Hur BDD yttrar sig från person till person

[Anonym]

Hej!

Vi alla här känner nog igen oss i ganska mycket som skrivs på forumet. Men mycket kan också skilja sig. Förutom att vi har olika fixeringar och klarar att leva ett så normalt liv som möjligt i olika grader, så finns det ju annat som kan vara olika från en BDD:are till en annan.

En del får ju små synvillor i form av att man t.ex uppfattar att ansiktet förvrids då man ser sig i spegeln, att näsan "växer", att ansiktsdragen förändras eller liknande. Andra tycker sig ändra utseende från spegeltitt till spegeltitt, men ser alltså inte själva "förvandlingen" i skeendet. Och andra tycker att de ständigt har samma utseende och att de antingen alltid är missnöjda eller ibland kan mer eller mindre acceptera hur de ser ut.

Många klarar av att gå i skolan eller arbeta och att ha ett fungerande socialt liv, trots att det är besvärligt, medan vissa inte klarar det alls, eller bara ibland.

Sen har vi det här med synen på sig själv som person. Det är nog inte ovanligt att man känner sig värdelös och som en dålig människa, som följd av att man ser sig själv som ful. Men det finns nog många som fortfarande tycker att de är bra, trevliga, värdefulla människor trots sin eller sina "defekter".


Det jag undrar är, hur yttrar sig BDD för dig?

Allt jag har skrivit ovan är sånt som ni förmodligen redan vet om, men jag tänkte att man kunde ha det som "mall" att gå efter då man beskriver sin egen BDD, eftersom det är bland annat dessa saker jag är intresserad av höra om er andra. Vill ni berätta något ytterligare, så gärna det.

[Anonym]

jag klarar av att gå till skolan, men har inget socialt liv alls bortsett från det. Jag tycker det är jobbigt att träffa nya människor och gamla vänner också. Jag träffar en kompis som det känns tryggt att ungås med.

Min syn på mig är en värdelös människa pågrund utav hur hemsk mitt yttre är. Jag tycker synd om alla människor som kommer i kontakt med mig. för mig är inte den största focuseringen på ansiktet utan på min kroppsform, att den är stor och konstigt formad. Jag trivs bäst i att ha kläder som är stora och inte visar min kroppsform.

hur yttrar sig bdd för dig?

[Anonym]

Det går framåt.. Jag studerar och går för det mesta till skolan, har jag en dålig dag så gömmer jag väl mig nere i omklädningsrummet eller något, typ skippar lunchen.. Förutom att jag känner alla i min klass så har jag inte så mycket till socialt liv utanför skolan längre, förut gick jag ut fre-lörd och hade det kul med polarna men jag har valt bort det. Jag är oftast bara en speciell kompis och ser på film, snackar etc, riktigt skön snubbe..

Annars så är väl min självbild inte på top.. Men mitt självförtroende är det.

[vinterglas]

Jag går till skolan och klarar mig igenom dagarna, ibland får jag ryck på mig själv och hatar mig själv och vad jag ser i spegeln och oftast står jag ut så pass mycket att jag blir kvar men då "gömmer" jag mig ofta lite. Sen finns det dagar då jag skolkat pga att jag tyckt jag avr för ful. Men det antalet överstiger inte 5 gånger.

Jag spelar tennis 3 ggr/veckan vilket gör att jag kommer ut lite. Sen har jag lite kompisar som jag träffar då och då, men bara en som jag umgås med "ofta".Med henne kan jag se ut nästan hur som helst bara  jag slipper se mig själv.
Men det beror mest på att jag är så lat och jämt trött för att göra något.

J

[Anonym]

Är det nån här som får småhallisar när ni ser er i spegeln? Alltså att ni ser när t.ex nån ansiktsdel eller ansiktsdragen förändras/förvrids/ändrar form eller storlek medan ni speglar er.

[SpegelSpegel]

Anonym,

jag får det, tror jag, och det verkar ha ökat den senaste tiden. Ansiktet flyter ut ur sin konturer, blir bredare och jag kan inte se hur mitt ansikte ser ut i helhet, bara detaljerna, hur jag än skärper blicken. Att det ändrar färg tror jag är verklighet, men form kan det väl knappast ändra.

[Malins mamma]

SpegelSpegel, att "skärpa blicken" har nog motsatt effekt.

Försök istället att INTE titta så noga och INTE så länge och med inställningen att "det spelar ingen roll alls hur jag ser ut, jag duger ändå". En snabb titt på en armlängds avstånd från spegeln alltså.

Jag skulle tro att du ser en något annorlunda bild av dig själv då än det som du beskrev här ovan....?

// Malins mamma

[SpegelSpegel]

Jo, det är lite annorlunda om jag tittar mindre noga i alla fall. Men det jobbiga är att - eftersom problemet inte är att jag vill se snygg ut utan bara så pass att folk inte stöter bort mig - jag är rädd att jag måste göra allt som står i min makt för att göra mig uthärdlig. Gör jag inte det känner jag mig så fruktansvärt misslyckad och sårbar. Jag upplever verkligen att människor behandlar mig dåligt, ser ner på mig, är snäsiga och ser ut som de tycker synd om mig de dagar när jag vet att jag ser extra dålig ut. Varje dag har jag ont i magen för att jag är så nervös för hur folk ska bemöta mig. Är de trevliga och behandlar mig med respekt kan jag må jättebra och knappt tänka några BDD-tankar under hela dagen så länge jag låter bli att spegla mig, men är någon nedlåtande, undvikande, sur, likgiltig, vadsomhelst som jag kan tolka som att de har en aversion mot mig, blir jag helt knäckt och går hem och synar mitt utseende och tänker på vad jag har gjort fel, vad hos mig som kan ha äcklat dem, vad jag måste ändra, vad som tydligen är ett handikapp. Förr var det nästan bara huden jag hatade i ansiktet, men nu tycker jag att mitt ansikte är abnormt brett, ögonbrynen fula och att läpparna och hakan fladdrar löjligt när jag pratar samt  att ansiktsdragen är sjukligt slappa. Försöker även gå ner i vikt för att jag tänker att det räcker med ansiktet, jag vill inte känna mig tjock och klumpig ovanpå det. Tyvärr tror jag inte att det skulle hjälpa att  bara sluta upp med speglandet, det skulle bara öka min osäkerhet och sårbarhet. Jag måste börja någon annan stans, men jag vet inte riktigt var. Just nu orkar jag inte ta itu med något förutom att begrava mig i självömkan och självhat och hat mot samhället.

[Malins mamma]

SpegelSpegel, du har helt rätt i det att du måste börja nån annanstans. Den bild du ser i spegeln kommer inte att ändras förrän hjärnan har lärt sig att tolka och reagera på ett annat sätt.
(Jag tänkte bara att bilden kanske blir lite mindre förvängd om man inte anstränger sig så hårt för att se hur man ser ut.)

Jag upplever verkligen att människor behandlar mig dåligt, ser ner på mig, är snäsiga och ser ut som de tycker synd om mig de dagar när jag vet att jag ser extra dålig ut.

Jag förstår att du UPPLEVER det så, det tvivlar jag inte på.
Men är det verkligen så eller är det du som tolkar det så? Det är det du ska börja med att ta reda på.

Dr C har tydligen gruppbehandling på sin klinik på fredagar.
Han skrev såhär för en vecka sen:

"Som kognitiv beteendeterapeut försöker jag få folk att förstå att det inte är en händelse i sig utan vad man tror att det betyder som orsakar den känslomässiga reaktionen.

Låt mig ta ett exempel. Jag jobbar med en grupp på fredagar. Idag när en av personerna i gruppen berättade om sina problem gick en av de andra deltagarna ut.

Det var själva händelsen.

Sen skulle vi tänka efter vad vi kände och tänkte när personen gick ut.

Betydde det att personen som berättade var så tråkig att ingen ville lära känna honom eller prata med honom och att de andra också skulle gå ut snart?

Betydde det att han gick ut för att han inte gillade mitt utseende?

Betydde det att min gruppbehandling var dålig och att han tänkte gå ut och berätta för de andra som jobbar här hur dålig jag är och att jag kommer att förlora mitt jobb?

Betydde det att han gick ut för att han var tvungen att gå på toaletten?

Alla de här olika tolkningarna leder till olika känslor hos mig och hos de andra.

Poängen är att det är hur vi tolkar saker som avgör om vi blir upprörda eller inte. Man kan inte ändra själva händelsen men man kan ändra sin tolkning av det som händer."

Johannas tolkning av det som hände i skolan (i tråden "Ledsen och värdelös? Javisst.") var ett perfekt exempel på hur BDDare tolkar normala situationer till att bli ett angrepp på deras utseende.

// Malins mamma

[Malins mamma]

SpegelSpegel, det du skrev som jag citerar här nedan är nog en vanlig reaktion hos BDD-drabbade. Mitt svar är alltså till alla som känner igen sig i det du skrev.

men är någon nedlåtande, undvikande, sur, likgiltig, vadsomhelst som jag kan tolka som att de har en aversion mot mig, blir jag helt knäckt och går hem och synar mitt utseende och tänker på vad jag har gjort fel, vad hos mig som kan ha äcklat dem, vad jag måste ändra, vad som tydligen är ett handikapp.

Det här är något som Dr T. Cash kallar för Blame-Game, att man skyller allt på utseendet.
 
Visst kan det hända att folk kan vara nedlåtande, undvikande, sura eller likgiltiga men varför skulle det ha något med ditt utseende att göra?
Du går hem och synar ditt utseende därför att du tror att andras beteende har något att göra med ditt utseende, men hur skulle någon kunna se på håll något som du ev hittar när du verkligen letar och tittar noga och nära, eller nåt som du inte ens hittar själv. Det är inte möjligt.
 
Folk ser inte detaljer, och om de skulle göra det, se att man har finnar, ojämt smink eller vad som helst så har inte det nån betydelse för hur man blir bemött.
Människor fungerar inte så, men man har tydligen den uppfattningen när man har BDD.
Tänk efter om du själv fungerar så. Är du nedlåtande mot en annars trevlig person om den inte har ett perfekt utseende? Jag tror inte det.

Det finns hur många orsaker som helst till varför folk beter sig på ett visst sätt, det allra minst troliga är att det har något att göra med ditt utseende.

Alltså, om du upplever att folk behandlar dig dåligt, tänk först efter om deras beteende kan bero på nåt i deras eget liv eller deras egna problem, tänk sen efter om det kan bero på nåt i din attityd eller ditt beteende som gör att andra är på ett visst sätt mot dig.

Mvh Malins mamma

[SpegelSpegel]

Malins mamma,

det är ett jättebra exempel du tar upp med Dr C och patienten som gick ut ur rummet. Det är nog ett sånt blame-game jag håller på med i många fall, det inser jag. Jag överskattar vikten av mitt eget yttre. Troligtvis bryr folk sig inte. Men jag har en väldigt svart syn på världen och tänker att anledningen till att jag inte bryr mig om hur andra ser ut är för att jag inte ser bra ut själv. Är därför alltid ute efter att veta vad andra tycker om utseenden, hur viktigt de tycker det är mm. Tar åt mig väldigt mkt och tar det väldigt allvarligt och som "bevismaterial" för att BDD-tankarna har rätt när ngn säger att utseende är viktigt, beter sig som om det vore det, talar om fula och snygga eller ger mig positiv uppmärksamhet pga mitt fejkade utseende. Vet inte hur jag ska hitta säkerhet i mig själv så att jag inte tar åt mig så mycket och tar det så hårt. Utseendefixeringen är en del av samhället, även om alla inte är utseendefixerade, och man får inte låta det komma åt den för då orkar man inte leva. Jag låter det styra och förstöra mitt liv. Vet inte hur man ska kunna bli frisk när världen ser ut som den gör. Ska man låta bli att läsa tidningar, se på TV, gå i affärer? Ska man gå i kloster? Allt känns så hopplöst bara. Men det är en jättebra grej att tänka på det här med "blame-games" när man känner att man får ångest bland folk. Vad hade hänt om jag tänkte att jag var doktor C istället,  eller vilken annan "normal " människa som helst, hade jag uppfattat folks reaktioner på ett annat sätt kanske?

[Malins mamma]

Är därför alltid ute efter att veta vad andra tycker om utseenden, hur viktigt de tycker det är mm.

När en "normal" person säger att utseendet är viktigt, pratar om fula och snygga osv så måste du förstå att det är en stor skillnad på "viktigt" för normala och "viktigt" för BDD-drabbade.
Det kan ytligt verka som att det är samma sak men det är en stor gradskillnad i "viktigheten" hos de som har BDD och de som inte har det.

Vet inte hur man ska kunna bli frisk när världen ser ut som den gör. Ska man låta bli att läsa tidningar, se på TV, gå i affärer?

Man kan själv göra ett val vilka tidningar man läser och vilka TV-program man tittar på. Jag tror du skulle må bättre av att välja  bort vissa tidningar och TV-program.

Vad hade hänt om jag tänkte att jag var doktor C istället, eller vilken annan "normal " människa som helst, hade jag uppfattat folks reaktioner på ett annat sätt kanske?

Absolut, inget tvivel om det. En del av BDD är att man tolkar allt som går att tolka (och lite till) till att det beror på ens utseende.

Som du ser i Dr C:s exempel så kunde man i det fallet tänka sig minst fyra olika orsaker till själva händelsen.

Träna dig på att varje gång det händer nåt som får dig att ta åt dig och må dåligt, försöka komma på åtminstone ett par andra alternativ till det som händer, (förutom att det skulle bero på ditt utseende).
Din hjärna är så inriktad på att tolka allt till det värsta, därför måste du aktivt ge den andra alternativ så att den kan lära sig ett annat tankemönster.

Mvh Malins mamma