jag kände mig ful.. Men konstigt nog fick jag höra att de som jobbade på avd "berördes av min situation för att jag verkade som vilken normal tjej som helst". En man sa att jag var det "vackraste han sett på ett annars så sorgligt ställe". Det jag vill komma till är att jag är medveten om att jag har ett problem i detta avseende, och det hade inte spelat någon roll hur mycket jag hade opererat mig och dyl för jag hade säkert ändå aldrig varit nöjd, problemet sitter ju innuti. Det man måste göra själv, tror jag, är att låta bli att spegla sig mer än absolut nödvändigt. Jag vet att spegelfixeringen går ut över allt annat vettigt jag skulle kunna sysselsätta mig med så däri har jag en motivation till varför just jag ska låta bli. Det är ju tråkigt om skolan ska bli lidande av sådant, det är inte värt det! När jag ser tillbaka på min skoltid finns det enormt många saker som egentligen var helt oviktiga som jag ödslade tid på, som att vara populär, snygg och alltid ha "perfekta" kläder. Jag har många gånger önskat att jag hade vett att förstå vad som var viktigast för mig då, men det var som om jag ville bevisa att jag var "normal" både för mig själv och andra.. Varför undrar jag i efterhand, och jag har fortfarande inte hittat svaret på det. Visst brister skolan i många avseenden och visst kan man ifrågasätta många lärares kompetens, men teoretiskt hade man väl kunnat plåga sig till lite bättre betyg iallafall. Men jag hade inget intresse då, det fanns inte ork och det var alltför mycket annat som hägrade.Ingen upptäckte ju att jag faktiskt hade det jävligt jobbit under skoltiden och att jag efter femte klass bara gjort en läxa,(det var i företagsekonomi, vet inte hur det plötsligt kunde fånga mitt intresse men jag fick MVG på provet). Annars har jag gått igenom skolan som en medelmåtta ungiefär, j-ligt konstigt att man kan glida genom systemet genom att bara närvara ibland och svara det man själv tycker vekar rimligt (med gissningar ofta) på proven. Jag kan inte se tillbaka på skolan med något annat än en hatisk obehagskänsla, men om jag ser positivt på det så har jag ju lärt mig en hel del annat än vad ämnena i sig innefattar, jag hade nog t ex varit ännu mer handfallen i min kontakt med andra människor om jag inte tvingats genomlida skoltiden..

[miss x]

Får jag lov att vara lite elak och fråga varför du (amav) tycker att du kan svänga dig med begreppen runt autism, det kan varken jag själv som lider av en autism-besläktad störning eller psykiater utbildade inom området. Det finns helt enkelt för lite forskning i ämnet och man vet för lite om hjärnan för att ha en klar överblick över vad som är "fel". Känn dig fri att citera ur dina psykologiböcker/tidsskrifter eller what-ever..

[chubb]

Åh herregud, det är precis sådär det är! vad det än är, är jag aldrig nöjd.. aldrig med nånting ens, inte nu.
jag antar att du har varit med om det här väldigt länge, och jag är skrämd över tanken på att behöva bli inlagd, men om det går överstyr så finns det ju inget att göra åt det det är väldigt synd att något sånt här ska behöva ta över när det finns (som du säger) så mycket annat att lägga sin tid på..
hur gick det till när du fick din diagnos? jag har fått tid på bup och ska dit snarast, hoppas att dom kan hjälpa mig med mina problem så att jag hamnar rätt på en gång, och inte "spiller" min gymnasietid för jag vill verkligen ha en bra utbildning:/
men jag är inte så säker längre på att det ens går att jobba bland folk om man blir skräckslagen varje gång någon tittar på en för en liten sekund

[amav]

miss x:
Jag skulle säga att det är du som svänger dig med psykiatriska begrepp. Jag säger bara att psykiatriska diagnoser är behäftade med låg reabilitet, prediktionsförmåga etc. Dvs., de uppfyller inte de kriterier man ställer på något som man åberopar vara vetenskapligt.

Sen kan det, som jag säger, mycket väl vara så att dessa diagnoser sniffar på något som i framtiden kommer vara vetenskap.

Och, det kan då visa sig att du uppfyller vartenda litet kriterie de har.

Men, som det är nu är det att säga ingenting speciellt, med att säga att man uppfyller en viss diagnos. Diagnoserna är ju sådana, om man tar typ DAMP eller någon annan slaskdiagnos, att de är självuppfyllande. Typ "har du svårt att koncentrera dig?", "ja", "jaha, då har du koncentrationssvårigheter, kallat DAMP".

Det är helt enkelt som att fråga "kliar det någonstans på kroppen", "ja, foten", "ja, då är det så att du har klia-på-foten, så kallat XYZ-syndromet".

Sådana är i stort de psykiatriska diagnoserna. De finns naturligtvis dem som är bättre definierade än andra, de finns dem som har större reabilitet än andra, de finns dem som har bättre prediktionsförmåga än andra (t.ex. depression).

Men, det är ännu inte så att man kan ta ett blodprov på något och analysera dennes DNA och se att denne har BDD.

Det samma gäller psykoser och vad fan som helst.

Därför är det ganska ointressant att diagnosticera. Visst kan man göra det för att ha en bra utgångspunkt, något att arbeta utifrån. Men, jag skulle vilja hävda att en diagnos endast är intressant om man med den bara tar med definitioner som det sedan går att bli frisk från.

Som t.ex. social fobi. Diagnosticeras man med den har den en ganska god precisering av vilka beteenden man har. Och, beteenden går att ändra. Därmed kan man sluta bete sig som diagnosen, och därmed göra den inaktuell. Det är god diagnosticering.


Tillsist vill jag också poängtera att du är auktoritär. Du säger att du fått diagnoser, psykoser, läkarna sa hit och dit, Amav svänger sig med begrepp trots att han inte är psykiatriker, du svänger dig med begrepp osv. åt höger och vänster.


Är du inläst på KBT? Tänker du börja med det?