Att redovisa inför klassen.

[krossat ansikte]

Redovisning.... är bland det värsta jag vet. Att tala inför människor är inte det läskiga, att gå fram och hålla ett tal inför 30 pers i klassen är det smärtsamma. Du vet att du har 60 dömande ögon på dig, och alla stirrar på dig, jag vill helst bara titta bort men det går ju inte när man ska hålla ett föredrag, man måste ju titta dem i ansiktet...

Vad tycker ni om redovisningar och hur klarar ni igenom er det?

[kardborre]

Redovisning.... är bland det värsta jag vet. Att tala inför människor är inte det läskiga, att gå fram och hålla ett tal inför 30 pers i klassen är det smärtsamma. Du vet att du har 60 dömande ögon på dig, och alla stirrar på dig, jag vill helst bara titta bort men det går ju inte när man ska hålla ett föredrag, man måste ju titta dem i ansiktet...

Vad tycker ni om redovisningar och hur klarar ni igenom er det?

Har jag aldrig gillat. Hatar ljuset i kombination med att bli sedd på håll. Då syns mina ansiktsdrag som mest; främst näsan och ringarna under ögonen. Kan inte släppa obehaget av att synas, vilket förstör redovisningen.

[peppermintcheesecake]

Redovisning.... är bland det värsta jag vet. Att tala inför människor är inte det läskiga, att gå fram och hålla ett tal inför 30 pers i klassen är det smärtsamma. Du vet att du har 60 dömande ögon på dig, och alla stirrar på dig, jag vill helst bara titta bort men det går ju inte när man ska hålla ett föredrag, man måste ju titta dem i ansiktet...

Vad tycker ni om redovisningar och hur klarar ni igenom er det?

De gånger jag har redovisat inför klassen har jag på något sätt kopplat bort alla sånna tankar (om mitt utseende,och om att jag inte skulle vara tillräckligt bra och sånna tankar) I sånna situationer som man kan anta vore som jobbigast i tanke på de problem jag har så brukar jag faktist klara mig ganska bra,jag skulle tex. kunna stå nere på stan bland massor av människor iförd kanindräkt och sjunga julsånger utan några som helst problem,bara jag klarade av att ta mig ut,utanför dörren 

[crashandburn]

De gånger jag har redovisat inför klassen har jag på något sätt kopplat bort alla sånna tankar (om mitt utseende,och om att jag inte skulle vara tillräckligt bra och sånna tankar) I sånna situationer som man kan anta vore som jobbigast i tanke på de problem jag har så brukar jag faktist klara mig ganska bra,jag skulle tex. kunna stå nere på stan bland massor av människor iförd kanindräkt och sjunga julsånger utan några som helst problem,bara jag klarade av att ta mig ut,utanför dörren 

Håller med! Blir helt paranoid över ljuset och att alla ser en på håll..

[Masken]

Ja usch. det var riktigt jobbigt. Tänkte bara hela tiden på alla fel dem skulle se på en. Fick en klump i halsen och ångest. Har alltid försökt dölja hur jag känner så jag vet inte om folk såg hur jobbigt jag tyckte det var men..

[Antipod]

Ja usch. det var riktigt jobbigt. Tänkte bara hela tiden på alla fel dem skulle se på en. Fick en klump i halsen och ångest. Har alltid försökt dölja hur jag känner så jag vet inte om folk såg hur jobbigt jag tyckte det var men..

Samma här, kämpade stenhårt för att dölja min ångest och nervositet, och lyckades uppenbarligen bra. Fick alltid höra hur väl mina redovisningar gick, hur självsäker jag såg ut och hur tydligt jag talade. Själv kände jag mig som ett nervvrak på darrande ben och med svett i hela ansiktet.

[Halloweentanten]

Redovisning.... är bland det värsta jag vet. Att tala inför människor är inte det läskiga, att gå fram och hålla ett tal inför 30 pers i klassen är det smärtsamma. Du vet att du har 60 dömande ögon på dig, och alla stirrar på dig, jag vill helst bara titta bort men det går ju inte när man ska hålla ett föredrag, man måste ju titta dem i ansiktet...

Vad tycker ni om redovisningar och hur klarar ni igenom er det?

Jag har aldrig klarat det. Lyckades i mellanstadiet (då sådant började), alltid komma undan. Hittade på olika ursäkter osv.
Inför nationella prov och sådant, blev jag dessvärre tvungen.
Mådde piss och läraren fick säga åt alla att sätta sig över bänken och blunda. Hela situationen var en sådan skam och jag kände mig så vedervärdig. Slutade med att jag inte gjorde det, tog ett IG hellre, låste in mig på toan och grät, för att sedan gå hem.
Vidrig situation :S

[kardborre]

Jag har aldrig klarat det. Lyckades i mellanstadiet (då sådant började), alltid komma undan. Hittade på olika ursäkter osv.
Inför nationella prov och sådant, blev jag dessvärre tvungen.
Mådde piss och läraren fick säga åt alla att sätta sig över bänken och blunda. Hela situationen var en sådan skam och jag kände mig så vedervärdig. Slutade med att jag inte gjorde det, tog ett IG hellre, låste in mig på toan och grät, för att sedan gå hem.
Vidrig situation :S

Ja, vad synd! Det borde inte få vara så... Det har ju inte med pluggandet i sig att göra; kunskapsnivå eller intelligens. Mår man så dåligt av att stå inför 'publik' bör detta uppmärksammas av skolan som då ger en ett alternativ till den typen av redovisning. Är det ett handikapp ska insatser för det finnas. IG pga av funktionshindrande svårigheter bör inte vara acceptabelt ur skolledningens ögon.

För mig var det nog främst ljuset som skrämde, vilket i sig gjorde rösten (/kroppen) svag och ofokuserad när jag redovisade... Tror den svåraste biten låg där för mig? Men i mitt fall var det nog "bra" (i längden) att jag tvingade mig fram.

[CyanideCupcake]

Jag har heller aldrig klarat det...som tur var lyckades jag lippa i högstadiet och i gymnasiet var mina lrare vldigt förstående eftersom vi var många i klassen som hade svårt för sånt; vi fick dela upp oss i hälften/hften istllet. Min idrottslärare lät mig till och med slippa lagspoerterna pp gympan (som jag alltid har hatat och alltid kommer hata, with a passion) och gå till gymdelen i stället, där jag kunde vara ensam med stereon. Glömmer aldrig honom för det. <3

[Halloweentanten]

Jag har heller aldrig klarat det...som tur var lyckades jag lippa i högstadiet och i gymnasiet var mina lrare vldigt förstående eftersom vi var många i klassen som hade svårt för sånt; vi fick dela upp oss i hälften/hften istllet. Min idrottslärare lät mig till och med slippa lagspoerterna pp gympan (som jag alltid har hatat och alltid kommer hata, with a passion) och gå till gymdelen i stället, där jag kunde vara ensam med stereon. Glömmer aldrig honom för det. <3

Vilken underbar lärare du måste haft!

[CyanideCupcake]

Ja, han var fantastisk.  Varenda tjej hade en crush på honom, hahaha. 

[Iz.B]

Jag har alltid vägrat. Jag gör det bara inte, det finns inte en minsta möjlighet att jag ställer mig framför klassen och talar, det händer bara inte. När jag var yngre så brukade jag alltid börja grina av minsta uppmärksamhet, min födelsedag var - och är- en marddröm, när klassen ska sjunga för en, jag sprang alltid ut och storgrät.
De flesta av mina lärare har varit förstående med min scenskräck, men det måste de ju nästan, med tanke på att jag gråter hysteriskt vid såna tillfällen, en gång svimmade jag tillochmed.

Jag hanterar inte det här problemet alls, jag bara ignorerar det och låtsas som att det inte finns. Jag sitter alltid knäpptyst i klassen och säger inte ens 'ja'  när jag blir uppropad för närvarandekontrollen. När jag måste redovisa så har jag lyxen att göra det för endast min lärare, men trots att det bara är en person jag ska tala för, så sitter jag ändå där och gråter och har panikattacker i ca 20 min innan jag börjar tala.
Har någon något exempel på hur man steg för steg kan bli av med denna fobi? Den har utvecklats alldeles för mycket, numera kallsvettas jag och får muskelspänningar av att gå på stan, eftersom jag tror att folk stirrar på mig av äckel och hån.