Råd till mamma?

[Super]

Malins mamma
Återigen tack för alla goda råd! Det känns som att jag har en mentor, en stor trygg klippa Det betyder mycket. För äntligen kan jag tala med människor som vet vad jag pratar om, förstår att det en sjukdom och inte bara tycker att hon är konstig eller att jag är inkosekvent och dålig på att sätta gränser ( fast det kanske är så också..). Eller bara att hon är fåfäng och att jag har skapat denna besatthet genom att ge efter. De vet inte vilket helvete det är att se sitt barn må så dåligt. Det är lätt att man gör det enda man tror underlättar!

[twinkle]

Jag lider med dig så mycket Superwomen! Den här sjukdomen är ett helvete för den som är drabbad, men nog så jobbig för de anhöriga till den drabbade också! Jag tror att det bästa du kan göra för din dotter är att som Malins mamma sa, skriva ut artiklar om BDD och visa henne, och om hon vägrar läsa de så låt de ligga framme så kanske hon tids nog läser de. Försök övertyga och intala henne om att det sitter innanför hennes huvud, inte på, alltså att det är nånting i hennes hjärna som feltolkar det hennes ögon ser, inte att det verkligen är något fel på henne. Och nånting jag önskar att min mamma hade gjort när jag var yngre och den här sjukdomen precis hade börjat, var att komma till mig ibland, krama mig och säga "hur mår du?". Det skulle ha behövts så mycket, för en kram och att någon lyssnar och inte bara hör på det man säger kan betyda nåt så otroligt mycket när man känner ett sånt hat inför sig själv och sin kropp. Men kanske kommer hon inte kunna ta emot dina kramar och din mammakärlek eftersom att hon kanske inte tycker att hon är värd den, men försök i alla fall! Till slut så kanske hon inser att du bara vill hjälpa henne?

Din dotter behöver få en psykolog för att kunna bli frisk, eftersom att det är väldigt väldigt svårt att bli frisk på egen hand från den här sjukdomen. Man behöver helt enkelt någon som vägleder och stöttar en. Och då är det kanske lättast att det inte är nån som man har en väldigt personlig och nära relation till, t ex som ens mamma, så att man kan säga precis hur det är och hur man mår utan att vara rädd för att mamman ska misstolka det och skylla allt på sig själv t ex. Men det är otroligt viktigt att den psykologen hon får vet vad BDD är, så att hon får rätt hjälp. Hon behöver kanske få höra från en som är utbildad på just psykiska sjukdomar, med andra ord en psykolog, att hennes problem faktiskt är psykiska och inte fysiska. Att veta det har i alla fall hjälpt mig mycket, i och med att jag kan få BDD-attacker titt som tätt men då försöka intala mig själv att jag inte ser hemsk ut på riktigt, utan det är nånting jag bara inbillar att jag gör.

Men jag tror att det bara kommer att göra saken värre om ni går till en plastikkirurg, för tänk om plastikkirurgen säger nåt i stil med "ja den där näsan behöver vi verkligen operera!", då får hon ju en bekräftelse på att det VAR näsan det var fel på! Även fast den där kirurgen kanske bara ville tjäna pengar eller vad som helst. Personligen så skulle jag bli väldigt sårad om min mamma följde med mig till en plastikkirurg, eftersom att det skulle kännas som att hon tyckte att jag såg vanskapt ut och behövdes ”fixas till”. Det skulle helt enkelt inte göra min självkänsla bättre. Något som däremot skulle förbättra min självkänsla var om hon sa ”jag vet att du inte tror det, men du duger precis som du är och behöver absolut ingen operation. Men jag vet att det är svårt för att tro det eftersom att du är sjuk, men jag som kan se dig med ”friska” ögon vet att du är vacker precis som du är!” Det handlar ju om att hjälpa, inte stjälpa, om du förstår vad jag menar…

Men jag vill också klargöra att jag inte på något sätt tror att du är en dålig mamma, för det är väldigt mänskligt att inte alltid veta hur man ska göra med någon som har en psykisk sjukdom. Men du verkar vara en väldigt omtänksam och kärleksfull mamma mot din dotter, och det är väldigt bra av dig att du försöker! Fortsätt med det!

[Anonym]

En generell regel för föräldrar/anhöriga till BDD-drabbade är att inte "delta" i sjukdomen. Att inte om och om igen ge försäkringar att man ser okej ut. (Tala om att bekräftelse förvärrar sjukdomen och att man inte kommer att besvara såna frågor tex mer än en gång om dagen).

Gäller det samma för personer som kanske inte har så grav BDD och har sagt att man är den enda personen den lyssnar lite på när det gäller beröm för sitt yttre?

[Malins mamma]

Det beror på. Om personen ifråga kan ta åt sig av berömmet och inte måste ha försäkringar ideligen så är det inte nån större fara.

Desto mer beroende personen är av försäkringar att den ser okej ut desto större skäl är det att vara sparsam med beröm över utseendet.
Det beror på att komplimanger över utseendet bara förstärker uppfattningen att folk tänker på och lägger märke till hur den drabbade ser ut och att dennes utseendet är väldigt viktigt.

BDD:are brukar inte se sitt utseende som vi gör, som en stabil helhet, de ser mer detaljerna. Därför kan en komplimang tolkas som att de just då har lyckats täcka över/dölja/sminka sig så att "defekten" inte syns. Vilket leder till att de även nästa gång känner sig tvungna att vara lika perfekt iordninggjord.

Undvik helst att prata om utseenden, både hans/hennes, ditt eget och andras utseenden.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Tack för tipsen! Jag ska verkligen försöka dra ner på kommentarer om människors utseende. Det som är jobbigt är väl att jag inte har världens bästa självförtroende jag heller, men inte alls i klass med BDD. är det bättre om jag intalar mig själv att jag har bra självförtroende när jag umgås med en människa som har BDD? alltså att jag försöker att inte visa detta för personen i fråga?

[Malins mamma]

Det som är jobbigt är väl att jag inte har världens bästa självförtroende jag heller, men inte alls i klass med BDD. är det bättre om jag intalar mig själv att jag har bra självförtroende när jag umgås med en människa som har BDD?

Det tycker jag vore en mycket bra ide'.
Dr C skrev:
"Det intressanta är att våra tankar följer vårt beteende."

Alltså, om du BETER dig som att du har bra självförtroende så kommer du så småningom att FÅ ett bra självförtroende.

Att ha ett bra självförtroende innebär ju inte att man är stöddig eller tuff utan att man helt enkelt vågar vara den man är, med BÅDE sina svaga och starka sidor.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Okej, Tack för svaret! Du verkar vara en riktig klippa!

Intressant att man förhoppningsvis kan hjälpa en människa med sin sjukdom och även hjälpa sig själv på samma gång.