Hej!
BDD är i stort en KBT (Kognitiv- & BeteendeTerapi) diagnos, och därför är det också KBT som bäst behandlar densamma.
KBT är terapi som fokuserar på att patienten tillsammans med terapeuten fokuserar på att formulera beteendemål som patienten hjälps uppfylla.
Hjälpen innebär att terapeuten hittar på bra sätt att pröva dessa nya beteenden (t.ex. gå ut utan att fixa frisyren) utan att man går för fort fram eller samlar in nya "bevis" på att man ser abnorm ut.
Då tankemässiga invändningar uppkommer mot att utsätta sig för exponeringar (göra/tänka sånt man inte vill pga ångest) försöker terapeuten diskutera realismen i dessa argument och tankar.
Först brukar man kartlägga ungefär när problem uppstår, dvs. vilka situationer som känns jobbiga (dvs. situationer där patienten tycker att andra bekräftar att denne är ful, situationer där patienten mår dåligt och tänker att allt är kört etc.).
Därefter kartlägger man vilka tankar patienten har, t.ex. "dom tittade på min frisyr - det måste betyda att dom tycker att min huvudform är extremt ful och min frisyr inte lyckas dölja detta".
Vidare vilka känslor man får, hur känslan varierar (dvs. var det som mest ångestfyllt innan ngn kommenterade frisyren? Hur lång tid tog det tills det inte kändes lika ångestfyllt?). Också kanske lite om var känslorna kändes etc.
Vidare också vad man gör för att undvika situationer som denna, eller hur man i situationen gjorde för att slippa ännu värre följder. Detta kallas
säkerhetsbeteenden, och är ngt som är väldigt centralt för KBT. Ibland kallas detsamma (beteenden som man gör för att slippa få bekräftelser på att man är ful etc.) för
skademinimering, och då menar man mer att man i en situation som redan är "illa" just försöker göra att den inte ska bli ännu värre.
Terapeuten hjälper en med att utmana tankarna och hitta på experiment som kan pröva idéerna som sagt, så i "frisyren döljer inte min fula huvudform och ALLA ser det"-exemplet skulle terapeuten kanske säga:
- Okej, så hur vet du att alla just tänker på vad du tycker är en ful huvudform när de tittar på ditt huvud? Kan det inte vara så att de tittar på din frisyr för att de tycker att den är fin? Eller, att de inte tittar på varken frisyr eller huvudform utan snarare på din lite ovanliga hårfärg?
- Borde inte en extremt avvikande huvudform leda till att folk tittar ovanligt mkt på din huvudform? Hur ofta tittar andra på andras huvuden då? Skulle du kunna göra så att du observerar hur ofta folk kollar på andras huvuden i en viss situation, t.ex. då de samtalar - och, sedan när du vet hur vanligt det är att folk kollar på andras huvuden, så räknar du hur ofta folk kollar på ditt huvud under samma tid och i samma typ av situation?
- Vidare, när du vet hur ofta andra tittar på folks huvuden, och hur ofta folk tittar på ditt huvud - kan du testa att låta bli att kamma dig, alternativt kamma dig si-och-så, och sedan pröva hur ofta folk kollar på ditt huvud då?
- Okej, så du har en otroligt jobbig känsla, du mår dåligt. Men, finns det situationer där du tar känslan som bevis på att du har rätt? T.ex., om du mår dåligt och sedan tittar dig i spegeln och sedan mår ännu sämre - betyder den ökade ångesten att det är ännu mer sant att du är ful? Kan du se det ologiska i det?
osv.
Det är så det går till typ. Jag har gått i KBT i typ 9 månader samt KBT:at mig själv i typ 3 år (det är mkt mer effektivt om man låter ngn annan ta del av ens arbete, om denne är bra).
Jag är sedan ngra månader helt jävla bra, och går inte längre i terapi. Jag gick privat hos en snubbe, och det kostade 700 kr per ggn, och jag gick typ varannan vecka. Det var värt varenda öre.
Under KBT:andet har jag tidvis mått sämre än ngnsin, men om man ser till hur ofta och hur länge jag mått dåligt så har det bara blivit bättre och bätte över tid. Jag går inte längre i terapi för jag tycker inte längre att det behövs (vilket inte heller min terapeut tyckte). Under terapin så hade jag också ett uppehåll på ngra månader då jag inte hade ngra stålar, och jag gick även 10 ggr hos en psykologstudent (på Universitetets hemsida kan man anmäla sitt intresse till att gå i terapi hos en studerande som är på sluttampen av sin utbildning, och som är under handledning av en legitimerad psykolog). Hon studentskan jag gick hos passade inte riktigt för mig iom att jag baserar mina farhågor på argumentation, och hon kunde inte alltid argumentera ner mig. Men, hon tillhandahöll ändå ngra bra uppgifter som jag hade mkt nytta av.
Vidare kan man vända sig till vården. Jag testade det för länge sedan, men fick ett dåligt bemötande och vågade inte ta upp det igen.
Jag har haft tvångstankar, tvångsbeteende, socialfobiskt beteende, BDD-tankar och beteenden, oro, panikångest, depression och kanske ngt mer. Inget av detta är kvar, även om vissa grejjer dyker upp i huvudet emellanåt, även om vissa känslor kan infinna sig i de tidigare mkt fruktade situationerna, även om jag kan ha lite svårt för att inte dubbelkolla spisen. Men, jag är alltså en lycklig, välmående och välfungerande, jobbande, kompishängande, ohämmad snubbe nuförtiden.
KBT är den enda vetenskapligt grundade terapin för i princip alla diagnoser man har behandlingar för (ätstörningar, ångestsyndrom, depression etc. etc.). Många blir också hjälpt av medicinering av SSRI-preparat.
Lycka till!
/Amav
