Ätproblem

[Anonym]

Jag ska gå till en psykolog för första gången den här veckan med anledning av min förmodade BDD (är besatt av min hud).
Till saken hör att jag inser själv att jag har lite problem med maten.
Jag har alltid ätit det som jag vill och aldrig satt upp några förbud för mig själv, men för lite drygt att år sedan fick jag för mig att jag skulle gå ner lite i vikt. Detta förstod jag ju även då var helt galet och onödigt (jag är 172 lång och väger 50 kg) men trots den insikten ville jag bara pröva och se om det gick typ som ett experiment. I början hade jag inte så bra koll på vad jag "skulle" undvika och sånt utan lät bli typ chips och liknande. jag har aldrig under hela mitt liv varit särskilt förtjust i bakverk och godis och sånt  så det var inte så mkt att fundera över just det. Hur som helst började jag läsa allt som kom i min väg om kost och näringslära och blev mer och mer expert enligt mig själv. jag började skriva upp för varje dag på lappar exakt vad och hur mycket och vilka tider jag skulle äta. Det var då bara supernyttiga saker som massa grönsaker, keso, magert kött, linser, fullkornsprodukter osv... i små mängder eftersom jag ville gå ner i vikt. Dock ville inte min kropp detsamma. Jag har alltid kunnat äta i princip obegränsade mängder mat utan att gå upp i vikt, har tydligen väldigt stabil vikt och detta gällde även neråt. För mig kändes det som ett misslyckande att det inte gick att gå ner och jag började träna en del, springa 5 km 3-4 ggr /vecka, men inget hände fortfarande...
Efter ett tag "gav jag upp" och försökte återgå till sansade matvanor med frukost, lunch, middag och två-tre mellanmål, men givetvis är det svårt att med en fingerknäppning förtränga alla sina "kunskaper" om mat som man samlat på sig. sedan började jag äta alla mål utom middag som jag ersatte med nutrilett. Detta övergick sedan i en period då jag tänkte att jag skulle ta mig i kragen och bara göra som jag alltid gjort tidigare. Detta höll ett tag för att jag sedan skulle falla tillbaka i "nyttighetsträsket". Ett tag kan man nog säga att det var ortorexi eller liknade jag hade, åt supersunt och tränade regelbundet med en otrolig medvetenhet. Jag kan säga redan nu att jag aldrig haft en tanke på att spy eller något sådant. Om jag någon gång åt något onyttigt (detta kunde vara vitt bröd och inte alls nödvändigtvis sötsaker eller så) fick jag extrem ångest och tänkte bara på hur jag skulle återgälda det.
Detta har sedan övergått i någon form av nyttighetsätande varvat med ätande av förbjudna saker som jag inte ens tycker särskilt mycket om. Utåt sätt ser nog alla mig som disciplinerad och nyttig. Jag äter en rejäl portion havregrynsgröt med färsk frukt och yoghurt, knäckemacka med keso och en morot till frukost, är hypernoga med att äta minst 500 g frukt/grönt varje dag tillräckligt med proteiner, nyttiga kolhydrater och nyttigt fett, äter väldigt sällan "onyttigheter". ersätter ofta middagen med något "lätt" I hemlighet när ingen är med kan jag dock tvångsmässigt äta kakor, tårta, glass, chips och sånt även fast jag inte tycker att det är särkilt gott. Har väldig koll på hur många kalorier jag ätit och får panik när jag vet att det blivit över 2000. Kompenserar detta nästa dag då med att äta mindre. Sedan kanske jag äter helt normalt i en vecka för att sedan trilla dit igen. Jag har gått upp pyttelite i vikt, typ ett kilo, men detta är ändå panik för mig då jag åtminstone bara vill vara som tidigare! jag tränar nästan inte alls längre. Jag tappade min mens och gick till läkare för detta. Hon sa att det berodde på att jag hade för lågt BMI och att jag skulle äta upp mig ca 10 kg vilket kändes som en fet jävla lögn!!
jag har ju till och med vägt mindre innan och då funkade allt korrekt. Den erfarenheten har gett mig väldigt lågt förtroende för sjukvården när det gäller såna här saker. Jag anser inte att jag har ett jätteallvarligt problem, jag menar, jag äter tillräckligt med energi i ett avseende, men jag är ändå ganska fixerad och det är jag medveten om, men det är otroligt svårt att ändra på själv. Det skulle vara skönt att våga tala om det för den här psykologen jag ska till för det hänger säkert på något sätt ihop med min BDD, men jag är livrädd att deras "bahandling" ska vara att få en att gå upp i vikt. Jag har alltid varit smal och trivs med det. Det som är så läskigt med just den här typen av problem är ju att ju mer man "säger emot" desto sjukare anser omvärlden att man är, det är skrämmande och gör att jag bara vill undvika att berätta om detta. Så har någon här erfarenhet av den här typen av problem? Hur blir man bemött och hur behandlas man i så fall? De måste ju ha någon form av lyhördhet för hur man vill vara byggd för att trivas med sig själv? Självklart förstår jag att de inte hjälper en att gå ner i vikt...men man kan väl bara få hjälp med att hitta tillbaka till sitt ursprungliga beteende utan att behöva bejaka viktuppgång? Det känns som att de bara kommer se en smal person framför sig som lite försiktigt säger att den har problem med maten, ge denne (mig) en stor stämpel. Jag VET att jag inte är överviktig på något sätt, men ändå har jag fastnat i ett mönster, det är bara det jag vill ha hjälp med att ta mig ur, inte med att öka mitt BMI för att någon dum läkare får för sig att det är lösningen på allt...

[lilleplutt]

Jag har varit jättesjuk i både anorexia och bulimi, innan dess tränade jag precis som du för att kompensera det jag hade ätit.

Och tyvärr måste jag säga att ätstörningsvården är skit. Många avdelningar och behandligshem går ut på att enbart äta (ungefär som om vi inte visste hur man gjorde). Det är bra att du går till en psykolog, och jag hoppas att han/hon kan sitt jobb, för jag har råkat ut för många idioter genom åren som feldiagnostiserade mig, som bla skrev ut en medicin för psykoser (vilket jag verkligen inte hade).

Men sen är det ju såhär, har du ett BMI över ett visst värde så KAN dom inte tvinga dig till något, men går du under den kan du få LPT (lagen om patienttvång), men vet inte om den bara gäller om man är under 18 (är inte säker).

Jag har alltid varit smal och trivs med det
Det är det som är problemet med sjukdommen, man VÄGRAR att gå upp i vikt (inte för att det är nödvändigt att bli överviktig heller), man känner sig äcklig och vill gömma sin kropp ifrån andra.


Jag lyckades att bli frisk på egen hand. Oavsätt om du får hjälp av någon eller gör det själv så är det bara DU som kan gör dig själv frisk. Man måste lära sig att se sig själv från en annan vinkel, inte lyssna på ångesten som kommer, man måste älska sig själv. Det är svårt, otrolig svårt innan man kommer till den punkten att man kan det, och ibland käns det helt omöjligt och man tror att man alltid kommer att leva med sjukdommen. Det är nästan som att man måste bli riktigt nergången i sjukdommen för att äntligen inse att man misshandlar sin kropp..
Men det är fel, man kan bli helt frisk, jag är ett levande bevis. Det är en otrolig frihet att ta sig ur det.


Jag önskar dig verkligen all lycka och att du slipper det helvete jag hade.

[amav]

Hej!

Vad är det som går fel när du lyckats ha ditt gamla vanliga och bra beteende ett tag - alltså, vad gör att du plötsligt slutar käka normalt och psykar ner dig igen?

/Amav

[studsbollen 87]

Hallo Anonym!

Jag tycker att du ska ta och skriva ut brevet som du har skrivit här + alla funderingar om att du inte ska bli tagen på allvar. Det är det psykologen behöver veta om för att ta dig på allvar. Var ärlig. SÄG det du tänker, även om det är att det känns som om du inte har problem.

Kom ihåg att en psykolog är/ska vara proffsig. Allt du säger kan hon/han använda för att kunna förstå dig och för att hjälpa dig.

Lycka till!

MVH: Josefine

[amav]

Anonym:

Ja, jag tycker som "studsbollen 87" att du ska skriva ut ditt inlägg här och visa det (oredigerat helst).

Här handlar det om att för dig se till att berätta - i den takt du klarar av - hur du tänker, så ngn ev. kan hjälpa dig.


Jag skulle tippa på att om du kommer till en terapeut som praktiserar KBT så kommer denne kanske lägga till saker som ruckar till ditt mönster lite.

Dvs. att du till en början har ett strikt ätschema som du måste hålla dig till, och att detta har ngra grejjer som "inte är nyttiga" som du måste äta, utan möjlighet att "kompensera" för detta.

Alltså
1. att du tillsammans med terapeuten definierar upp hur du ska käka (och att detta är tillräckligt ur näringssynpunkt m.m.).

2. lägger till grejjer (typ ngn fet mat eller whatever) som gör att du äter mer "kalorier" än du eg. behöver.

3. att du håller detta schema + att du inte får träna mer än si och så mga timmar och till en si och sån intensitetsgrad.


Detta är vad jag skulle tippa på är ngt som du skulle göra. Och, det är alltså för att du ska lära dig att hålla dig till ngt som inte är så fokuserat kring "nyttighet", "kompensation" osv. Att du aktivt gör saker som du "vet inte är nyttiga" osv.

Men, jag vet egentligen inget om ätstörningar och sånt.

Men, även ätstörningar låter som ett tvångsmässigt beteende. Just vad det gäller mat, droger m.m. så påverkas ju också din fysiologi (till skillnad från om du t.ex. tvångar kring "hur mkt du ska plugga" eller "hur mga ggr du ska kolla spisen innan du går hemifrån"), så man kanske måste lägga till ngra andra grejjer för att det ska funka.

Men, om man nu käkar tillräckligt och tränar måttligt så känns det som att ätstörningar är ungefär samma grej som "kolla spisen"-tvång. Men, som sagt, jag är inget proffs på detta (eller ngt annat ).


Lycka till!

/Amav

[Anonym]

känns det som att ätstörningar är ungefär samma grej som "kolla spisen"-tvång.

njaa jag skulle vilja säga att det inte är samma sak faktiskt. det är ingen tvång på det sättet, utan man är livrädd för att gå upp i vikt och för varje kilo man går ner så vill man inte å upp det igen.

man äter nyttigt för att det gör det lättare att hålla vikten, inte bara för att man är besatt av att äta nyttigt. hade man bivit smal av pizza så hade man ätit det.....


ätstörningar liknar inte tvångstankar på det sättet.... och att göra upp ett matchema är 10000 gånger svårare än vad det låter..
det är iof från erson till person, men från min erfarenhet så behöver man stöd hela tiden för att följa chemat. hade det varit så lätt att bara skriva ner saker på ett papper så hade ingen varit sjuk.

[amav]

Senaste anonym:

Yeah, alltså jag poängterar bara likheten mellan olika beteenden som kretsar kring att man kontrollerar ngt, oavsett spis, mat, utseende etc. Jag tippar på att det finns mer specialiserade former av KBT för folk som har ett beteende som kretsar kring just födointag - men i stort skulle jag tro att du använder mer eller mindre samma förfarande som kring andra beteendeförändringar.


Ang. lätthet:
Detta verkar vara ngt som många fallerar på. Att det "om det bara skulle vara så lätt som att upprätta en lista bla bla".

Du som tankeläser in att jag eller ngn annan skulle tro att det är lätt bara för att vi säger "gör si och så, upprätta detta schema osv." är helt enkelt bara en tankeläsare.

Och, en otroligt dålig sådan också. Fatta inte det beslutet åt mig, att du tror att du vet hur jag tänker och sedan svarar på det.

Och, fatta inte beslutet åt din terapeut att denne inte kommer  kunna hjälpa dig, dömma dig fel om du säger si och så.


Hoppas du får hjälp med att inse att du inte är så bra på att förutse framtiden och läsa andras tankar. Hej hopp!


/Amav

[Anonym]

amav,du är inte heller speciellt bra på att tankeläsa.. du är bra på att missförstå....


för det andra, jag är inte samma tjej som inlägget handlar om..


Jag har inte fattat beslutåt någon, jag skrev bara min syn på det. För jag VET otroligt mycket om ämnet..

[amav]

Senaste anonym:
Har du läst mina inlägg?

Du skriver
"och att göra upp ett matchema är 10000 gånger svårare än vad det låter..
det är iof från erson till person, men från min erfarenhet så behöver man stöd hela tiden för att följa chemat. hade det varit så lätt att bara skriva ner saker på ett papper så hade ingen varit sjuk."


ang. min text:
"Men, även ätstörningar låter som ett tvångsmässigt beteende. Just vad det gäller mat, droger m.m. så påverkas ju också din fysiologi (till skillnad från om du t.ex. tvångar kring "hur mkt du ska plugga" eller "hur mga ggr du ska kolla spisen innan du går hemifrån"), så man kanske måste lägga till ngra andra grejjer för att det ska funka.

Men, om man nu käkar tillräckligt och tränar måttligt så känns det som att ätstörningar är ungefär samma grej som "kolla spisen"-tvång. Men, som sagt, jag är inget proffs på detta (eller ngt annat )."


(får jag anta)

som jag baserade på ämnesskaparens påstående att "denne var sunt smal tidigare, utan att begränsa sitt födointag eller träna orimligt" [min sammanfattning]. (Därmed tänker jag mig alltså att denne inte är underviktig, men har en risig/tvångsmässig inställning till mat - därmed min tanke att behandlingen ev. skulle vara ungefär densamma som vid tvång, något som jag också poängterar inte är ett proffsuttalande)


Ang. att du beslutat åt mig så syftade jag på det inlägg du skrev om att:
"[...] hade det varit så lätt att bara skriva ner saker på ett papper så hade ingen varit sjuk.".
Något jag antar att du skrev ang. mitt inlägg om att jag antog att en del i behandlingen skulle innebära ett upprättande av matschema, ngt som du indirekt bekräftar genom att skriva att "men från min erfarenhet så behöver man stöd hela tiden för att följa chemat".

Men, det är klart, du kanske bara helt slumpmässigt gick in på en tråd och råkade skriva ngt som till synes refererade till ett tidigare inlägg. I så fall är jag mycket riktigt en tankeläsare.


Vidare antog jag att du inte var samma anonym som skrev det första inlägget. Mitt inlägg om att du är en dålig tankeläsare var ställt till dig.


Jag håller för öppet att jag också tankeläser, men i detta fall kan jag inte se ngt solklart exempel men om du inte missförstått mina inlägg och ändå ser tankeläsning från mitt håll får du gärna peka på detta - för, jag kan verkligen inte se ngt.


/Amav