SuperwomanHejsan!
Har läst en del om din dotter och hennes problem här. Hoppas verkligen att saker och ting börjar gå framåt för henne snart.
Jag har inte direkt haft hennes problem, men jag har mått dåligt ett bra tag nu. Jag började få problem i 8:an och i 9:an hoppade jag av skolan för jag orkade knappt ta mig upp på mornarna. Jag visste inte varför det blivit så, men jag mådde bara skit och orkade inte göra nåt alls. Fick svårt att ta mig utanför hemmet. Fick även svåra acneproblem runt samma ålder och det plågar mig fortfarande. Har blivit rätt isolerad med åren (är 24 nu) och jag försöker kämpa vidare. KBT provade jag men var inget för mig. Inte psykologsamtal heller (fast jag har sporadisk psykologkontakt fortfarande). Har provat minst tre olika antidepressiva mediciner, nu äter jag Remeron. De andra jag provade mådde jag bara värre utav. Efter så lång tid med mina problem så blir det än värre att ta sig ur dem.
Jag skulle bara vilja tala om hur jag sett på mina föräldrars sätt att "hjälpa till". I början var dem naturligtvis väldigt frustrerade av att jag bara var hemma och missade allt livet hade att erbjuda. Dem var arga och besvikna på mig och det syntes väldigt väl. Dem verkade tro att jag bara sket i allting med mening. Och det mådde jag bara värre av. Med åren har dem till viss del accepterat att jag är i den situation jag är i, även om dem förstås inte är nöja med den. Men när dem har försökt ta med mig ut när jag känt att det bara inte går, och när dem "tjatar" mer och mer.. då har det blivit som en omvänd "funktion" och får mig att inte vilja försöka själv. Man känner så starkt att man vill ha rätten att bestämma över sig själv och vad man gör. Känner sig som en litet barn. Det kan jag fortfarande göra och det verkar som att ingen märkt att jag vuxit upp för att jag tampats med detta problem jag har.
Det absolut bästa en förälder kan göra (enligt mig) är att gå fram väldigt försiktigt, och föreslå saker EN gång.. Vill inte deras barn gå med på förslaget så får man acceptera det och kanske försöka om ett tag igen. Det finns ingen anledning att "mana på" om förslag hela tiden. (så har det varit för mig iaf) När jag var 16 så blev jag tokig när mina anhöriga försökte "tillrättavisa" mig. Det är ju en ålder som är rätt knepig också, på många sätt. Men man är ju extra känslig.
Försök att vara så förstående som möjligt. Och när din dotter väl berättar hur hon känner om något, så lyssna verkligen och försök att sätta din in i hennes tankar. Och svara inte direkt med: Men vi kanske ska prova... eller: Så här kan du inte hålla på.. Då förknippar hon alla gånger sina förtroliga samtal med dig med att du genast försöker förändra henne, och iom det känns det som man inte duger.
Och jag kan inte beskriva nog hur viktigt det är att man får lov att känna att man har SITT. Sitt eget liv, sina egna intressen, sitt eget privatliv. Tror det är väldigt lätt för en förälder att kliva över den gränsen ibland fast dem bara vill hjälpa.
När jag flyttade hemifrån för två år sen så kände jag mig FRI på nåt sätt. Jag fick ta eget ansvar, slapp känna mig som ett barn jämt. Och alla fick se att jag kunde ta hand om mig själv!
Så ta det vaaarsamt.. det är mitt absolut bästa råd jag kan ge någon i din situation.

Hoppas inte du tar detta som att jag tycker du är en dålig mamma på nåt sätt eller inte vet hur du själv ska göra. Jag tycker det du gör är jättbra! Jag vill bara tala om hur det var för mig och kanske ge lite tips. Vill inte stampa på nåns fötter alls.
Hoppas verkligen att allt löser sig för er!
