Jag heter Annie och är 21 år gammal.
Mitt utseendes fixering "besatthet" började när jag var 13 år gammal.
Innan dess har jag alltid sedan jag var fyra år haft tvångstankar av olika slag som efter ett tag övergått till nåt annat, först fobi för smuts och sedan för äldre människor ovs.
Men tillslut när jag blev tonåring övergick inte min besatthet av mitt utseende till nåt annat utan stannade där.
Det finns många förklaringar till detta och mina tvångstankar har inte varit mitt enda helvete i livet men absolut en del av den.
Jag mår bättre idag än vad jag gjorde som tonåring men jag är i en svacka sedan jag tog praktik jobbet på en skönhets avdelning.
Jag älskar att jobba med det men att dagligen behöva "fixa" mig eller rättare sagt "dölja" min fulhet tar verkligen på krafterna och min hjärna kokar bokstavligt talat av all press jag känner.
Det känns som att jag ska bli galen, galen av att ha dethär problemet en sekund till.
Terapi hjälper inte, allafall inte nu längre nu när jag är i denna svacka.
Psykologen var på semester länge precis när jag började förbättras och skulle börja praktisera men sedan har det gått rakt ner åt skogen.
Killar vill jag inte ens gå in på, haft två pojkvänner som båda varat en månad och sedan har skitstövlarna av olika anledningar försvunnit.
I mitt huvud så hade de stannat kvar om jag varit vackrare.
Det känns som att samhället inte vill ha en ful tjej, en tjej är lika mycket värd som hennes kurvor och ansiktsdrag. Ser man ut som Adrianna Lima har man mer "värde" än om man ser ut som jag.
Hade jag sett ut som hon tror jag inte att jag hade varit den eviga singel tjejen.
Jag känner att mitt sociala liv är väldigt begränsad efter dessa tvångstankar.
J
ag känner mig ful, hör tankar som säger att jag är ful och ser en ful spegelbild, även om jag vet att jag har en förvrängd syn på mig själv är det svårt att inte tro på det jag ser med mina egna ögon.
Får jag bdd-attacker blir jag varm, hjärtat slår lite snabbare och jag börjar svettas och får svårt att andas. Hyn börjar klia och jag känner hur hyn "fylls" av orenheter, ibland så river jag bort orenheterna så att det hela blir värre och ibland börjar blöda.
Jag skulle så gärna vilja träffa någon, prata med någon som vet hur det känns att leva med dethär.
Jag känner mig så konstig, skamsen över att ha dethär och ensam.
Finns det några grupper där man kan prata om dehär, gruppterapi el liknande?
Möten?
Någon som har tid och lust att påbörja en vänskap med en likasinnad?
Jag ger ut min msn nu, det är
annie_lazo@hotmail.comHör gärna av er om ni har information kring möten el vill precis som jag få en ny vän.
mvh/Annie