MÅr dåligt

Går du hos vuxenpsyk eller BUP? Jag ska inte sticka under stol med att psykvården kan vara rent ut sagt för jävlig, men BUP är nog ändå det värsta. Jag vet att det inte är någon tröst för dig, men det är lika bra att säga sanningen. Personligen har jag ingen som helst erfarenhet av BUP eftersom jag genast blev skickad till vuxenpsyk, men bekanta som gått hos BUP säger att det är lika med meningslöst. Om det inte blir någon förbättring för dig kanske du skulle testa vuxenpsyk, om du nu har "åldern inne". (Får känslan av att du är väldigt ung.)

Hur som helst: det kan vara jättesvårt att öppna sig för en kontaktperson, eller en person inom vården överhuvud. Det är heller inte meningen att man ska berätta hela sitt livs historia och allt man känner första gången. Många berättar inte allt förrän mot slutet, en del berättar aldrig allt. Det får ta den tid det tar. Att bygga upp tillit till en person man aldrig träffat tidigare tar tid. Som jag förstår det umgås ni dock även på fritiden? Hur påverkar det er relation till varandra inom "jobbet" så att säga? Hur känner du inför det? Hon är ju ändå din kontaktperson och jag kan tänka mig att det kanske blir lite besvärligt att berätta allt för någon man har en privat relation med- jag skulle till exempel inte vilja berätta allt jag känner för min syster, eller ha min mammas bästa vän som kontaktperson. Jag skulle heller inte vilja bli vän med min kontaktperson, även om hon nu vore jättegullig. Men det är ju som man själv känner.

Får du något mer stöd än en kontaktperson? Jag tänker mig att en kontaktperson bara borde vara en slags "mellanhand". Den man liksom träffar först, innan man får träffa en psykiater/terapeut/etc., och som man vänder sig till om man har frågor angående behandlingen eller någonting annat. Den som kollar upp att allt är okej med en mellan terapisessionerna osv., som frågar hur det går och som ser till att kontakten mellan en själv och psykologerna fungerar. Vet inte om det alltid är så, dock.

Har det ställts någon diagnos på dig? Har du BDD, eller är det någonting annat, eller kanske flera saker? Du mår dåligt och då borde det vara självklart att du får mer hjälp än bara en kontaktperson och samtal. Gäller det BDD räcker inte bara samtal, och så är det med många andra störningar och sjukdomar. Att bara prata kanske kan fungera för någon som är lite utmattad eller vill prata av sig om minnen som inte påverkar livet allt för mycket, men är man sjuk borde nån form av medicin eller behandling komma in i bilden. Kan du prata med din kontaktperson om det? Var tydlig med att du vill bli hjälpt och att det inte känns som om du blir det bara av att prata med en kontaktperson. Misstänker du att du har BDD tycker jag att du ska påpeka det, för många inom vården känner inte till sjukdomen. Det kan vara svårt att få en diagnos och därmed rätt hjälp om man ingenting säger. Du behöver som sagt inte berätta ditt livs historia, men en enkel och tydlig förklaring av hur du mår samt varför du misstänker att du har BDD, kan vara på sin plats. Ett tips som jag fått här på sidan, har varit att ta med papper med information om sjukdomen.

Att känna sig elak etc. när man mår dåligt är nog ganska vanligt och jag tycker inte du ska skuldbelägga dig själv. Det är kanske inte relevant att egentligen bete sig som du gör (vet nu inte vad det handlar om), men det finns samtidigt en orsak till det och du är inte ensam om att reagera som en- just det: människa! Det är mänskligt att fela, det är också en mänsklig plikt (i mitt tycke) att kunna förlåta det mesta. Om du någon gång brusar upp mot din far eller en kompis, tror du att det är omöjligt för personen att förlåta dig då? Det är lätt att ta ut sitt mående på omgivningen, men det enda man kan göra när det redan skett är att be om förlåt och försöka gå vidare, försöka att inte brusa upp så lätt nästa gång utan stanna upp och tänka: "Varför blir jag arg på den här personen? Har jag en anledning till det, har han verkligen gjort mig illa, eller är det mitt mående som spökar och gör mig extra känslig?"

//Insatiable