En natt med Bdd

[Jimmys mamma]

Vaknade mitt i natten och kunde inte somna om, tankarna blev större och större. Ville gå upp och starta datorn och se om det fanns nån där, men orkade inte. Mådde så bra igår, allt var perfekt ända tills....
Vi var på en pizzeria och väntade på maten som vi skulle ta med oss hem, allt var ok tills det kom in fyra vackra personer, sminkade välklädda och glada, och dessutom så kära. Pang, attack, där satt jag och kände mig så fet, ful och dåligt klädd, som en riktig tönt. Varför tog jag på mig en fleesetröja, varför dessa skor, borde jag inte klätt mig lite bättre, varför så mycket smink,alla varför. Känns som jag är ett pussel där alla bitarna inte passar, och hur mycket jag än vänder och filar på bitarna så får jag inte en hel bild som den ska vara. Varför ska jag bli att må dåligt bara för att det finns vackra människor runt ikring mig, varför börjar jag jämföra?
Jag är inte lika vacker , är det inte bara att acceptera, vara glad för det man har, gå vidare och bla, bla, bla. Nu sitter jag här i morgonrock, gårdagen smink, ofixad och vet ej hur jag ska göra, men en sak är säkert, jag vill inte känna mig som en tönt igen.

[vinterglas]

Jimmys mamma

Hur många gånger har inte samma sak hänt mig? Ja, fy.

[Jimmys mamma]

Yttligare en till vaken natt. Tankarna är värre nu, nu tar dom över mina känslor, slår ner på allt. Jag gick upp ur sängen, tände några lampor, var ut och rökte, och var så fruktansvärd iskall långt inuti kroppen. Tankarna malde i mitt huvud, älskar min sambo mig, har han det bättre utan mig, förtjänar jag honom.... Han föredrar jobbet framför mig, varför? Om jag bara var bättre på allt, skulle han inte komma hem och vara med mig då, för nog är det väl mig det är fel på? Skulle det inte vara lagomt åt mig om jag blev lämnad? Han har ju sitt sociala liv, han har ju sitt på det torra. Jag vill inte ha det så här. Så kan det gå med en dag som började så bra, när natten kommer är man alltid mer naken. Jag känner mig så väldigt ensam. Orkar inte, vill inte. Nu är jag inte så stöddig längre.

[Malins mamma]

Dr C brukar skriva att det inte är händelserna i sig som gör att man blir uppförd och ledsen utan vad man tänker och hur man tolkar det som sker.
 
Försök att hitta alternativa tankar. Tex:
Ni var faktiskt på en pizzeria, inte på Stadshotellet. Och ni var där för att hämta maten, inte för att äta där. Behöver man klä upp sig för det? Nej! Hade de två paren klätt upp sig enbart för det? Säkerligen inte, troligen hade de varit/skulle de iväg nån annanstans. Alltså, det var inte du som var opassande klädd.

Var du orolig för att din sambo jämförde dig med de uppklädda tjejerna? Isåfall, jämförde du honom med de uppklädda killarna och tyckte att han såg töntig ut?

Han föredrar jobbet framför mig, varför? Om jag bara var bättre på allt, skulle han inte komma hem och vara med mig då, för nog är det väl mig det är fel på? Skulle det inte vara lagomt åt mig om jag blev lämnad?

Är det inte mycket troligare att han är på jobbet för att tjäna pengar till sitt/ert uppehälle, göra klart något som måste bli klart eller något han ligger efter med eller nån annan orsak?
På de flesta jobb kan man inte gå hem när som helst hur mycket man än skulle vilja göra det.

Träna på att tänka efter vad du tänker och se om det kan finnas nåt annat sätt att se på saken eller nån annan orsak till det som händer än det du tänker på först.

Mvh Malins mamma