Varför räcker det inte med att förstöra sitt eget liv?

[Anonym]

Varför räcker det inte med att förstöra sitt eget liv??Måste det drabba andra också? Min familj nu först o främst..Dom orkar nog inte mer!! Mamma spec. ..mamma o pappa bråkar mkt o det är pga mig o min BDD..inget annat, dom mår dåligt pga min BDD, mamma blir stressad pga min BDD(får ta hand om allt och även skjutsa mig till psykolgen och till andra ställen jag ska till..jag funderar på att sluta där(hos psykologen allstå) för jag orkar inte att mamma ska få sådan press på sig hela tiden, vara ledsen och må dåligt...då är det inte värt det!!
Jag mår så himla ledsen över att dom mår dåligt pga mig!!!! Jag vill nog bara helst stänga in mig på mitt rum så att dom slipper se mig och allt elände jag bär på!!!
Rebecca

[Anonym]

Hej Rebecca !

Försök att tänka annorlunda.Självklart mår alla i en familj dåligt om en familjemedlem som man håller kär blir sjuk, oavsett vilken sjukdom det är. Som förälder gör man allt för att hjälpa sitt sjuka barn och att t.ex. skjutsa sin dotter till psykologen är ingen upp-offring, det gör man så gärna eftersom man som förälder har den högsta önskan att ens barn ska må bra.Så snälla Rebecca sluta absolut inte hos psykologen var tacksam för att Du får gå till en psykolog, det är inte alla förunnat.
Dina föräldrar mår inte dåligt p.g.a. dig utan de mår dåligt för att de ser att Du mår dåligt och som förälder känner man sig så maktlös, man vill så gärna trösta men man får inte och man kan inte alltid.Vissa dagar går det lättare att orka med andra dagar är det tyngre för man ser hur jobbigt ens barn har det.
Så Rebecca- ge inte upp, fortsätt hos psykologen, det är din möjlighet att må bättre.
Fridas mamma

[Malins mamma]

Jag instämmer helt med dig, Fridas mamma.

Rebecca, ta inte hela skulden på dig. Även om du inte hade haft BDD så är det stressigt idag att både jobba och vara småbarns-och tonårsförälder. Även föräldrar utan BDD-drabbade barn bråkar ju ibland.

Jag tror säkert att din mamma har dina psykologbesök och andra aktiviteter som högsta prioritet även om hon har det jobbigt. Det du kan göra för att underlätta för henne är att hjälpa till så gott du kan och orkar med lillasyster och andra göromål (det gör du kanske redan) och att du fortsätter med att gå till psykologen.

Känns det som att ni har kommit nånvart med KBTn ännu? Är det något som har blivit bättre? Har det funkat bra att göra övningarna? Berätta gärna hur det går.

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Hej..Tack för era svar..Det hjälper alltid

Fast ändå måste de ju vara så att det är jobbigare o blir mer bråk om en i familjen har en sjukdom, eller om den inte har det. Jag får sådant dåligt samvete att jag orsakar så mkt bråk pga detta o att andra ska vara tvungna att må dåligt för att jag gör det..dom förtjänar ju inte det..

Med KBTn känns det väl sådär..Jag kan ju mer om Bdd och så än vad min psykolog kan..Och jag vet ju själv hur jag skulle kunna jobba för att bli friskare o må lite bättre, men det är så himla svårt. Jag kan säga så mkt kloka saker som jag skulle kunna göra, men det är desto svårare att sedan genomföra det ...Jag har försökt att gå ut med våran hund!..Ett tag gick det, men sedan under en lång tid gick det inte...men idag har jag faktiskt varit ute igen Känns bra iaf. Vissa gånger när mitt utseende kanske känns lite bättre försöker jag gå på lite "populärare,folktätare" ställen..för att utmana mig själv lite.
Men sedan vet jag inte riktigt hur jag ska jobba? Några förslag? Det värsta är ju den låånga tiden som jag har svårt att skära ner på..
Och nu har jag lovat att komma o hälsa på i skolan på måndag..Ooo herregud hur ska jag klara detta!!!Är ju  bara en lektion jag ska delta på och prata me "klassisarna" men det känns jätte jätte jobbigt!! Jag fattar inte hur jag kunde me att säga att jag skulle försöka komma på måndag till min lärare när hon ringde..men jag har svårt att säga nej..
Har försökt förbereda mig nu hela veckan och kommer fortsätta med det. Jag är så nervös!!!

Rebecca

[Anonym]

Hej Rebecca!
Så här tycker jag att du ska försöka tänka:
-Dina klassisar har saknat dig, varit oroliga för dig och blir glada att se dig (oavsett hur du ser ut!!)

-De kommer vara oroliga för hur du ska uppfatta dem, nu när du inte träffat dem på länge

-De kanske har svårt att veta hur de ska bete sig med dig, är rädda att såra dig eller blir nervösa för att göra bort sig, så de kanske är tysta eller extra högljudda eller skrattar mycket av ren nervositet

-De kommer att titta mer än vanligt på dig, men det beror inte på att du ser märklig ut på något vis. De har bara inte sett dig på länge, och då tar det ett tag att få den minnesbild man hade i huvudet att stämma med den verkliga bilden

-De kommer att se helhetsbilden av dig. Inte de enskilda detaljerna, utan allt sammantaget, en rörlig bild som består minst lika mycket av miner, leenden och kroppsspråk som själva ansiktsuppbyggnaden. Tänk själv; hur minns du dem? Visst är det någons glada skratt, någons sätt att lyfta på hakan, någons höjda ögonbryn etc som är det du minns först? Perfekta eller defekta ansiktsdrag minns man mest om man bara sett personen på bild, en verklig person har en utstrålning som lägger sig över dragen och bildar det verkliga utseendet...

Ta t.ex. Sarah Jessica Parker (från Sex and the City). Hon anses ju vara väldigt attraktiv, snygg, stilfull och söt, men om man skärskådar stillbilder på henne "upptäcker" man att hennes drag är långt ifrån perfekta. De mindre perfekta dragen "försvinner" ju när man ser henne röra sig, le, prata, skratta, ja när man ser henne "på riktigt" och inte fryst i en stillbild! Det var bara ett exempel, men tänk på att det där gäller alla: Den bild omvärlden ser är den "levande" bilden. Inte de enskilda dragen utan hur de hänger samman med varandra och rör sig tillsammans...

Viktigast är nog ändå att tänka på varför du går dit. Du vill kunna komma tillbaka och bli en del av "världen" igen, eller hur? Bli som "alla andra"? Nå, såhär är det: "Alla andra" är inte heller nöjda med vad de ser i spegeln. "Alla andra" har kanske dagar då de känner sig så oattraktiva att de inte vill gå ut. "Alla andra" jämför sig också med andra, har komplex för saker, försöker dölja skavanker...
Men "alla andra" har inte BDD. Utan BDD kan man vara missnöjd med det man ser i spegeln men ändå delta i skolan/jobbet/vaddetnuär. Utan BDD går man ut trots att något i utseendet får en att helst vilja dra täcket över huvudet och släcka lyset. Utan BDD inser man att skavankerna får man dras med, att det alltid finns de som ser bättre ut, och att det bästa man kan göra med sina komplex är att skratta åt dem...
För man ser sin omvärld. Man ser andras ångest. Man ser hur lite andra låter sina utseenden påverka dem. Man ser hur humor och självdistans kan göra en alldaglig eller "ful" människa till den attraktivaste i ett sällskap.
Och så ser man sin egen plats i denna omvärld, inte som avskild från den eller avvikande, utan som en del av den. Det är då man kan inse att andras bild av mig är lika diffus som min bild av de andra: den består av ett hopplock olika intryck och rörelser, men framför allt består den av vad man säger och gör, hur man är!

Det är dit jag hoppas att du en dag ska bli frisk nog att komma... (detsamma gäller i viss mån mig själv, men jag har kommit längre på vägen) Målet kan inte vara att tycka att man är snygg, målet bör nog snarare vara att kunna delta i "samhället" trots att man inte är nöjd med sitt utseende. Att kunna acceptera sig själv, med fel och brister, tillräckligt mycket för att kunna leva "som alla andra". Att sluta fly. Att inse att attraktivitet handlar om så mycket mer än perfekt hy/rak näsa/smal midja/muskulös kropp/snygg frisyr/fina tänder/perfekt haklinje/...
OCH: Att attraktivitet långtifrån är allt som räknas!!! Vi måste börja se under ytan...

*kram o lycka till*
//Misan, som inser att vad som skulle bli ett kort inlägg råkade utvecklas till en mindre avhandling. Sorry, men det var så mycket som ville ut just nu...

[Anonym]

Tack sååå mkt Misan, för alla bra saker du skrivit...verkligen!!
Ska försöka tänka på detta imorgon..(nervös)..
Tack igen..Kram Rebecca

[Malins mamma]

Misan, det blev en mycket bra 'avhandling'.  


Rebecca, jag hittade några goda råd som var med i Expressens söndagsbilaga (såhär i sista minuten).

*Tänk: "Jag VILL gå till skolan och träffa mina kompisar. Jaa, det ska bli roligt att komma ut." Samtidigt som du tänker detta ska du NICKA på huvudet. Upprepa om och om igen.
När man nickar stärker och bekräftar man sina tankar och man blir mer säker. (En amerikansk studie har visat att detta funkar).

*Innan du går till skolan, LE eller SKRATTA.
Forskare har funnit att även om man ler eller skrattar utan egentlig anledning, sätter kroppen igång att producera MÅ BRA-medel.

*Tänk dig att du pratar med kompisarna och att du känner dig lugn och säker. Tänk igenom det många gånger så är chansen större att du ÄR LUGN och SÄKER när du kommer till skolan.
Hjärnan har svårt att veta skillnad mellan en tänkt händelse eller en verklig händelse.

*Tänk på hur du går när du kommer till skolan.
Sträck på ryggen, upp med hakan och axlarna bakåt.
Hur man går och rör sig påverkar ens tankar och humör.

*Om du känner att du börjar bli orolig, ta långa djupa andetag.
Det snabbaste sättet att bli lugn är att andas djupt. Att andas djupt och långsamt lurar både kroppen och hjärnan tillbaka till ett lugnare läge.

Och till sist, kom ihåg att vad du än ser i spegeln så ser du helt normal ut i andras ögon. Det ÄR faktiskt så.

Var beredd på att BDD-tankarna kommer att göra allt de kan för att hålla dig hemma och hindra dig från att träffa kompisarna.

Ps. Om du inte hinner läsa dessa råd innan skolan imorgon så använd dom vid ett annat tillfälle. Det kan ju vara värt att pröva iaf.  

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Tack så jätte mkt för råden!! Jag tror det hjälpte MYCKET!!!...för jag klarade det och jag tänkte på det ni skrivit innan ...Jag mådde jätte illa innan och hade jätte ont i magen men, jag klarade att komma dit..är så glad för det, fastän det tog mkt på min energi. Jag kunde knappt sova natten innan och tänkte gå upp klockan 3, men faktiskt så satte jag klockan på kvart över fyra istället...de e ju också väldigt lååång tid att ha på sig när man börjar halv tio..men för mig var det en jääätte stor skillnad mellan 3 och kvart över fyra...Kanske bara det gjorde det lättare för mig att komma iväg. När jag väl var där var faktiskt allt som vanligt. Inget hade förändrats..alla var lika goa som alltid förr (fastän dom nu visste om att jag led av bdd) Sedan klarade jag (vad jag aldrig skulle kunna tro jag skulle klara) utan att vara förberedd om det innan,förklara lite om bdd och svara på en del frågor.. Jag fattar inte hur detta kom sig? Jag som alltid har haft jäääätte svårt för att tala högt för klassen o nu gick det fastän det var så personligt nu också,,verkligen mina innersta tankar...Vissa förstod mig bättre och vissa satt som frågetecknen och verkade inte tro att jag var riktigt klok när jag berättade om hur tidigt jag går upp, och hur ful jag känner mig m.m - m.m ... Det vörsta jag alltid tycker när man pratar högt är att alla stirrar på en...från olika vinklar också *riktigt riktigt jobbig*, men nu klarade jag det..e faktiskt lite stolt
Sedan var lektionen slut och jag sa hejdå till alla o sen var det över..Fast många frågade om jag kunde komma på torsdag igen..men jag orkar inte =(
Kram Rebecca

[Anonym]

Åh vad glad jag blir att höra att det gick så bra! *kramar om*
Ta nu och verkligen sug i dig allt positivt med den dagen, älta allt som gick bra om och om igen, och var stolt!
/misan

[Malins mamma]

Jättebra Rebecca att du klarade det!!!    

Om jag får vara lite tråkig så tänkte jag gå igenom det som hände litegrann.

1. Du kom iväg.
Det är verkligen jätteviktigt att inte tappa kontakten med världen utanför. Alla tillfällen att träffa andra är bra. Du fick se att alla var trevliga och dessutom intresserade av att få veta lite om din sjukdom.
En liten varning här bara: Du får inte tro att det var pga en lyckad sminkning eller bra hy som de var goa och trevliga mot dig.

2. Du gick upp 04:15 istället för kl 03:00.
Att minska ner sminktiden är nästan ett villkor för att klara av och orka med ett normalt liv. Som du säger är sminktiden ännu alldeles för lång men det var ett STORT steg i rätt riktning. Fortsätt med att korta av tiden lite mer för varje gång.

3. Du pratade högt för klassen.
Du tyckte det var jobbigt att alla såg dig från olika vinklar, men det är just det som är bra. Att göra det man är rädd för och se att man klarar det och att det går bra, det är bra både för självkänslan och för att kämpa mot BDD.

Dehär sakerna var alltså väldigt positiva. Det som var negativt var att det tog så mycket tid och energi av dig. Hoppas att det ordnar sig med det också så småningom.  

Hälsn. Malins mamma