någon med bdd som är över 30!

[saga]

Hej!
Ondrar bara om det finns här några som är över 30 med bdd problematik!?
Egentligen jag fick diagnos ocd för 6år sen men den har anknytning till bdd. Jag kämpar och hoppas att det bli bättre en dag, men det känns väldigt ensamt. I många år har jag isolerat mig pga min sjukdom. Jag har gott för långt och nu det känns väldigt jobbigt att inte ha nån vän som man kan träffa och prata med.

[Lilla_fågel]

Jag är över 30.

[CyanideCupcake]

Malin som har forumet är 30, om jag inte missminner mig.

[nahoj]

jag är 37. Här på forumet finns det många förstående människor du kan snacka med!

[saga]

Hej!
Grejen är att jag har brottats med bdd i många, många år. Men har aldrig varit så isolerad som jag är nu. Så ibland känns extra jobbigt.
Undrar bara om det finns några som är i liknande situation!?

[Malin]

Japp, jag är 30 (och ett halvt!)

Mvh
Malin Sundqvist

[Anna-78]

Jag är också över 30!

[saga]

Det känns jättebra att det finns en sådan forum där man kan dela med sig bdd problematik. Men om det är någon av er som är i  behov av en vän gärna skicka en pm till mig.Själv bor jag i Göteborg.

[.]

Hej! Är inte över 30, men inte långt ifrån 30 heller (29).
Hittade av en slump denna sida och om sjukdomen. Därefter läste jag en del om BDD och kom fram till
att jag har haft det i säkert 10 år... Tror inte jag skulle klara av att leva helt isolerat, korta perioder
går däremot bra.

[saga]

Hej! Är inte över 30, men inte långt ifrån 30 heller (29).
Hittade av en slump denna sida och om sjukdomen. Därefter läste jag en del om BDD och kom fram till
att jag har haft det i säkert 10 år... Tror inte jag skulle klara av att leva helt isolerat, korta perioder
går däremot bra.

Hej Talamon!

Man måste klara sig, när man är tvungen ( sista året var extremt). Men skulle inte rekommendera. Som tur i det hela, har jag stor vilja, och vill inte ge upp. Även om det var väldigt många perioder när det såg inte så ljust ut. I mitt fal krävdes nästan bokstavlikt att nå botten för att komma upp. Fast jag har ett bra bit kvar.
Du skriver att du "kom fram" att du haft bdd i 10 år. Bdd har olika nianser, perioder... Vad befinner du dig, hur hanterar du det?

[.]

Hej Talamon!

Man måste klara sig, när man är tvungen ( sista året var extremt). Men skulle inte rekommendera. Som tur i det hela, har jag stor vilja, och vill inte ge upp. Även om det var väldigt många perioder när det såg inte så ljust ut. I mitt fal krävdes nästan bokstavlikt att nå botten för att komma upp. Fast jag har ett bra bit kvar.
Du skriver att du "kom fram" att du haft bdd i 10 år. Bdd har olika nianser, perioder... Vad befinner du dig, hur hanterar du det?

Ensamhet är faktiskt skönt till en viss nivå, speciellt när man lider av denna fruktansvärda sjukdom.

Om man nu ser på de fyra (egentligen fem) olika stadierna:
- Förnekelse
- Vrede
- _?
- Depression
- Erkännande / Acceptans

Det är dessa två sistnämnda stadierna jag befinner mig i. -Finns ingenting man kan göra för att förbättra situationen/utseendet,
ingenting kommer att bli bättre, bara värre. Det vill säga; Det är bara att bita ihop och acceptera eländet.

[CyanideCupcake]

Ensamhet är faktiskt skönt till en viss nivå, speciellt när man lider av denna fruktansvärda sjukdom.

Både ja och nej. Det är klart att det kan kännas tryggt att låsa in sig i sin lägenhet och slippa alla blickar, men egentligen är det ju inte så man vill ha det. Egentligen VILL man kunna träffa folk/gå ut och äta/gå och handla eller vad det nu är man inte klarar. Så det är ett tveeggat svärd, det där....

Om man nu ser på de fyra (egentligen fem) olika stadierna:
- Förnekelse
- Vrede
- -?
- Depression
- Erkännande / Acceptans

Det är dessa två sistnämnda stadierna jag befinner mig i. -Finns ingenting man kan göra för att förbättra situationen/utseendet, ingenting kommer att bli bättre, bara värre. Det vill säga; Det är bara att bita ihop och acceptera eländet.

Fast nu är det väl kanske inte riktigt så det funkar. Att du känner som du gör angående ditt utseende ("det kommer aldrig att bli bättre, bara att acceptera att jag är ful och leva som en enstöring") är ju ett sjukt tankemönster i sig. Graderingen du nämnt ovan används på trauman, där sista stadiet av erkännande och acceptans innebär att du accepterar det som hänt och, efter att ha jobbat färdigt med händelsen i sig och smärtan den förde med sig, släpper den och går vidare. Vet inte om jag tycker att man kan applicera den på en psykisk sjukdom, men om man snu skulle göra det skulle du inte vara i närgheten av det sista stadiet då ditt tankesätt fortfarande i allra högsta grad är sjukt. Du befinner dig inte i det sista stadiet på skalan förrän du insett att det är BDD du har (eller egentligen stämmer vinkeln "har HAFT" bättre då du för att kunna befinna dig på det stadiet av skalan måste ha kommit så långt att du är frisk), att du som person inte definieras av hur du ser ut och att du kan öppna dörren och gå ut och leva normalt.

[saga]

Både ja och nej. Det är klart att det kan kännas tryggt att låsa in sig i sin lägenhet och slippa alla blickar, men egentligen är det ju inte så man vill ha det. Egentligen VILL man kunna träffa folk/gå ut och äta/gå och handla eller vad det nu är man inte klarar. Så det är ett tveeggat svärd, det där...

Håller med dig!

Finns ingenting man kan göra för att förbättra situationen/utseendet,
ingenting kommer att bli bättre, bara värre. Det vill säga; Det är bara att bita ihop och acceptera eländet.

När man kommer till insikt att det hela med bdd gäller inte den fysiska utseendet utan hur man uppfattar sig själv, då är man på rätt vägg. Men långt från "helt frisk" från bdd. Hur långt är individuellt. För att bdd ger inte sig så lätt. Det krävs skarpt fokus, stark vilja, mycket tålamod och det skadar inte om man har stod ifrån sin omgivning (men det är inte beslutande faktor).
Ja, det är hårt arbete, men det krävs för att kunna "äga sitt liv" och inte bli "ägt av bdd".

[.]

Fast nu är det väl kanske inte riktigt så det funkar. Att du känner som du gör angående ditt utseende ("det kommer aldrig att bli bättre, bara att acceptera att jag är ful och leva som en enstöring") är ju ett sjukt tankemönster i sig. Graderingen du nämnt ovan används på trauman, där sista stadiet av erkännande och acceptans innebär att du accepterar det som hänt och, efter att ha jobbat färdigt med händelsen i sig och smärtan den förde med sig, släpper den och går vidare. Vet inte om jag tycker att man kan applicera den på en psykisk sjukdom, men om man snu skulle göra det skulle du inte vara i närgheten av det sista stadiet då ditt tankesätt fortfarande i allra högsta grad är sjukt. Du befinner dig inte i det sista stadiet på skalan förrän du insett att det är BDD du har (eller egentligen stämmer vinkeln "har HAFT" bättre då du för att kunna befinna dig på det stadiet av skalan måste ha kommit så långt att du är frisk), att du som person inte definieras av hur du ser ut och att du kan öppna dörren och gå ut och leva normalt.

På sätt & vis har du rätt. Lever dock inte som en enstöring, skulle förmodligen inte klara av det länge, som jag tidigare påpekade... Skulle hellre ha normalt utseende och ett normalt liv (Svenssonliv), i stället för t.ex 10 miljoner kontant! Inte för att någon direkt sagt att jag e ful, men själv tycker jag att jag är extremt ful.