Tvångsbeteende

[Superwoman]

Hallå där!
Finns det någon /några som även lider av tvångsbeteende tillsammans med BDD? Jag har då en fråga:

det gäller min dotter, som så många gånger förr. I september förra året fick hon diagnosen OCD och BDD. Tvångsbeteende handlade då främst om tankar, men hon hade i tidig ålder mycket sådant i beteendet också. I samband med att hon började ta Fontex i september, menade hon själv att OCDn gav vika. Måldosen blev ganska låg, då hon, som jag tolkade läkaren, fick vissa biverkningar och då medicinen ändå hade så pass bra effekt. Denna dos har inte ändrats sedan dess och hon har inte haft kontakt med läkaren på väldigt länge (januari). Hon har dock haft några sessioner med en annan terapeut, men har inte följt upp den terapin, då hon inte "vill".

Nu är det så att hon har uppvisat en stor förändring i beteende utåt sett, sedan hon träffade en kille för fyra månader sedan. Hon har blivit social, visat sig osminkad för pojkvännen under en resa för två veckor sedan och själv sagt att hon mått mycket bättre sedan honom. Och jag bekräftar detta.

MEN, strax innan resan så gjorde han slut, men de blev genast ihop igen och skulle försöka. Och nu efter resan då hon liksom väntar på sin "dom" över frhållandet, mår hon jättedåligt. Idag berättade hon att hon har börjat med en massa tvångshandlingar som hon inte kan kontrollera men får stor ångest över om hon försöker bekämpa dem. När jag försöker gräva djupare, vill hon inte svara på om hon även har tankar och hon svävar också på målet om all OCD verkligen har varit  helt borta under medicineringstiden.

Nu till min fråga (läkaren har sommarledigt, så jag kan inte vända mig dit just nu...): Tror någon, kanske med erfarenhet i ryggen, att det behövs en högre dos? Eller är det bara terapi som hjälper? Den hon inte vill ta emot och ingen försöker övertyga henne om

Som ett tillägg, så står jag återigen, förundrad över denna sjukdom, trots allt jag vet om den. Under vår resa så blev hon "bekräftad" för varje steg hon tog. Killar visslade, ansatte henne, vuxna talade spontant med henne om att hon såg så bra ut. Själv kände jag mig splittrad, dels galen på att utseendebesattheten bekräftades in absurdum, dels att jag tänkte, "nu hajar hon väl?". Helt sjukt att tänka så som insatt morsa, jag vet!!!!

Jag ska vända mig till Anake också, men tänkte om någon kanske hade egen erfarenhet.

PS Dosen hon tar är 2 tabletter varannan dag och en varannan.DS

[Malins mamma]

Hej Superwoman!  

Jag har ingen egen erfarenhet alls av detta så jag är nog inte rätt person att svara men av vad jag läst så behövs det, iaf för BDD-problem, ofta den högsta dosen av SSRI-medicinen för att det ska funka. Men jag vet inte hur det är när det gäller OCD-problem.

Eftersom dottern tar en låg dos nu kan det nog vara en bra ide att höra med nån läkare om ni kan öka dosen. De biverkningar hon fick i början kan ju ha "gått över" så att hon idag skulle klara en höjning utan att biverkningarna blir för svåra.
Och eftersom Fontexen redan i låg dos gav en viss effekt så tyder det på att hon är mottaglig för medicinen, vilket inte alla är. Det borde ju vara bättre än en icke-existerande terapi iaf.

Ja, det är mina funderingar men jag har som sagt varken kunskap eller egen erfarenhet av detta.
Hoppas det ordnar sig!

Mvh Malins mamma

[Superwoman]

Hej!
 Och tack för ditt svar. Du har säkert rätt, men som vanligt med vården är jag lite förundrad över att ingen uppföljning har gjorts, trots att det är privat. Har haft samma tankar som du beskriver, men har väl tänkt att läkaren borde säga något om detta i så fall. En problematik som jag upplever är att hon har skakningar, i fr.a. händerna men även kroppen. Detta var läkaren osäker på om det var medicinen, men jag isstänker det. Såg på Anankes hemsida att det finns en annan medicin som kan ge den biverkningen, dock stod inget om Fontex. Men det är väl inte omöjligt att det kan gälla den också. Och just den biverkningen upplever jag som jobbig, hon själv gör ingen större affär av det, hon har väl vant sig. Och det vore nog jobbigt om den ökade. För övrigt har hon ingen andra biverkningar nu.

Ja ja, jag får kontakta läkaren i alla fall, när hon är tillbaka.

Tack för dina ord!

Mvh
Superwoman

[amav]

Hej!

Jag har inte medicinerat, men vad jag förstår är dosen då saker börjar hända högst individuell. Dvs. din dotter kanske är uppe i en fungerande dos redan, eller skulle behöva ta lite mer.

En sak jag tänker på när du skriver om din dotter är att det faktiskt inte är helt lätt att "vara på prov" så att säga. Det kan få vem som helst att bli psykad. Att hon då tar till tvångsbeteenden som sätt att handskas med ångesten är alltså kanske inte så konstigt.

Däremot är tvången naturligtvis ngt att kbt:a. Men vill hon inte ta tag i sina problem så är det nog tyvärr så att hon måste bli mogen det själv. Det är dock inget påstående som jag kan backa upp med fakta, jag menar mest att du inte ska klandra dig själv för att hon inte vill ta tag i saker. Du är bra som ställer upp!

/Amav

[Superwoman]

amav

Tack för dina ord! Du är engagerad som vanligt
Jo, dina tankar stämmer naturligtvis, att det är en jobbig situation att vara i. Vad jag tänker är att tvångsbeteendet måste bekämpas, då det inte är ett rimligt sätt att hantera ångest i förlängningen, då det beteendet begränsar henne totalt i vardagen. Samt att hon själv upplever sig som konstig och avvikande, vilket i sin tur påverkar självkänslan.

Vad jag känner mig mer och mer säker på, trots att jag inte har fått kontakt med läkaren, är att de fem dagarna utan medicin, har bodragit till att försätta henne på så gott som ruta ett igen.

Men vi jobbar vidare, och har pratat en hel del dessa dagar, då det går. Nu vill hon tyvärr gärna använda förträngning som metod också och helst inte prata om det som är jobbigt, så det är inte helt lätt. Det är det som även ligger bakom oviljan att KBTa, som jag ser det.

Nu när jag ändå har dig på tråden, Amav, du är ju en otroligt reflekterande och klok person. Men i vilken ålder kom du att börja med detta, kan du minnas det? Minns du t.ex. hur du tänkte när du var 16 år? Jag VET att utveckling är individuellt, men jag är ändå nyfiken, då jag hoppas att in dotter ska få en bättre förmåga att ta tag i sina problem med tiden. Å andra sidan vet jag inte om någon utveckling kan komma till stånd då hon inte går till skolan och är så djupt fokuserad på sin ångest...

Mvh
Superwoman

[amav]

Hej igen!

Du skriver att hon varit utan medicin i fem dagar.. vad jag vet så är det så gott som alltid en massa utsättningsbesvär - speciellt om man slutar tvärt.

Det är väl mycket vanligt att man efter endast en dag helt utan medicinen kan bli joxig. Detta beror dock på hur fort grejjerna går in och ut ur systemet, en del preparat tar längre tid på sig att verka och följdaktligen längre tid på sig att gå ut ur systemet (varför man kan ha ett uppehåll utan större märkbara effekter). Vet ej hur just detta specifika preparat fungerar.


Just vad det gäller självmedvetande m.m. så kan jag bara referera till mig själv som sagt, och jag blev nog i princip bara sämre fram till jag 21 eller därikring (jag är nyss fyllda 26). Vid den åldern upptäckte jag till viss del KBT och hittade dessutom att det fanns en diagnos m.m. som hette OCD. Jag var medveten om att jag hade en massa tvångande för mig (kontroll av dörrar och spisar primärt), men vid denna tid råkade det slumpa sig att jag träffade 2 andra som OCD:ade.

Därikring tog jag inte direkt tag i mina tvångsprylar då jag inte fattade hur man skulle göra (jag hittade ingen bra KBTinfo då jag inte direkt letade efter ngn), men jag tog tag i min orosproblematik iom att en kompis till mig gjort mig uppmärksam på att jag inte satt still längre än 3 minuter i taget och att jag ringde samtliga mina familjemedlemmar minst 2 ggr om dagen bara för att höra att dom levde (under svepskäl att jag hade ngt ärende). Just att det blev detta jag tog tag i var för att jag också blev presenterad med en lösning av min kompis som uppmärksammade mig på problemet - lösningen var enkel, att helt enkelt inte höra av mig till ngn i min familj på en dag istället för noll dagar, att vänta en stund innan jag ringde trots att det kändes som att jag var tvungen att ringa NU.

Detta fungerade så bra (jag insåg att dom faktiskt hållit sig vid liv trots att jag inte ringt på x antal timmar) att jag sakterligen kunde fasa ur det beteendet.

Dock gick jag djupare ner i socialfobiande och ett år senare var jag i princip helt isolerad (bodde hos en kompis som också socialfobiade). Men, sen fick jag tag på boken "Älska dig själv" av Wayne W. Dyer, och denna (kanske stundom lite tvivelaktiga bok) fick mig att börja tänka helt nya tankar. Tidigare hade jag delat upp världens befolkning (m.m.) i moraliska och omoraliska, samt tydligt definierat mig som ett offer. Jag insåg helt enkelt att det kunde vara så att jag var ett offer, men att det lika gärna kunde vara tvärt om (det finns ju inget som direkt avgör den frågan då frågan om fri vilja är öppen). Utifrån denna tanke formulerade jag tre mål, att försöka bli lycklig och först då värdera om det var värt det, att börja och klara skolan igen (läste på högskola men hade inte tagit ett poäng på minst ett halvår) samt socialisera (börja med lätta aktiviteter som jag kände för, typ träna ngn typ av gemensam träning).

Efter ett år hade jag kommit såpass långt att jag börjat komma ur den värsta sociala isolationen, samt börjat klara kurserna i skolan samt börjat med gruppträning i yoga. Här började jag också plocka upp KBTgrejjer (det började med att jag läste gymnasieböcker i psykologi, sedan hittade jag ngn KBTbok, sen lite mer psykologiböcker osv osv. Men, på det stora hela så läste jag nog mest "Älska dig själv" om och om igen. Den är så bra för att den så obarmhärtigt ger en ett helvete att försvara sin offerdefinition. Däremot är den som sagt inte helt bra heller. Man får tänka på att den skrevs ngnggn på 80-talet. Hans andra böcker är bara skit enligt mig.).

Och, på den vägen var det. Mars 2006 började jag hos en terapeut, och lite hit och dit så kom jag iaf till det läget att jag plötsligt började pricka av problem efter problem, motbevisa sak efter sak.


Så, summa sumarum: Jag var en komplett idiot och mer eller mindre totalt ovetande om saker tills jag var typ 21. Så, utifrån det så tycker jag att din dotter är mkt mogen.


En sak jag också tänker på vad det gäller att vara anhörig: Det kanske inte är odelat bra att hjälpa till. Om man ska göra det så tror jag det bästa är att ställa krav och sedan endast ställa upp om dom kraven möts. T.ex. att säga "läser du denna bok kan vi snacka om hur den relaterar till din ångest och dina beteenden, men sålänge du inte läst boken så är inte jag intresserad av att höra om ditt snack" eller dyl.

Skälet till att jag säger så är att min mor försökt hjälpa min syster med det ena och andra (utbildning, rökning osv.) i kanske 7 år, och det blir i princip bara pannkaka av det hela då min mor vill prångla på sina idéer om hur saker ska göras på min syster. Det är inte direkt så att min mor har fel i hur man ska gå tillväga, men det blir fel för att från min systers perspektiv så blir det bara en himla massa uppfyllande av min mors önskningar snarare än att hon själv vill sluta med det ena eller andra, börja plugga ngt vettigt osv. Det bli också ngnsorts osund beroendesak av det hela, där min syster lixom inte får ta ansvar för sina handlingar.

Jag menar naturligtvis inte att detta gäller din och din dotters relation, då jag inte känner er. Men, hur funkar det er emellan?


Vidare vill jag också säga att det är mkt mkt mkt bra av dig att du faktiskt tagit till dig KBT-prylarna, och sett till att hjälpa din dotter på evidensbaserade sätt. De ggr jag försökt prata med min mor och förklara hur jag tänker, vilken vård som är bäst lämpad osv. så har hon bara dragit upp en massa psykoanalytiskt dravel (då ju detta är det standardmässiga bemötandet i vår kultur - "hitta den för personen dolda orsaken" typ), samt sett det som ett tillfälle att själv ventilera alla problem hon har.

Så, du gör bra!


/Amav

[Superwoman]

Tack för att du delade med dig! Och återigen, fantastiskt att läsa om att du till slut hittade kraften att ta dig ur helvetet och ta itu med dina problem! Och det är ju ingen lätt resa har jag förstått.

Jag har själv fått KBT i samband med att jag gick in i väggen för några år sedan, då jag dessutom fick en stor Panikångestattack. Tack vare det jag lärde mig då, kan jag hålla maran hyfsat stången (säger man verkligen så?..). Det ligger och pyr men jag har en del redskap att använda och har förlikat mig med att mina ångestsymptom är något jag får lära mig leva med, de är så att säga min kropps sätt att kommunicera med mig när något inte är bra. Utifrån denna erfarenhet så tror jag att jag har en viss förmåga att sätta mig in i vad en person drabbad av BDD har framför sig. Dvs. att hitta redskapen för att tygla och omprogrammera tankarna.

Till dina ord om relationen mor- barn, jag tror/vet att jag definitivt inte är den rätta att hjälpa henne. Varje gång jag trots allt, i desperation, försöker ge henne "KBT-tips", blir hon mycket upprörd och tycker att jag bara låter som "en jävla psykolog"... Men i brist på en riktig, så försöker jag..

sen kan jag tyvärr nog känna igen mig lite i din mamma, att risken finns där att jag försöker ta över ansvaret från henne samt att jag också, inte lika mycket nu, men tidigare, har hjälpt henne att bygga upp sina säkerhetsbeteenden. Jag tror att det var jag som gav henne den stra knuffen in i beteendet, då hon i åttan hoppade av skolan helt. Jag ville ju bara få henne att gå ut, bryta isoleringen. Och i det läget hade jag aldrig hört talas om BDD! Idag kan vi ändå prata om det, att hårförlängningar inte kommer att lösa några problem, att hon har drag av "shopoholic" (kläder är ett säkerhetsbeteende hos henne). Jag ställer inte upp på allt, men ändå vissa saker. Detta gör ju naturligtvis att jag sänder ut dubbla och motsägelsefulla budskap till henne.

Summa summarum, vore det superfallt bättre om hon fick hjälp utifrån.

Men som mamma är man så otroligt känslig, hennes pappa finns, men inte närvarande i hennes liv, pga att hon själv stöter bort honom. Hon är med och vet och vill engagera sig, men träffar henne ytterst sällan. Så jag är rätt, nej, jävligt ensam! Så, hennes och mitt förhållande är mycket intensivt, när hon var yngre var hon så fixerad att hon aldrig kunde vara ifrån mig utan att få djup ångest och idag är hon en tonåring som kämpar med näbbar och klor för att frigöra sig, men är samtidigt väldigt beroende av mig. Komplicerat, på min ära!

För övrigt både röker och dricker hon, till min sorg, men jag inser att även det är kopplat till hennes ångest, tyvärr. Så, vi kör med öppna kort, men har en dialog.

Jag tror du har fått en hyfsad bild av vår komplicerade relation, säger den dig något

Tack för dina uppmuntrande ord!

/Superwoman

[amav]

Hej igen!


Då jag inte har några tonåringsbarn så kan jag inte säga så mkt kanske. Men, angående ämnet kommer jag att tänka på ngra saker:

- Vet du med dig om du försöker föra över dina värderingar på henne emellanåt, dvs. att du t.ex. fattar val åt henne ("dom där byxorna kan du inte ha") eller att hon inte är menad för att "läsa konsthistoria/matte/naturbruksgymnasium" eller dyl.?

- Vet du med dig om att du ibland eller ofta lägger över din egen ångest/oro/stress på henne?

- Ger du tydliga förhållningsregler som är rimliga och konsekventa?


En sak jag också tänker på är att det kan vara vanskligt att sätta sådana etiketter på ngn, typ att "hon är tonåring". Skälet till att jag tänker det är att det kan vara en självuppfyllande etikett, och också förminskande.

Vidare tror jag att det är problematiskt att dela sin oro/stress osv. med sina barn. Så har det alltid varit i min familj, men jag har förståt att det inte alltid är så. Och, jag tror faktiskt att det är bra om man inte överlämpar egna problem på barnen, för det är så svårt att förhålla sig till en förälders problem. Dock inser jag att det måste vara mkt svårt att avhålla sig det, naturligtvis. Det kan ju vara som man har en äkta vän i sina barn, och en vän som dessutom vet hur allt står till "där hemma".

Så, jag tror att föräldrar ska vara just vuxna och föräldrar (har du läst "Det infantila samhället" av Carl Hamilton? (tror han heter Carl) Det är en kanske överdrivet konfliktsökande och emellanåt ev. opportun bok, men jag tycker ändå att jag allsomoftast blir påmind om det han skriver när jag t.ex. är på bio och folk i 30-årsåldern beter sig som ena jävla ouppfostrade barn). Men, som sagt, jag har ingen egen erfarenhet av att ha barn, så jag säger mig inte veta hur det är bortom teori.



/Amav

[Superwoman]

amav

Till att börja med, man behöver inte ha tonårsbarn för att ha synpunkter!! Ibland kan det vara till hjälp att få ett utanförperspektiv. Å andra sidan kan det naturligtvis vara svårt att sätta sig in i den känslomässiga delen, som väl är det som "stökar" till det i relationen...

- Vet du med dig om du försöker föra över dina värderingar på henne emellanåt, dvs. att du t.ex. fattar val åt henne ("dom där byxorna kan du inte ha") eller att hon inte är menad för att "läsa konsthistoria/matte/naturbruksgymnasium" eller dyl.?

Bra fråga och jag måste tänka efter.. Det är helt klart så att det kan slippa ur mig sådnat och tidgare kanske extremt mycket eftersom jag lägger stor vikt vid värderingar. På ett mossigt sätt har jag förstått att barnen tycker. Inte pga min höga ålder (39...) utan att jag är lite moralisk.. Men mina kommentarer tidigare till henne, handlade nog främst om kläder, då vi går tvärs emot varann. Jag har en bakgrund som punkare och hon har valt den rosa blondinstilen. Under en period kunde hon bli väldigt utmanande. Idag är det lite lugnare. Jag tjatar inte, det gör andra mer (pappa o mormor) utan jag har faktiskt istället försökt att stötta hennes sökande efter en stil. Jag märkte ju att hon tyckte att någon brydde sig om hennes intressen så då försökte jag engagera mig i hennes kläd och sminkintressen (detta var innan BDD-kunskapen...).
Men visst, jag kan pådyvla henne mina värderingar då jag ibland blir provocerad, men vissa saker är ju meningen i frigörelsen.

- Vet du med dig om att du ibland eller ofta lägger över din egen ångest/oro/stress på henne?

DET är ett problem däremot! Hon har sagt till sin senaste terapeut att hon tycker att det är så jobbigt att jag är orolig och därför bad hon mig försöka släppa oron... Jag vet och jag förstår och jag säger även det till dottern att hon inte har något ansvar gentemot mig förstås. Tyvärr är det ju så att ens barns välmående sitter mycket intimt sammankopplat med ens eget. Det har varit många tunga år, med en storebror som inte mår så bra heller, så det är svårt för mig med att låta bli.

tydliga förhållningsregler

Ja, i den mån jag försöker, men det har varit en svår baklansgång att ge en tjej t.ex. utegångsförbud, som har suttit isolerad i flera månader och plötsligt gör något. Men visst, reglerna är rimliga, det tycker jag.

Jag tycker inte heller om sådana ettiketter och fr.a. ska det inte sägas till någon. Det blir en sänkning, då man dels förringar de upplevda problemen till något allmängiltigt. Men, men kan inte komma ifrån att det finns vissa utvecklingspsykologiska faser som olika individer reagerar liknande på, fast med olika styrka kan man väl säga.

Jag har inte läst boken, men om jag förstår dig rätt, så håller jag med om att det inte är givet att man blir mogen, klok och "vuxen" bara för att man passerar en viss ålder. Absolut inte, det finns oräkneliga exempel på det. Och barnen, tonåringarna behöver vuxna, jag jobbar själv som lärare och ser detta hela dagarna. Menar du att man ska se upp som förälder så att man inte spalar kompis? I så fall är jag med på det också, jag ska sätta gränser och på något sätt visa vad jag tycker är rätt och fel. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att förtroendet finns kvar, att man ska vilja/kunna öppna sig för föräldern.

För min del har det aldrig handlat om att sitta och prata om MINA problem med dem, utan att prata om att jag är orolig för dem och vill hjälpa henne att få hjälp utifrån. I de lägena kan det hända att jag spricker, om det har varit riktigt tufft, och då måste hon ju se att jag faktiskt gör det, jag KAN inte behärska mig alltid.

Jag är lite osäker på hur du menar att "överlämpa egna problem"? Hursomhelst, som anhörig, förälder så kan det gå så långt att man inte orkar och då behöver alla få hjälp och stöd. Och DETTA är en fråga som engagerar mig, då inte vården verkar engagera sig så mkt i det heller.

Kanske lite rörigt inlägg, men jag är trött efter en lång bilresa från landet. Kanske jag får förtydliga mig imorgon..

Godnatt /Superwoman

[amav]

Hej igen!


Dina kommentarer låter vettiga tycker jag.

Ja, alltså, min tro är att man ger barn en bra utgångspunkt om man:

1. Inte är ett barn själv = är vuxen.

2. Inte introducerar stress i barnets liv genom att själv ha problem som man delar med sig för mkt av till barnen.

3. Försöker lägga in så få tolkningar som möjligt i vad barnen säger.



Med 2:an menar jag t.ex. att om man som förälder är frustrerad över ngt i sitt eget liv så kan man skapa en ännu mer frustrerad ställning för barnet. Denne har ju ingen direkt kontroll över förälderns handlingar (typ att denne ska börja jobba igen, börja känna livslust eller ngt sådant), och försöker därmed påverka ngt som denne inte kan.

Vidare att om man själv har problem kan det att barnet också tyvärr får ta del av dem bli en extra motivation till varför att man själv bör ta tag i sina egna problem.


Med 3:an menar jag typ den klassiska grejen som finns i alla familjer, varenda handling genom historien läggs ihop till den aktuella handlingen längs en oändlighetslång rättviselinjal. Ex.vis. mellan syskon, en "orättvis stöld av saltkaret läggs ihop med förra veckans miss av att stänga dörren, med ett tre år gammalt groll om vem som egentligen ägde hopprepet" osv.

Problemet med denna typ av hållning, eller den att man försöker tolka in en massa saker (typ "är det egentligen så att du är ledsen för att..." där barnet egentligen är ledsen över ngt uppenbart), är att man inte tillåter personen/barnet att förändras ("du har ju alltid sagt att du hatar glass!"), samt att man bara för fram att man inte lyssnar eller försöker förstå.


Jag förstår att det är svårt att ha barn och försöka hålla "de tre reglerna". Och, jag ser ingen mening i att t.ex. ligga passiviserad av ångest över alla historiska överträdelser, typ då man "bröt ihop den där ggn".

Dessutom tror jag det är bra om man faktiskt visar för barn att vuxna också kan gråta, bryta ihop, vara överdrivet känslosamma osv osv.

Men, i den mån man kan så tror jag att det är bra om man jobbar på att t.ex. inte visa sina barn att man är helt uppgiven, själv är deprimerad, hatar ngn som barnet inte hatar osv. Det blir kanske tillräckligt mga sådana tillfällen ändå, trots att man försöker avhålla sig från det.



Din dotter, det där med att hon inte vill gå i terapi: Är det möjligt att hon inte tror att terapi hjälper för att hon tycker att det är du som är orsaken till hennes problem?

Jag menar absolut inte att skyffla över skuld på dig, då det verkar som att du försöker göra allt för henne. Jag bara undrar om det från din dotters perspektiv kan se ut som att det är du som har problem.


Ur ett perspektiv gillar jag inte den här diskussionen, för det känns som att den bara spär på föreställningen att ansvaret är ngnannans. Att din dotters problem är uppkommna ur dig. Så är det inte, man har ansvar för sina egna handlingar (även om det inte behöver innebära att man måste känna ånger över alla de sina handlingar). Jag är övertygad om att de flesta föräldrar verkligen gör allt de kan för att försöka göra rätt.

Jag förstår också att det måste vara oerhört frustrerande för DIG att din dotter tar tag i sina problem, det är ju "bara" att KBT:a bort skiten!

Har du pratat med din terapeut om din relation till din dotter, ditt beteende i den relationen?

Har du läst ngra bra böcker på ämnet?


/Amav

[Superwoman]

Jag har inte talat med terapeuten mer än det jag skrev, dvs att jag ska försöka tänka på mig själv och må bra. Tyvärr utvecklades inte terapin så mycket, då dottern inte ville trots att hon uppskattade personen. Terapeuten själv, valde att inte gå in på BDDn utan mera tala om att hon skulle börja ta ansvar för konsekvenserna av sitt handlande (främst kring skolan) och fokusera på något mål i livet. Detta lyckades delvis i början då hon ville börja raktisera och var överlycklig till en början för det. Praktikplats hottades men sen när det gällde pallade hon inte att gå dit, så det rann ut i sanden liksom terapin.
Jag önskar att jag slapp vara den som ständigt pushade, men då alla andra hela tiden släpper taget om henne (skolan, terapeuter, BUP) så måste jag, då hon mår så jävla dåligt.

En bra bok vore nog inte så dumt, men fortfarande känner jag att professionell hjälp vore det bästa. Just nu håller hon och jag dessutom på och nystar, eller jag försöker, i något mer. Jag misstänker och hon har så gott som tillstått det, att hon har blivit utsatt för något isamband med att hon hoppade av skolan. Tyvärr är det nog det värsta! Så, det är många tunga bitar bortsett från det tidigare nämnda. Det är bara så fruktansvärt svårt att hjälpa någon som motsätter sig, för att hon inte vill skada mig. Så har hon uttryckt det. Och DET är ju för jävligt (skönt att svära lite :s ), om det nu är jag som ger henne den känslan!

Jag håller med om att diskussionen inte ska handla om att någon specifik har ansvaret men allt som sker är ju ett resultat av en interaktion, det tror jag, men man undrar ju ändå när ens barn mår så dåligt, vad man kan göra annorlunda!

Jag vet inte om den här diskussionstråden hör hemma här och jag är ju bara anhörig, men det är väldigt skönt att få kommunicera med alla kloka människor som finns här. Det är så många tänkande och reflekterande diskussioner som pågår. På ett sätt blir det ett stöd för mig. Tyvärr är jah inte så bra på att ge tillbaka goda råd till de som vill ha det. Som tur är är ni ju många andra som är duktiga på det!

Har du tips på bra böcker tar jag gladeligen emot! Den boken om det infantila samhället, verkar intressant.

Superwoman

[amav]

Hej!

Ok. Min fråga ang. om din och din dotters relation tagits upp med terepeuten var om du tog upp den med din terapeut? För, som jag förstod det hade du gått i terapi själv - och, jag undrar om din och din dotters relation togs upp där.


Ja, jag tror också att det hon behöver är professionell hjälp. Detta för att det är problematiskt att agera terapeut om man inte är det. Jag vet inte om man kan göra mer skada än nytta, men risken finns ju där iaf. Har du pratat ngt med Malins mamma om detta?

Boken "Det infantila samhället" är en till vissa delar kontroversiell men ändå tänkvärd debattbok om rollerna barn/ungdomar/vuxna. Den kanske kan ge ngn insikt här och var (typ ta bort det positivt laddade med att man som vuxen ska vara som en ungdom i vissa situationer). Däremot är det ju ingen självhjälpsbok.

En självhjälpsbok, som också tar upp anhörigaspekten, är "Fri från oro, ångest och fobier" av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. Du kanske redan läst den, men annars rekommenderas den starkt!

Ngra fler böcker kan jag inte komma på just nu (har mest läst de bra böckerna mga ggr), men jag säger till om jag ser ngn!

Jag tror att det är bra att du push:ar, du står ju för ngt konstruktivt och vettigt i hennes liv - dvs. att du ständigt återkommer till att det går att bli bra, att allt inte är nattsvart osv. Det tror jag är klockrent. Sen så finns det ju, som denna tråd till viss del handlat om, problem med att vilja lösa ngnannans problem.

Har du tagit kontakt med ngn typ föräldraorganisation eller anhörigförening?


/Amav

f.ö. tror jag att det är klockrent att du som anhörig skriver här. Och, speciellt med svordomar - mer sånt!  

[Superwoman]

Hej igen!
 Jag har varit borta och isolerad (på ett positivt sätt!) på landet utan telfon TV eller dator, så det var ett tag sedan jag var inne här.
Tänkte bara kommentera ditt svar lite kort (går det? lider av lite ordbajseri tror jag.

Ja, jag tror också att det hon behöver är professionell hjälp. Detta för att det är problematiskt att agera terapeut om man inte är det. Jag vet inte om man kan göra mer skada än nytta, men risken finns ju där iaf. Har du pratat ngt med Malins mamma om detta?

Har nog inte ställt just den frågan, men naturligtvis har ämnet kommit upp kring hur vi anhöriga hanterar situationen. Och på den punkten har ju Malins mamma enormt mycket att komma med, klok och påläst som hon är. Nu är ju ven hon anhörig och det vi har gemensamt alla vi, är ju att vi vill deras bästa och helst att de ska bli friska och må bra. Kan vi bidra så vill vi ju det. Men som du säger så kan vi inte vara terapeuter. Problemet som jag ser det, är att jag kan och gör nog en viss skada, då känslorna drar med mig och får mig att agera "irrationellt". Alltså behöver även jag stöd. Jag VET att jag de sista åren t.ex. har "skämt" bort henne och ställt upp på alla "behov" hon har i form av smink, hårfölängningar, färgade linser, kläder. I början var det för att jag bara ville att hon skulle gå ut, träffa männiksor och gå till skolan. Då kände jag inte till BDD utan trodde bara att hon var, ja, vad trodde jag? Deprimerad? Mangölad av vårdsystemet? Dålig självkänsla? Men sen, nu, så bara fortsätter jag eftersom jag inte kan hantera situationen. Det har minskat en del, men linserna och en del kläder ordnar jag fortfarande. Jag vet! DEt är helt uppåt väggarna och det får jag höra, från andra föräldrar och andra vuxna.

Jag frågade den första terapeuten om hon trodde klädbesattheten (det skulle vara DYRA kläder...) var en del av tvånget och vad jag skulle göra, men hon svarade lite undvikande att det kan det kanske vara.. Och på min fråga vad jag skulle göra fick jag inget tydligt svar. Jag inser ju att om jag ska sätta gränser så måste hon ock¨så få jobba med sitt beteende och utmana ångesten för att gå ut utan alla "attiraljer".

Har du tagit kontakt med ngn typ föräldraorganisation eller anhörigförening?

Vi har ju försökt dra igång en via detta forum och med hjälp av Ananke. Jag har haft en hel del mailkontakt med flera mammaor, vilket var otroligt skönt! Sen träffades ju några av oss, plus några döttrar på en träff ordnad av Ananke. DET var en upplevelse, varma möten och govande samtal. Tyvärr var inte min dotter med. Just nu har kontakterna legat nere, kanske pga sommaren, kanske pga att alla har ju ett tungt skepp att styra, så man orkar ju inte vara så social hela tiden. Samt att vi nog behöver lite professionell ledning för att kunna få stöd. Jag ska nog ta tag i det nu igen, genom Ananke som har sträckt ut en hand.

Ja, det blev mycket igen! Just nu är jag lite håglös, men har faktiskt boken Fri från ångest...., sedan länge och ska nog ta tag i att läsa den nu. Samtidigt väntar jag ju med spänd förväntan på remissen till Ångestprogrammet för att få den därriktiga hjälpen. Vi får väl se hur jag arbetar vidare!

Nej nu måste jag sluta, kan skriva hur mycket som helst annars!
Ha det gott och fortsatt skön sommar, trots regn en del ledigt i alla fall!

Superwoman

[amav]

Hej igen!


Det låter schysst med semester! Har den på ngt vis förändrat ngt, typ att du fått perspektiv på ngn aspekt eller dyl.? Du låter (skriver) på på sätt och vis lite mer cool.


Klädprylen:
Alltså, från en gammal tvångare så kan jag nästan garantera att allt det där med kläder och linser är tvångsbeteende - i den meningen att hon nog mår bättre av att lära sig stå ut med den initiala ångesten av att inte ha rätt längd på håret eller vad det nu är.

Naturligtvis kan ungdomar tvånga kring kläder och sånt även om de kanske inte direkt skulle kunna gå att diagnosticera som ocd:are, men e man tvångig/bdd:ig så tror jag det är ganska säkert att det mer handlar om att förstärka tvångsbeteendet, och att utöva säkerhetsbeteende, med dyl. handlingar.


Anhörigorganisation:
Bra!

Klarar du av att push:a på lite där, vara lite drivande, så tror jag det är klockrent. Det är god chans att din dotter blir bättre oavsett ditt engagemang eller ej, men jag tror ett sådant engagemang kan vara till hjälp (du tar henne på allvar, får bättre koll på hur du ska bete dig osv. m.m.), och jag tror att det är JÄTTEBRA för dig att ha det. Och, det som är bra för dig är bra för din dotter!


Ordbajsa på, det är intressant!

/Amav

[Insatiable]

Finns det någon /några som även lider av tvångsbeteende tillsammans med BDD?

Jag kan inte svara på någonting om medicineringen, men jag har ju typ alla sjukdomar man kan ha (känns det som ibland), och ja: jag lider även av tvångsbeteenden. Jag har inte diagnostiserats med vare sig OCD eller BDD, men min psykolog har konstaterat att jag lider av en stor fixering & ett stort tvång kring mitt utseende, samt även tvångsmässighet när det gäller andra saker. Det handlar främst om tvångshandlingar, kontrollbehov, städmani & tvångstankar kring döden & hygien.

Hur som helst har jag inte svårt att tänka mig att många med BDD även lider av OCD (detsamma som att jag tror att många BDD:are har ätstörningar/problem med maten). BDD handlar ju trots allt om fixering & tvång, vilket OCD också gör. Tror att det kan gå hand i hand för flera personer.

Jag tror (men jag är ingen expert!) att det faktum att hon varit utan medicinen påverkar. Jag slutade tvärt med en sömnmedicin & började att må jättedåligt med sömnproblem värre än innan jag började medicinera, mer ångest & en hel del fysiska symtom. Så det tror jag har sin naturliga förklaring. Har det gått över nu & blivit lättare för henne? Vad har läkarna sagt? Är de tillbaka från semestern?

Tror att det är viktigt att du pushar på- men utan att stressa. För mig finns i alla fall ingenting värre än när folk stressar mig i att må bättre/ta tag i saker/prata. Då får jag bara mer ångest & mår ännu sämre.

Vad gäller linser så är jag övertygad om att även min naturliga ögonfärg är hemsk & värd att hatas. Därför använder jag alltid färgade linser. Nu har jag visserligen dålig syn, men min poäng är att det lika gärna hade kunnat vara vanliga kontaktlinser- men det är ju mina ögon för fula för. Så även hennes idéer om linser skulle kunna vara en del av tvånget. Men observera att jag säger SKULLE KUNNA, man bör inte döma allt efter en sjukdom!