BDD eller bara ful?

[abcdefghi18]

Jag blir oerhört provocerad när folk säger att jag har BDD. "Fattar ni ingenting? Jag är ju bara ful!" Enligt mig sitter mitt problem på utsidan, inte på insidan. Ändå sitter jag här och skriver på en sajt för människor med dysmorfofobi, och det är väl främst för att även min psykolog slutligen satt diagnosen.

Och det triggar självklart igång en massa frågor.

Vem har egentligen rätt?
Är jag ful eller är jag sjuk?
Jag ser ju hur folk stirrar på stan och hur de tittar på mina defekter istället för in i mina ögon när jag pratar med dem, är det bara inbillning?
Jag har ju till och med fått antibiotika för mina finnar, hur kan folk då säga att jag inte har hudproblem?
Har jag vanföreställningar om mitt eget utseende?
Hur vet jag att det jag ser i spegeln stämmer, när alla säger att det inte gör det?

Jag vet helt enkelt inte vems omdöme jag kan lita på längre. Blir arg när jag får komplimanger, blir arg när folk känner sig tvingade av rent medlidande. Ni behöver inte låtsas att jag är fin när jag har egna ögon att se med. Det är ju bara elakt! Dessutom, varför kan ni inte låta mig vara ful? Varför kan ni inte låta mig gömma mig? Skulle jag säga att jag tyckte att färgen orange är ful skulle ingen uppröras. Men när jag säger att jag själv är ful är det tydligen ett problem som måste lösas. Jag förstår inte.

Litar knappt på min egen hjärna längre. Det enda jag med säkerhet vet är att det gör förjävla ont på insidan att vara såhär äcklig på utsidan.
Hjälp.

[Wolfie]

Du kan inte lyssna på dig själv då din hjärna spyr ut negativa tankar om dig hela tiden, ditt tankesätt blir snedvridet.
Man kan se ut hur som helst och ändå ha bdd, försök att ha en neutral inställning till ditt utseende du är varken ful eller snygg tills du har fått ordning på alla tankar.
Antar att du ska börja med kbt?
Jag var i affären i går och en mor och hennes dotter kollade på mig i ca 2 sekunder vardera och jag fick mega ångest tankar fan vad ful jag är blabla.
Det är normalt för mig att tänka så.
Men det är ju helsjukt.
Jag kollar på folk hela tiden för att avgöra om dem har någon äckel reaktion mot mitt utseende(Har aldrig fått någon sådan men min hjärna fortsätter jobba sig ) tänk om dem har bdd när jag står och glor på dem.
Det är inte utseendet som måste lösas utan ens inställning till sig själv så man kan börja gilla den man är på insidan och utsidan.

[abcdefghi18]

Det är det som känns jobbigt - om inte ens min egen hjärna är tillförlitlig, vad kan jag då tro på? Och jag känner precis igen din "stirrångest", skällde senast igår ut mina föräldrar för att jag tyckte att de tittade på mig och jag höll på att bli tokig. Alternativt så är jag redan tokig, och det är därför jag tycker att de stirrar. Haha. Hm.

Men ja, KBT är nästa steg för mig. Och det känns också sjukt, att behandla min hjärna för problem som sitter i mitt ansikte.

Just nu så är det mesta okej, i alla fall så pass mycket att jag kan sitta ner framför en dataskärm som lyser upp och skriva och prata om det. När det är som värst släcker jag ner hela huset och isolerar mig fullständigt. Kan inte kolla klockan på mobilen, för då skulle mitt ansikte synas i skenet. Även om jag till och med är ensam hemma! Jag vet att det inte borde vara så.

Och jag förstår ju att min fixering vid mitt utseende är sjukt. Men jag tycker att jag borde få hjälp med att överkomma de konkreta hindren i vardagen istället för att de ska försöka ändra min inställning så att jag abrakadabra tycker att jag är vacker. För det vet jag att jag inte är. (eller?)

[Wolfie]

Dina problem sitter bara i din hjärna, men hjärnan är så jävla häftig att den kan intala en person vad som helst. Vet en hemlös snubbe som sprang runt och sa att han var gud(Fast vad vet jag det kanske han var).
Om du undviker din spegelbild är det för att du inte vill känna ångest eller äckel uppdiktat av din hjärna.
Genom kbt får du bort det och då lägger du inte lika mycket energi på det och kan koncentrera dig mer på andra saker som för tillfället blir tusen gånger svårare för att man har så lite energi.
Det är nog inte som abrakadabra men med tiden blir utseendet mindre viktigt och du gillar dig själv mer.