Så är man inne i en djup period igen

[ocdbddkillen32]

där man är helt upptagen av sig själv och sitt utseende(huden) och oroar sig för allting. Det är precis som luften går ur en, en blir så svag, så liten. Från att vara en öppen kille så blir jag helt sluten.
I bland undrar man vad man gör här på denna jord när man ändå inte kan vara sig själv utan en massa tvångstankar/tvångshandlingar. Ca en vecka(knappt) fick jag må bra denna gång, EN bra vecka med bakgrundsbrus(med det menas att jag har tvånget inom mig, men det tar INTE över mig) sedan i början av september. Inte konstigt att man blir knäckt varje gång när man vet att man funkar helt annorlunda när inte tvånget tar överhand. Jag ORKAR inte!!!!

[vinterglas]

Hela veckan har jag känt mig så vacker som jag kunnat. Och främst igår och idag var höjdardagar.
Sen när jag kom hem efter att ha varit på vift hos en kompis över natten, och sedan på resturang med henne och hennes mamma och pojkvän så bara förstörde jag mig själv.
Min hy har varit helt okej sedan i onsdags, (där innan var de lite knackigt men gick helt okej) men när jag kom hem idag, pillade jag i ansiktet i 6 omgånger på 1 ½ timme, och jag ser så förbannat hemsk ut. Har nog inte sett ut såhär på ett år eller två.
Jag skulle vara social med min famiilj på kvällen hade jag lovat,, jag har suttit på mitt rum. Vpågar inte visa mig i fruktan för att de kommenterat at jag pllat och förstört (det har hänt förut).

Har kasst samvete, och till på köpet det fulaste ansite som går att skåda just nu.
Jag tänkker inte gå ut imorgon och känner grym ångest över att behöva gå till skolan på måndag.
FAN.

Känns så värdelöst alltihop nu. allt bara allt. vill bara gråta. men vågar inte så länge någon är vaken.

Varför kan min hy bara inte sluta? Eller jag och mina händer? Min hjärna?

J.

[ocdbddkillen32]

Jojon...hur gammal är du? Hur fixar du skolan? Hur kan du tvinga dig till läsning etc när det är som du beskrev nyss. Jag själv, vågar inte pilla mig i ansiktet överhuvudtaget, men jag synar ärren och prickarna så det räcker och blir över. När det är i full kraft, då har tvånget tagit över och nedstämdheten är kraftigt nära och en depression inte långt borta. Då fixar jag inte ett skit och jag tappar intresset för ALLT!

[vinterglas]

ocdbddkillen32
Jag fyller 15 i mars.
Skolan går av sig själv lite, jag hajar fort och ligger bra + lite bättre till i de flesta ämnen. Men jag skulel kunan göra bättre ifrån mig om inte mitt utseende och datorn tog så mycket tid. Har rätt stora krav på mig själv angående skolan också, så det blri lite av en ond cirkel.

Jag vet inte, ord är lite av mitt sätt att överleva. När det är som värst är böcker min enda utväg. Dom får mig att hitta saker i livet att vilja leva för, och de hjälper mig att bearbeta saker samtidigt.
Jag synar ärren och prickarna, och sen så kan jag bara inte låta bli att pilla. Det är något jag har gjort de senaste typ 4-5 åren, så det är ingen lätt trend att bryta.

Men jag blir så ledsen när jag förstör mig själv så. För jag vet att jag mår så dåligt sen.

J.

[Anonym]

Till dig ocdbddkillen32 14 jan 23:29

Känner precis som du. När jag har en bra hudperiod funkar allting mycket bättre för mig men så fort detta vänder dvs jag får utslag då blir jag såååå liten o mister allt jag byggt upp under den bra perioden. Man e typ tillbaka på ruta 1 igen.
Hur gammal är du?

[vinterglas]

Jag funkar också så, att mitt humör och mitt sätt att leva förändras var efter hur min hud mår. Men jag försöker ignoerar och fortsätta som vnaligt när det blir kassa perioder. Flr jag hatar att blir så svagk

[ocdbddkillen32]

jojoplaneten: jag kan inte ignorera, men jag "hatar" också att bli svag men kan inte fortsätta som vanligt, kan inte hålla humöret uppe/ansiktet utåt/spela en roll.Det gick förr om åren, ej längre i och med att sjukdomarna blivit värre med åren.

Anonym: Jag är 33 snart. Själv då?

[vinterglas]

ocdbddkillen32

Jag kan inte heller ignorera, men jag förzöker, och det funkar bättre ibland, ibland sämre.

mest vänjer jag mig.

när jag har kass period och kommer tll skolan så drar jag mig alltid undan, och ibland blir jag kvar där, men ibland händer det saker som får mig att tänka på annat.

[ocdbddkillen32]

Bra att det är så för dig. Får du hjälp för dina problem? Om inte, sök så fort som möjligt så det inte blir värre än vad det redan är.

[vinterglas]

ocdbddkillen32

Nej, det får jag inte. Listade ut för kanske en månad sedan att jag hade BDD.
Vet att jag borde ta tag i det bättre innan jag kommer till ett värre stadium.
Men samtidiggt, så känns det som om jag int ehar tid med det. och jag vill itne att päronen ska få veta, samuditg som jag vill att de ska.

[ocdbddkillen32]

Ok. Jag gick och led i många år utan att veta att det fanns hjälp att få för sådana här tvångssyndrom kring utseendet(mediciner bland annat) det var rena slumpen att jag fick hjälp till slut. Men jag skulle haft det mycket tidigare. Nu vet du om i alla fall att det finns hjälp att få, sedan får du själv avgöra när du tycker det är dags. Jag upplevde det aldrig jobbigt att tala om detta för psyk, det är det många som gör. Upplevde det inte jobbigt att tala om det för mina föräldrar heller även om de egentligen aldrig har förstått, mer än att jag mår jättedåligt men klandrar dem inte för det, man måste i alla fall ha haft någon psyksjukdom själv tror jag för att kunna sätta sig in i sådant här. Till de få andra jag har kontakt med är jag väldigt diskret om mina problem och det skall man nog vara för att många som inte vet vad detta är skulle lätt säga att man är fåfäng, primadonna, "det finns väl viktigare saker"(har aldrig förnekat detta, men kan inte känna så) "har du inget annat att bekymra dig för" etc. Då mår man bara ännu sämre, och som du vet, får man gå med kryckor i 5 veckor är det inget mer snack om det, men att prata till fel människor om sådant här då är man "psykiskt störd", och den stämpeln har du på dig sedan.

[Anonym]

Tror inte att det är så lätt att be om hjälp innan man är "helt nere". Särskilt inte som psykvården/sjukvården fungerar  i Sverige idag. Det är ungefär som att man skulle gå till doktorn för att man tror att man kommer att bryta benet imorgon. Dessutom tror jag att det kan vara lite farligt att säga att det skulle bli värre om man väntar med att skulle söka hjälpmår dåligt och känner mig ännu sämre när jag får höra sådant tror aldrig att det är försent att be om hjälp, iallafall vill jag inte tro det

Håller med jojoplaneten att det är bra att försöka lägga fokus på annat ibland även om det bara är för en kortare stund. Vet att det kanske inte hjälper i allvarligare fall, men kan man göra det ibland så tror jag att man har allt att vinna på det.

[vinterglas]

ocdbddkillen32

Jag har ingen större lust att gå på medicin, visst funkar det för andra och sånt, men smatidigt känns det så fel.
Jag vill berätta för mina föräldrar men vet inte hur. Morsan tror jag skulel förstå, eller hon skulle åtminsoen VILJA förstå är jag rätt säker på.
Och jag skulle nog bli skickad till psykolog ifall jag bad om det.

Jag har berättat för en kompiis om BDD, eller nej två. Den ena vet vad det är men hon har lite svårt att tro på det även om hon verligen begrper.
Den andra gav jag en länk om BDD. Hennes kommentar var "shit,, jag vågar knappt läsa det här., det är ju precis som jag"
sen dog hennes uppkoppling, hon bor i thailand 2 månader till ungefär-.

Jag har inget problem att berätta, är baar rätt att inte bli tagen på allvar.
Men jag tror mina föräldrar vet, de b ruar kkolla genom routern vila sdor jag är på och det här forumet har vart nere på datorsärmen  hörnet för många gåner som de vart hos mg och kkollat miin dator.

Men vill seriöst ta tag ii det nu och likksom få ur mg allt.

Jag an bara fokusera på sånt som nte är så ansträngande typ läsa kolla flm och sånt. Men plugga och sånt det går bara onte.

[vinterglas]

jag ber om ursäkkt för mn stavnng i förra inlägget,,, men mitt tangentbord är helt knackigt.

[Anonym]

jojoplaneten

Tror att det vore bra för dig om dina föräldrar (i af en av dem kände till vad det är du går och tänker på, det behöver ju inte vara ett krav att berätta för båda, kanske lättast med den som du känner att det är lättast att prata med, och du behöver ju inte berätta allt för dem, det är ju absolut inget krav man skall känna). Det kunde nog minska spänningen lite. Sen i fortsättningen tror jag persoligen att det är mycket lättare att prata med en utomstående, tror det är lättare att berätta allt för en utomstående, t ex en psykolog eller kurator. Mediciner är man ju absolut inte tvingad till att ta om man inte vill, tycker själv inte om mediciner heller.