Mitt personliga botemedel!

[white_hunter]

Jag tror att jag funnit ett personligt botemedel!

I hela mitt liv har jag alltid haft problem med kärlekslivet. Har alltid haft en massa tjejkompisar, men då har dom alltid bara velat vara kompisar. Så fort man försökt visa lite romantiskt intresse så har dom backat undan. Det har hänt så många gånger att jag verkligen tappat räkningen på det!

Och när det bara hänt om och om igen hela mitt liv så funderade jag på varför det är så. Det måste vara något fel på mig, tänkte jag. Det var då jag verkligen tänkte och kom fram till att en eller flera kroppsdelar inte är bra alls. Dom är defekta! Och det är därför ingen tjej gillar mig!

Jag skyllde det på mig själv! "Ett jävla miffo är vad du är!" tänkte man om sig själv och började hata sig själv mer och mer för varje dag som gick! I många många år har jag gått runt och hatat mig själv för den jag är, hur jag är! Plastikoperationer kan man inte ens tänka sig... Vad skulle folk säga om det.. ne fy vad skämmigt! Jag kände mig dömd till att leva ett liv ensam och ful utan någon som älskar en!

Jag dränkte ofta mina sorger i alkohol vilket var ett temporärt botemedel. Ibland gjorde det bara saken värre. Ofta satt man i ett hörn och höll i en kniv och viste hur underlättande det skulle vara att bara göra ett slut på lidandet!


Men en dag dök det upp en tjej i mitt liv. Det kom fram att hon gillade mig och jag gillade henne. Samma dag som vi träffades blev vi tilsammans. Det käns fantastiskt! Jag vaknar varje morgon upp och är rädd att detta skall vara ännu en dröm om kärlek. Men när jag verkligen inser att hon är verklighet så känner jag en sån enorm lycka!

Hon bevisar att jag duger, att jag inte är nåt missfoster som aldrig får känna på kärlek! Mina "defekter" hamnar inte i centrum 24 timmar om dygnet längre. När jag är med henne så är det bara hon som betyder något! Annat är oviktigt. Jag tänker inte lika mycket på det som jag en gång så skyllde allting på.. Hon älskar mig exakt för den jag är, och det känns otroligt befriande!

Jag vet inte hur och varför ni andra lider av BDD men Kärlek är i alla fall mitt personliga botemedel!


Önskar er alla att ni också skulle få känna denna befrielse!

[vinterglas]

white_hunter

Gud vad härligt  det var att läsa ditt inlägg. Glad för din skull

Kram J

[Anonym]

jag är så glad för din skull. skulle du kunna hjälpa MIG nu?

[Anonym]

Vad fint det låter, white_hunter.

[white_hunter]

Om det finns nåt sätt jag kan hjälpa på så vill jag gärna hjälpa till..
Hur menar du Anonym  27 Dec 2005 19:37:22 ?

[Anonym]

Hej!

Det bästa tips jag kan ge är att vara singel. En partner ger mig massor av ångest och det känns som man måste vara perfekt jämt och blir jämförd med andra på tex retucerade bilder, för de flesta killar tror att tjejerna ser ut som på bilderna och det ger mig så mycket ångest och krav.

Bo med en kompis om du inte vill bo ensam

Adoptera flera barn som annars skulle få det jobbigt i andra fattiga länder. Barn får en att tänka på annat än utseende i bland och du behöver inte känna behov av att se snygg ut jämt och du blir inte ensam.

Skaffa husdjur.

Hobby.

Flytta till landet, där behöver du inte sminka dig.

[white_hunter]

Varför skulle jag göra slut när det är min partner som gör att jag mår bättre?

[angel]

Låter underbart white hunter, jag glädjs med dig.
Önskar att jag någon dag träffar någon som älskar mig för att jag är jag.
Botemedel- kärlek eller singel?
För mig handlar om vem man träffar, om personen trycker ner eller lyfter upp det som finns hos oss, tillit- kan vi känna oss trygga med den personen? Är partnerns vänner trevliga/otrevliga. Är de ytliga och snobbiga? Reklampåverkarde?

Slutligen ligger ju känslorna hos oss själva, dessa spelar oss gärna spratt och vi får attacker trots att vi är älskade. Varför reagerar vi så starkt??

Vi bör också välja med omsorg folk som vi vill ha omkring oss. Du själv ska välja och inte bli vald och tacksam.
Var rädda om er.

kramar

[SpegelSpegel]

Vad underbart det låter White hunter

Angel, det du skrev var väldigt klokt. Men det kan vara svårt att tänka så när man har så förintande dåligt självförtroende, istället tror man att man är lyckligt lottad om någon över huvud vill ha med en att göra, även om personen är en riktig gris som bara utnyttjar en för att stärka sitt eget ego och trycker ner en så fort han/hon får chansen. Och att umgås med folk som trycker ner en ger ju ännu sämre självförtoende, man tror att det är tingens ordning, att man måste finna sig i att behandlas illa om man överhuvudtaget ska kunna umgås med andra människor. Det är lätt att man tänker i de banor anonym här ovan ger smakprov på istället.

[SpegelSpegel]

Ja, det där håller jag med om, att hänga upp sin lycka och sitt självförtroende på en annan människa kan göra saker tusen gånger värre, som det har gjort för mig. När jag träffade mitt ex var jag 21 år, mådde skit och hade aldrig haft en pojkvän. Jag var helt övertygad om att ingen människa skulle kunna ha sådana känslor för mig. Jag såg det faktum att jag var den enda som aldrig hade haft någon relation när mina vänner jämt hade killar som ett bevis för att jag var ett missfoster. Han blev mitt allt, någon som uppmärksammade mig, sa att jag var vacker, tog min hand när vi var i rum fulla med fok och viskade att jag var den enda han brydde som om, att inget annat spelade roll, att jag var vackrare för honom än alla de andra tjejerna. Jag levde i en bubbla, trodde jag var osårbar och att hans magi hade smittat av sig på mig. Om jag gick omkring osminkad och hade hans gamla tröja på mig trodde jag att ingen kunde skratta åt mig. Men allt eftersom mitt självförttroende började repa sig kunde han börja klaga på småsaker, att mina naglar var fula, att jag sminkade mig fel, att min solbränna var ojämn. När vi gick ut blev han full som ett as och stötte på andra och när jag klagade sluddrade han bara att jag kunde hitta någon annan om det inte passade. Att han var elak ibland gjorde mig bara ännu mer beroende av honom, han var den enda som kunde trösta mig när han gjort mig illa. Jag var sjukskriven och brukade sitta och vänta på honom i hans lägenhet när han var på jobbet, jag lagade mat, tvättade, fjäskade och hämtade i princip hans tofflor med munnen. När han lämnade mig rasade hela min värld. Han gav bara en massa svepskäl till varför, han hade verkat så kär den senaste tiden, men han sa bland annat att han inte trodde att han kunde få sådana känslor för någon. Alltså att han inte hade känt något för mig, i mina öron att han varit med mig för att han tyckt synd om mig. När vi var tillsammans hade jag ett mantra som gick: "han älskar mig, då kan det inte vara sant att jag är ett monster". Nu har jag ingenting och till och med sämre självförtroende än innan jag träffade honom. Poängen är att om man mår dåligt och föraktar sig själv är det svårt att se när en relation är destruktiv, det är oerhört lätt att hamna i ett beroendeförhållande till någon som behandlar en illa eftersom man inte klarar av att stå upp för sig själv och hävda att man förtjänar bättre än så.

[Kara]

SpegelSpegel

Det låter verkligen jättehemskt det som du beskriver. Jag har själv aldrig varit i ett sådand förhållande, men jag förväntar mig alltid att mina förhållanden ska bli så och därför gör alltid den jag är tillsammans med slut. Mina pojkvänner brukar inte orka med att jag förutsätter att dom tycker att jag är ful och att min kropp är motbjudande och äcklig. Jag väntar hela tiden på att dom ska upptäcka att jag inte är något att ha och hitta någon bättre tjej.

[SpegelSpegel]

Tråkigt att höra, Kara. Precis sådär känner jag också. Och jag känner även att det var det som hände som du säger att du fruktar ska hända, att han upptäckte hur motbjudande jag är egentligen. Eftersom han var min första pojkvän och den första jag känt mig så pass trygg med att jag vågat visa mig osminkad och utan kläder i dagsljus för var det en jättegrej till en början, men efter ett tag började jag lita på att han tyckte om mig som jag var så jag blev liksom bekväm och gick omkring osminkad jätteofta. Jag gick också upp i vikt eftersom jag var jättenoga med vad jag åt innan vi träffades och han är en sån som jämt äter pizza och annat skräp. Han peppade mig att äta och sa att jag behövde lite hull. Iallafall är jag övertygad om att han lämnade mig för att jag blev för fet och för att mitt osminkade fejs äcklade honom. Nu tänker jag aldrig mer göra misstaget att visa mig osminkad för någon kille. Usch

[vinterglas]

SpegelSpegel

Usch måstevara hemskt att äta för att någon peppar en och sen så lämnar denne en.

Jag har ju inte det problemet som många andra här har, med attvara osminkad och så. Det är rätt skönt, men samtidsigt känner jag mig så fel här då

[Anonym]

Nu tänker jag aldrig mer göra misstaget att visa mig osminkad för någon kille. Usch

Tänk inte så. Du har inte gjort något misstag. Du är bra.

[Kara]

SpegelSpegel

Jag förstår verkligen att du känner som du gör och jag kan tänka mig att saken bara blir värre eftersom det var din första pojkvän. Jag tycker inte det är så hemskt att vara osminkad inför min pojkvän, utan har störst problem med min kropp. Jag gick upp väldigt mycket i vikt när jag var tillsammans med mitt ex för att vi åt mycket skräpmat. Jag vet att han egentligen inte brydde sig om att jag blev tjockare, men ibland när vi bråkade kunde han säga att jag hade blivit oattraktiv och liknande saker och det var jättehemskt. Nu så tänker jag att alla jag är tillsammans med också kommer tycka så.

Jag tycker absolut inte du ska tänka att du inte kan visa dig utan smink för någon annan. Det var ju inte du som gjorde något fel, utan killen du var tillsammans med, men samtidigt så vet jag att jag säkert skulle känna likadant.