Då vet alltså inte din mamma om hur du har det...?
Jag tror att många ungdomar vill "skydda" sina föräldrar genom att hålla skenet uppe och låta dom tro att allt är bara bra. Men det är inget som jag vill rekommendera.
De allra flesta föräldrar vill sina barns bästa och vill hjälpa dom om de har det svårt.
Om du inte berättar så har inte din mamma nån chans att hjälpa och stötta dig. Speciellt när man har BDD (som än så länge är en ganska okänd sjukdom) så är det väldigt viktigt att ens närmaste förstår.
Jag vet inte vad du är rädd att ska hända om hon får reda på dina problem, men jag vet att jag hade velat veta hur Malin hade det innerst inne när hon var i din ålder och bodde hemma, och jag önskar att jag hade haft den kunskap om BDD då som jag har nu.
Din mamma har troligen redan anat eller märkt en del av bulimin eller sociala fobin så hon är väl inte helt oförberedd på att du har det jobbigt och då är det bästa att hon också får reda på så mycket som möjligt, tex att det faktiskt är sjukdomar och inte bara nåt dumt påhitt.
Min rekommendation är alltså att du berättar så mycket som möjligt även om din mamma är med men om du inte kan göra det direkt så kan du kanske föreslå att du ska få komma ensam, utan mamma, en annan gång.
Jag tycker att det är ett bra tillfälle att din mamma får reda på dina problem när ni är hos BUP, då kan ju terapeuten hjälpa till att förklara för din mamma eftersom de säkert har sett liknande problem förut.
Hoppas det går bra nu och var inte så bekymrad, mammor klarar mer än man tror.
Hälsn. Malins mamma
