farligt, farligt

[nackskott]

Hej! Var något år sedan jag var inloggad här, eftersom jag inte ansåg mig ha rätt att vara här eftersom mina problem inte är inbillade. Nu har jag "förstått" att man kan ha Bdd även om det inte inbillat. Det spelar ingen roll ifall det är helt och hållet sant eller inte, men grejen är ju ni med Bdd är dom enda som förstår hur fruktansvärt smärtsamt det är att lida av sitt utseende.

Hursomhelst, vilka människor är det ni försöker undvika allra mest?
som genast sätter igång röda blinkande varningslampor och krypande panik?
Jag har upptäckt att för mig är det först och främst barn. Jag är totalt livrädd för att vara i närheten av barn under 9-8-7 år.
För när dom är så unga så har dom inte lärt sig att man ska hålla inne sina tankar och funderingar. Nej, dom har inte lärt sig att man ska spela oberörd när man stöter på folk med avvikande utseenden.
Det enda jag kan tänka på när jag hamnar i närheten av ett barn
är undergångsupprepningar om att
"snart kommer det en kommentar" " snart frågar han/han vad jag har för konstiga fläckar i ansiktet" "snart rycker ungen i mammas arm, pekar på mig, och frågar varför vissa är så fula"
Och det enda man kan göra i sådana situationer är ju bara att dra på sig ett nervöst leende, och låtsas som att man inte tog illa upp.

Och givetvis, fnittrande fjortisgäng. Helt enkelt för att dom är onda och snackar skit om alla som kommer i deras väg.

[Anonym]

Jag förstår vad du menar. Människor som jag vill undvika är faktiskt fjortisgäng. Jag blir arg på mig själv när jag tänker på det, jag säger till mig själv att de inte heller är perfekta. Men om jag ser ett gäng kan jag till och med ta en annan väg för att jag inte vill höra någon kommentar när de gått förbi , eller se hånfulla blickar. Jag blir arg på mig själv men så är det.  Jag mår dåligt pga min hy, jag känner massor som har mer finnar än mig. Men endå går det inte en dag att jag tänker på dom och aktar mig för vissa för att inte höra kommentarer. Jag har aldrig hört någon säga något om mitt utseende , men jag tänker att de pratar om mig, usch.

[laktoos]

Kommer ihåg en episod då jag var i 15-årsåldern och finnarna attackerade med en väldig lust. Var hemma hos min farmor samtidigt som mina kusiner var där. Helt plötsligt kläcker min 9-10 år gamla kusin något liknande detta:

"När kommer jag få såna röda märken som X har i ansiktet?"

Kommer bara ihåg den kommentaren och inget mer runtomkring. Den sitter som nitad i bröstregionen. Jävla dumma ungar.

[nackskott]

Anonym:
Man har nog blivit expert på att snabbt smita iväg åt ett annat håll och ta en massa konstiga omvägar för att fly undan folk.

jonniecb: Urs, fyfan, vilken mardrömssituation!

Minns också en unge för nåt år sen, när min familj var på besök hos nån annan, för mig okänd familj. Ungen var extremt översprattig, jobbig och kunde säkert få in hundra frågor på en minut. Helvete, jag tror jag skakade av rädsla under hela timmen vi var där, i väntan på att yngligen skulle kläcka ur sig nåt idiotiskt.
Men precis när jag tror att faran är över och vi är på väg att hoppa in i bilen hem så börjar ungen glo på mig i det hemska dagsljuset

" Vad är det för något du har på kinderna? va? va?"
Inför alla. Och det blir en sån där spänd situation där alla tittar ner på marken generat och hummar något ohörbart.

Hade jag en pistol just då skulle jag skjutit skallen av mig på en gång.

[laktoos]

Hade jag en pistol just då skulle jag skjutit skallen av mig på en gång.

Bättre att sikta på lillkillen...

[nackskott]

Haha, ja det hade inte varit särskilt tokigt det heller.

[Flickan]

usch vad hemskt fast ändå skönt att andra råkar ut för samma saker som jag... Jag var ute i trädgården och lekte med mina föräldrars vänners barn, de är runt 7 år. Jag sa till den ena ungen "Åh du är så himla söt", till svar fick jag "Ja, och du har så väldigt många röda prickar i hela ditt ansikte!" Sen sprang hon vidare och fortsatte leka. Själv gick jag upp på rummet och väntade där tills familjen åkt hem.
Och på min förra skola hade vi en som inte var helt redig i huvudet, han gick i en särklass osv. En dag gick han förbi mig i korridoren där jag stod och försökte vara osynlig. PLötsligt stannade han och tittade på mig, och frågade vad som hade hänt med mig, om jag blivit stucken av en massa bin eller ngt.. Egentligen ganska komisk kommentar, men ändå så jävla hemsk att höra.

[Insatiable]

Det är jättemånga barn som sagt till mig: "vad stor/lång/bred näsa du har!" Därför försöker jag så långt som möjligt att undvika barn, speciellt i förskoleålder eller yngre. De säger precis vad de tänker & har inte lärt sig "hyfs" än, & jag orkar inte höra på alla sanningar om mitt utseende.

Dessutom har jag svårt att gå förbi tjejer i yngre tonåren. De är ofta väldigt utseendefixerade, överspacklade, noga med hur de klär sig & de viskar & fnittrar mycket. Deras fnitter i kombination med utseendefixeringen gör att jag är livrädd att de pratar om mig. Det vet man ju själv hur det gick till i den åldern, ens kompisar satt på bussen & skrattade åt folk som gick förbi, kommenterade deras klädsel, ansikten, fettdepåer osv.

[Anonym]

Ok, jag förstår att man tycker att det kan bara jobbigt att träffa barn pga att dom är så ärliga, men ni har nästan en hatisk attityd som är ganska hemsk. Ni målar upp barn som små hemska odjur som bara är i vägen..
Inte nog med att barn är ärliga, dom tycker inte att det äldre anser är "fint" alltid är lika fint.. Så vem säger att bara för att ett barn tycker att du är prickig i ansiktet (tänk på att små barn har helt orörd hy, så för dom att se en finne är "större" än om en tonåring gör det), och man får inte glömma att barn inte säger den typen av saker med avsikt att göra dig ledsen, utan av ren spontanitet.



Bättre att sikta på lillkillen...
Skrev jonniecb. Det är fruktansvärt hemskt att skriva så, skjuta ett litet barn som inte ens fått chansen att förstå att han/hon gjort fel.



Jag förstår att man undviker "fjortisgäng", då många kan vara otroligt kaxiga i den åldern (MEN det går också över tillslut), det händer mycket och många har dålig självkänsla vilket resulterar i att dom letar fel på folk som dom egentligen ser som ett "hot".

[SpegelSpegel]

Är väldigt nervös för att umgås med barn också. Men har konstigt nog inte fått höra några elaka kommentarer från barn nu i vuxen ålder. Som barn och ung tonåring blev jag  där emot trakasserad av människor hela tiden pga övervikt, barn, tonåringar och t om vuxna hånade mig eller gav mig elaka och okänsliga kommentarer ganska ofta. Att barn stirrat på mig eller sett rädda ut när jag försökt le mot dem har hänt. Men de människor jag fruktar mest är nog ändå självupptagna, modemedvetna och ointellektuella tonårstjejer av typen som skrattar och pratar jättehögt  på bussen och säger "men guud!" om saker och människor( de kommenterar ofta människor på samma sätt som man kommenterar föremål), och grabbiga och bröliga killar i tjugoårsåldern med överdrivet bra självförtroende som håller ihop i flock och bedömer tjejer som går förbi dem och speciellt på fyllan slänger ur sig uttalanden av typen "faan vilken skabbig brud", "henne skulle man inte vilja vakna upp bredvid" och "vad säger du Matte, duger den att kötta på eller har hon för fläskig röv? ", "om man sätter en påse över huvudet är hon helt okej" osv osv och vad de nu brukar säga när de ska vara fyndiga.

[SpegelSpegel]

Håller med om att barn, i a fl små barn, nog inte frågar okänsliga saker för att de tycker att ngn är ful utan för att de inte sett särskilt många mänskliga variationer utöver typ...mamma, pappa, mormor och dagiskompisarna. När jag var liten kunde jag t ex undra varför ngn hade kort hår när hon var tjej, eftersom det var ovant för mig då min erfarenhet var att tjejer hade långt hår och killar kort. Där emot lade jag absolut inget värde i det och tyckte inte det var ngt dåligt, jag blev bara förvirrad eftersom det var så jag lärt mig skilja flickor från pojkar och så visade det sig att det finns hur mkt variationer som helst gällande kön och frisyrer. Det är väl samma grej för ett barn som inte umgåtts så mkt med ungdomar och aldrig sett acne, de undrar väl bara vad röda prickar är och lägger inget värde i det.

Men jag förstår de som skrivit om hur jobbigt det är med barn, vi vuxna har ju en massa normer och ideal och delar upp utseendemässiga egenskaper i fult och fint och laddar dem med positivt och negativt värde, därför känns det rätt jävligt när ett aningslöst barn kommer och pekar ut ngt som man själv skäms över och som i vår kultur är negativt laddat, t ex acne. Särskilt om det är i en social situation där man har gjort sitt bästa för att intala sig själv att ingen kommer att ta notis om ens skavanker och att man duger som man är, och det blir sådär pinsam stämning när barnet har uttalat sig så att man får en känsla av att barnet säger vad alla tänker. Vilket det troligen inte gör, då vuxna och barn funderar på och intresserar sig för helt olika saker. T ex tyckte jag själv när min syster föddes att själva babyn, som de vuxna var så intresserade av, var helt ointressant och knapparna i sjukhushissen och plyschpapegojan över ett annat barns säng är det enda jag minns från min systers födelse eftersom det var det som fascinerade mig då. Därför är jag mer rädd för vuxnas elakhet än barns aningslöshet.

[SpegelSpegel]

Jag förstår att man undviker "fjortisgäng", då många kan vara otroligt kaxiga i den åldern (MEN det går också över tillslut), det händer mycket och många har dålig självkänsla vilket resulterar i att dom letar fel på folk som dom egentligen ser som ett "hot".

Alltså, jag håller med att det är relativt vanligt att tonårstjejer(och vuxna kvinnor, fast inte i lika hög grad och lika öppet) hackar på tjejer som anses attraktiva eller på annat sätt väcker avundsjuka.
Men det är en helt annan typ av skitsnack än det Insatiable pratar om, tjejer som sitter och bara för skojs skull kommenterar människor de tycker klär sig fult, går fult eller ser fula ut. Det handlar inte avundsjuka utan en maktdemonstration: "titta på mig, jag är ung och obekymrad och tillräckligt felfri för att kunna håna andras fel och brister". Samma sak med killgängen jag pratade om, de känner sig kaxiga och säkra i gemenskap med killkompisarna och vill demonstrera sin känsla av säkerhet och kontroll genom att prata om tjejer som om de själva vore rika och kräsna konsumenter i en affär och tjejerna vore undermåliga varor. Bara för att visa att de KAN, att de är i position att bete sig så mot andra.

Sedan finns det givetvis människor som faller för grupptryck och egentligen inte njuter av såna maktdemonstrationer. Men jag håller verkligen inte med om att det går över efter fjortonårsåldern, det tar sig bara andra uttryck, skitsnack, mobbing och utfrysning på arbetsplatsen t ex, man sitter i fikarummet och snackar om hur konstig hon den nya är istället för att sitta på parkbänkar och skratta åt fula människor.

[Anonym]

Alltså jag menade inte att folk slutar snacka skit, för det gör dom inte, men som du sa det tar sig bara andra uttryck..

Och folk som håller på att påpekar andras brister gör det för att lyfta sig själva.. Hade dom känns sig felfriast och bäst hade dom väl inte behövt höja sin egen självkänsla genom att trycka ner på folk som dom känner sig "överlägsna" emot..
För mig lyser det osäkerhet om dessa människor..

[SpegelSpegel]

På ett sätt stämmer det du säger om att lyfta sig själv genom att håna ngn annan, t ex minns jag att det ofta var knubbiga killar som hackade på mig när jag var överviktig, typ "titta här, ngn som är värre än jag". Men jag tror också det kan handla om rena maktdemonstrationer, som jag skrev. I en situation när man känner sig väldigt trygg, bekräftat, delaktig i en gemenskap, attraktiv, överlägsen, mäktig, avundsvärd osv, som man kan göra när man är del i ett ryggdunkande gäng, är populär, har mkt makt eller pengar, har tagit droger som boostar självförtroendet, får höra att man ser väldigt bra ut eller är väldigt bra på olika sätt t ex. Då kan det vara njutningsfullt att på olika sätt pröva eller demonstrera sin egen makt på andra människor och för andra människor, bara för att göra mer tydligt för sig själv att makten inte bara är inbillad utan även kan påverka människor runt omkring en. T ex, om ngn känner sig väldigt vacker kan personen ändå ha ett behov av att peka ut fula människor och skratta åt dem bara för att markera att hon/han i egenskap av i princip perfekt människa står i position att se ner på andra. Det ger en maktberusning.

Om man gör en extrem jämförelse, i koncentrationslägren förekom t ex att olika grupper bildade hierarkier och begick övergrepp mot varandra och behandlade varandra allmänt illa. Till och med i en så extrem situation där de borde ha slutit upp mot fienden gemensamt måste människor tydligen markera för varandra vilka som är värda mer och mindre, maktspelet är tydligen alltid närvarande. Samtidigt hade nazisterna precis så mkt makt de önskade över de intagna, men ändå tyckte de om att leka sadistiska lekar med dem bara för skojs skull. De var människor som vi, de visade mer övervåld och våldet hade ideologisk förankring, men mobbing är precis som nazisternas brott maktberusning och sadism, alltså att njuta av eller finna det underhållande att tillfoga andra smärta.

[nackskott]

Ok, jag förstår att man tycker att det kan bara jobbigt att träffa barn pga att dom är så ärliga, men ni har nästan en hatisk attityd som är ganska hemsk. Ni målar upp barn som små hemska odjur som bara är i vägen..
Inte nog med att barn är ärliga, dom tycker inte att det äldre anser är "fint" alltid är lika fint.. Så vem säger att bara för att ett barn tycker att du är prickig i ansiktet (tänk på att små barn har helt orörd hy, så för dom att se en finne är "större" än om en tonåring gör det), och man får inte glömma att barn inte säger den typen av saker med avsikt att göra dig ledsen, utan av ren spontanitet.


Det är säkert inte politiskt korrekt, men jag tycker inte om barn.
Och jag vet helt och hållet att felet och problemen ligger hos mig, inte hos dem. Det är jag som inte klarar av deras spontanitet och nyfikenhet och ärlighet. Kanske blir jag hatisk ibland, men jag är bara rädd och osäker. Innan jag ens hade såhär riktigt stora problem med mitt utseende så fick jag ångest av att vara kring barn, för att jag aldrig visste hur man skulle bete sig, vad man skulle prata om, och hur man skulle agera.
Men nu är det ju ännu värre. Jag vet att deras kommentarer inte oftast handlar om ren elakhet, men det spelar ingen roll alls för det förmildrar ju inte smärtan på något sätt.