började högskolan idag!

[smalajag]

var nervösast igår, hade hjärklappning å var alldeles darrig av nervositet. jag vet inte vad det beror på, men jag får alltid ångest över nya situationer. jag tror det handlar främst om utseendet. det kändes bra på morgionen när jag såg mej i spegeln, jag var mest nervös för att det var lite krångel med mina antagningspapper mm, så jag visste inte ifall jag hade kommit in överhuvudtaget. så jag kunde fokusera på det istället för det sociala. men efter uppropet var det lugnt. allt kändes bra. jag kände mej ganska trygg i mig själv, hade kläder som jag gjorde att jag såg bättre ut än i vanliga fall, sminkningen kändes bra å huden å håret också. först behövde man inte umgås utan det var mest att lyssna på lärare mm. sedan skulle vi äta å det kändes också rätt bra, bara att sätta sig vid några andra liksom. jag pratade lite med några, satt med dem å åt å sedan gick vi å fikade. jag tror det var där det vände, när jag gick å såg mej i spegeln på cafetoaletten å såg att jag inte alls såg ut som jag gjort på morgonen hemma. så sedan satt jag mest tyst å till råga på allt började de andra att prata om kårfesten ikväll, alla skulle dit. men inte jag...varför måste alla gilla att festa? jag avskyr sociala aktiviteter, speciellt om de innefattar fulla människor å lekar. mår dåligt bara vid tanken på det, känner mig nästan spyfärdig. efter att jag sagt hejdå till dem fick jag jättemycket ångest å kände mej så ful å misslyckad. tänkte på hur de gick vidare å snackade skit om mej. imorgon kommer nog ingen av dem att prata med mig igen, nu när de upptäckt hur tråkig jag är...jag kommer inte lära känna någon känns det som, speciellt om jag inte är med på festerna.
var så positiv innan, men nu vet jag inte om jag kommer att klara detta. någon som känner igen sig?

[Sam]

Hej Smala jag!
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Började själv på universitet idag, eller jag började en ny kurs. Jag undviker så långt det går att se mig själv i spegeln när jag är någonstans. Gör det bara om jag vet att det är ett "tryggt" ljus. Trodde att det var det på toaletten jag gick på idag på universitetet, men icke. Jag såg hemskt sliten ut, fast jag kände att det mest berodde på mitt hår och att jag inte hade sminkat mig så mycket.

Vi hade dessutom nollning idag. Vi blev indelade i grupper och fick gå en tipsrunda och sånt. Det var kul och jag kände mig avslappnad och så där, men i bakhuvudet surrade tankarna om hur de andra måste tycka att jag såg så hemsk ut att jag var ful. Men jag är iaf övertygad om att dom tyckte att jag var trevlig och glad, för jag kände att jag var det. Däremot är det så djävulskt jobbigt att alltid känna sig ful och vara typ 99 procent säker på att jag är det. När jag kom hem ville jag bara gråta.

Jag vet att jag kommer att klara av att vara med på nollningen och att gå till skolan, men tankarna kring mitt utseende och hur ful och äcklig jag måste se ut när jag sitter under lysrören eller befinner mig i dagsljus och så vidare tar verkligen knäcken på mig och mitt självförtroende. Känns som att alla ser ner på mig för att jag är så oattraktiv.

Nåja, det jag ville säga till dig var att det där med att du satt tyst tror jag ingen tänkte på. Det är ju många som är ganska tysta de första dagarna när man träffar nytt folk och om du dessutom pratat tidigare kan jag nästan garantera att de inte tänkte på det alls. Dessutom är det inte kört bara för att man inte går på en fest, det lär ju komma fler. När jag känner att något jag måste göra är jobbigt brukar jag fråga mig om det är pga utseendet eller det är sjävla grejen som jag ska göra. Om jag kommer fram till att det är tankarna kring mitt utseende som gör att situationen känns jobbig försöker jag peppa mig att göra det ändå. 

Vi ska också ha fest på fredag och jag tänker gå. Jag kommer nog inte dricka så mycket och jag planerar att gå hem tidigt men då har jag iaf varit där och behöver inte känna att jag missat nåt. Jag ids inte bry mig om dom andra tycker att jag är tråkig för jag har sällan roligt på fester pga att jag inte kan sluta tänka på mitt utseende och hur mycket bättre alla andra ser ut än mig. Mitt egenvärde sjunker liksom under nollstrecket vid sådana tillfällen. Dessutom kan jag bli ganska blyg och försiktig om det är mycket nytt folk omkring mig.

Hur som helst, jag är säker på att alla tyckte du var jättetrevlig och inte alls tänkte att på att du inte sa när ni fikade.

[Pekkusa]

Nu är det så här att jag under en väldigt lång tid har varit deprimerad och ledsen från dag till dag. Jag har aldrig förstår riktigt varför det var som det var förrän en månad tillbaka, då insåg jag att jag hade dysmorfobi. Som tur var upptäckte jag det sent "bättre sent än aldrig" via att jag sökte lite information på internet om depression som i sin tur länkade vidare till olika sajter och därmet än om BDD. Fan alltså om jag ändå visste innan att det fanns en sjukdom som hette så.  Jag är nu 22 och har BDD vilket jag troligtvis fick under sena högstadiet, men ju mer jag tänker på det inser jag att de även förekomm i lågstadiet då och då. Allstå¨jag vet inte vad jag ska göra, jag har läst här lite på forumet och insett att skinpicking är mitt största problem, som ni andra har skrivit så kan man stå 2 cm från spegeln i 1-2 timmar innan man ska gå lägga sig för att bara "vara säker på att de inte finns nåt". Sen till slut leder det att man har sår i ansiktet och är helt röd, sen blir man deprimerad och får ångest.

Nu är min fråga, jag pluggar på högskolan och har till min förvåning stått ut med BDD under hela mitt liv, också i skolan. Jag har då och då isolerat mig och inte gått på lektioner, men nu, nu känns det mycket värre. Jag har just nu valbar temin i skolan och har precis börjar en ny kurs. Men jag vet fan itne om jag orkar, jag vill ha hjälp! Läkarhjälp.

Min fråga till er är; Varför har föräldrar svårt att förstå, och de förtränger allt man säger och säger "Så farligt är det inte" De här i sin tur leder till att jag inte kan prata med de om BDD och jag får mer o mer ångest då. För jag orkar egentligen inte gå i skolan nu även om jag redan gått 2 år på högskolan. Jag vill bli av med BDD innan jag forsätter, jag vill kunna känna mig normal när jag ska umgås med folk. Medan andra har kul och festar så sitter jag på samma fest och undrar när jag ska gå hem för att kolla mig i spegeln.

Jag funderar på att ringa min läkare och sjukskriva mig från skolan en termin til augusti för att försöka satsa på att bli av med BDD. Vad tycker ni? Ni är väl dom enda som förstår vad BDD är, de svårt att förklara för andra. De tror att det är lätt av bli av med



Ni är inte ensamma

[laktoos]

"Jag funderar på att ringa min läkare och sjukskriva mig från skolan en termin til augusti för att försöka satsa på att bli av med BDD. Vad tycker ni? Ni är väl dom enda som förstår vad BDD är, de svårt att förklara för andra. De tror att det är lätt av bli av med"

Det är en mycket bra idé. Du har kommit en bit på vägen bara genom att inse att du lider av BDD.

Jag har själv varit i situationen då jag var övertygad om att det var min hy det var fel på. Men med BDD är det ALDRIG så, eftersom BDD är en psykisk sjukdom.

Ha det bra

[Pekkusa]

"Jag funderar på att ringa min läkare och sjukskriva mig från skolan en termin til augusti för att försöka satsa på att bli av med BDD. Vad tycker ni? Ni är väl dom enda som förstår vad BDD är, de svårt att förklara för andra. De tror att det är lätt av bli av med"

Det är en mycket bra idé. Du har kommit en bit på vägen bara genom att inse att du lider av BDD.

Jag har själv varit i situationen då jag var övertygad om att det var min hy det var fel på. Men med BDD är det ALDRIG så, eftersom BDD är en psykisk sjukdom.

Ha det bra

Jag fundear om de är en bra ide eller ska  man forsätta sitt liv som vanligt och låtas som inget? har du själv bdd elelr haft?

[laktoos]

Har haft BDD sen jag var 15, är nu 21 och efter KBT-terapi och antidepressiv medicin har jag lyckats bli fri under det senaste halvåret.

Jag är ett levande bevis på att det går att bli fri från BDD, så jag tycker verkligen du borde ge det ett försök att bli fri istället för att fortsätta i gamla hjulspår.

[Pekkusa]

Har haft BDD sen jag var 15, är nu 21 och efter KBT-terapi och antidepressiv medicin har jag lyckats bli fri under det senaste halvåret.

Jag är ett levande bevis på att det går att bli fri från BDD, så jag tycker verkligen du borde ge det ett försök att bli fri istället för att fortsätta i gamla hjulspår.

Jag håller med dig men att jag ska försöka bli kvitt BDD, blir så trött på allt stirrande i spegeln och negativa självbilden, Inte minst med att peta i ansiktet och få fläckar och sår. Mur var situation för dig när du fick BDD och hur har du levt med det, när du bestämde dig för att bli botad hur gick du till väga. Sluta du upp med det du höll på med eller försökte du bli botad vid sidan omm t,ex, skola osv?