Mitt personliga botemedel!

[SpegelSpegel]

Jojo: Det har inte med sminket att göra, du passar in här ändå De flesta killar sminkar sig ju inte och de kan ha BDD. Jag har också perioder då jag går osminkad, sen kan jag få ett ryck och tycka att jag inte kan visa mig utan.

Anonym: Tack Hoppas det, fast ibland tvivlar man ju, som när man blir dumpad

Kara: Åh, vad elakt sagt! Att använda något så känsligt i ett bråk...visste han om hur du kände för dig själv och att du hade BDD? Det var alltid min mardröm att han skulle häva ur sig något om mitt utseende (alltså de saker jag anser vara "defekta", men eftersom jag alltid höll min "fulhet" framför mig som en sköld slapp jag. Jag var mer sån att jag hade attityden "Jag vet att jag är ful men hur kan du vara så ytlig", jag försökte få honom att känna sig som en dålig person som kommenterade andra tjejer och fick mig att må dåligt. Vilket jag tycker att han var. Jag gav verkligen honom allt men fick så jävla lite tillbaks. Att klaga på mitt yttre hade varit att sparka in en öppen dörr eftersom jag alltid gjorde det själv, plus att han hade framstått som ytlig, utseendefixerad och elak och han visste hur mycket jag föraktade såna människor. Ja, inte såna "utseendefixerade" som vi då... , hade ju varit sten i glashuset. Men jag märkte att han var mindre attraherad av mig än han var när jag var smalare och jämt uppsminkad, och han lämnade mig ju som sagt sen också.

[Kara]

SpegelSpegel

Min pojkvän som jag var tillsammans med då visste inte att jag hade BDD, för då visste jag inte det själv och hade inte ens hört talas om sjukdomen, men han visste ju att jag hade komplex för min kropp, att jag led av depressioner och att jag hade haft ätstörningar tidigare. Jag vet att han sa så bara för att såra mig när vi bråkade och att han nog inte menade det, men han förstod nog inte hur hårt jag tog det. Det var ungefär tre år sen nu men jag tänker fortfarande på det. Det som är mest synd är att min nuvarande pojkvän får ju lida för det, eftersom jag är mer osäker nu och inte tycker om att visa mig utan kläder, eller med vissa kläder heller för den delen, fast han säger att han tycker att jag är fin. Det är ju självklart att du kommer att träffa någon som kommer tycka att du är lika fin utan som med smink och inte bry sig om vad du väger, men jag vet ju från egna erfarenheter att det inte spelar någon roll, för man kommer ändå inte kunna lita på att dom verkligen inte tycker att man är ful.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Jag vet, men äsch jag vet inte Jag är fortfarande osäkre på om jag har BDD. Känns som om jag inte riktigt har det, fastän ändå, så mycket stämmer in mer eller mindre, och sedan jag hittade det här forumet har en lättnad infunnit sig i min kropp.

Men det känns som om mitt inte är något jämfört med andras. Man kan väl iofs ha i olika grader ohcx nivåer, men känns ändå som om jag hmnat fel lite.

vet inte :S

[Anonym]

personligen tror jag inte på kärlek, mitt mål är att vara en egen individ som inte behöver någon annan persons kärlek för att må bra. o jag vet att jag kan lyckas, måste ba lära mej att älska mej själv först!!! wish me luck ;^)

[Kara]

Anonym

Självklart ska man inte "behöva någon annan persons kärlek för att må bra", men man behöver inte heller undvika att bli kär eller att vara tillsammans med någon bara för att man inte mår bra. Däremot så ska man inte lägga över sina problem på den man är tillsammans med och kräva att den personen ska lösa alla problem. Jag tycker ju fortfarande att jag är ful, även fast min pojkvän inte tycker det. Att bli kär och att ha någon som tycker om mig som jag är tar ju inte bort mina problem, eftersom dom sitter i mitt huvud och inte i hans.

Jag har full förståelse för att många inte vill ha ett förhållande innan dom lärt sig att älska sig själv, jag brukar också tänka så när jag är singel, men sen blir jag alltid kär ändå. Jag mår oftast bra dom första veckorna in i ett förhållande. Jag känner mig ganska fin och självsäker och intressant och allt är helt underbart. Sen, efter någon månad, faller jag tillbaka in i mina gamla mönster igen. Jag tror att min pojkvän kommer bli äcklad av min kropp, att han kommer tycka att jag är ful, att han kommer att skämmas för mig om vi går på stan o.s.v.

jojoplaneten

Jag känner precis som du att jag är osäker på om jag har BDD eller inte, speciellt eftersom jag inte mår lika dåligt som många andra på den här sidan. Jag tror att det är många som är osäkra på om dom har det eller inte, eftersom inte ens läkarna verkar ha hört talas om det många gånger. Jag tror också att det är många som har det utan att veta om det. För mig var det jätteskönt när jag fick höra talas om BDD. Jag har ofta varit deprimerad och gått hos psykologer och så, men jag har aldrig tidigare kunnat förklara vad det är som får mig att må dåligt.

[vinterglas]

Kara

Jag läste i en annan tråd där Malins mamma skrev, och där pratade hon om svårare och mildare BDD.

Det var rätt bra, för det kändes som att jag kunde ha BDD. Okej, nu lät det knäppt.
Men jag menar, den där osäkerheten har försvunnit lite och jag är rätt övertygad om att jag lider av en mild form av BDD, för jag är långt ifrån så extrem som många här, och det är jag tacksam för. Blir massa rädd ibland när jag läser vissa saker :/

Men faktum återstår, det är BDD det handlar om.

[Kara]

jojoplaneten

Jag läste också den tråden och artikeln "Besatt av sitt yttre" där dom flesta symptomen stämde in på mig. Sen så funderade jag också på hur jag mådde när jag var yngre och om det kunde finnas något där som kunde ha med BDD att göra och det finns det. Det är skönt att veta att det är BDD jag har, för nu känns det äntligen som att jag kan göra något åt hur dåligt jag mår hela tiden.

[vinterglas]

Kara

Okej. Jag är inte särksilt gammal så jag har inte så mycket att se tillbaks på, men de senaste 3-4 åren har det hänt rätt mycket som man kan relatera till BDD.

Ja det är skönt.

[Anonym]

Jag mår oftast bra dom första veckorna in i ett förhållande. Jag känner mig ganska fin och självsäker och intressant och allt är helt underbart. Sen, efter någon månad, faller jag tillbaka in i mina gamla mönster igen. Jag tror att min pojkvän kommer bli äcklad av min kropp, att han kommer tycka att jag är ful, att han kommer att skämmas för mig om vi går på stan o.s.v.


Jag mådde också bra i början av mitt förhållande. Jag kände mig visserligen fortfarande ful rätt ofta, men jag kunde må bra ändå och allt blev mindre jobbigt.

Sen började det mer och mer bli som det var innan. Jag mår väldigt dåligt nu. Men det går ändå inte att jämföra med hur dåligt jag mådde innan förhållandet, för att ha någon som man älskar och är älskad av är det jag vill mest och nu har jag det. Men jag mår ju dåligt ändå, pga BDD:n. Jag är också väldigt rädd att han ska tycka att min kropp är äcklig och att jag är fruktansvärt ful.

Ibland tycker jag att han förtjänar någon bättre än mig, bara för att jag är så ful äcklig och krävande. Men jag vill förstås att det är mig han är med...

Fan vad jobbigt allt ska vara...

[Kara]

Anonym

Jag vet inte om jag tycker att jag mår bättre eller sämre när jag är tillsammans med någon. När jag är singel tänker jag att det är för att jag är så ful och ingen vill ha mig o.s.v. När jag är tillsammans med någon tänker jag att han kommer att upptäcka hur ful och äcklig jag är och då kommer han göra slut. Jag vill också mest av allt ha någon att älska som älskar mig tillbaka, men jag har oftast så svårt att förstå hur någon kan vilja vara tillsammans med mig att förhållandet spricker.


Ibland tycker jag att han förtjänar någon bättre än mig, bara för att jag är så ful äcklig och krävande. Men jag vill förstås att det är mig han är med...

Precis så känner jag också.