Tror jag kanske kan lida av både BDD och BED....

[Anonym]

Jag är extremt fixerad vid mitt utseende och alla som ser mig på stan skrattar bakom min rygg. Familj och vänner ljuger när de säger att jag är "dum", men jag vet bättre än så. Jag håller just nu på att hälla i mig en massa tabl...vill bara sova...Någon som kanske, kanske, känner igen sig i min situation?
Kram Mini

[SpegelSpegel]

Hej, känner igen mig helt i det du skriver, det är det många som gör. Du är aldrig ensam. Blir orolig när jag hör att du häller i dig tabletter, hoppas du är okej! Ser att det här inlägget är skrivet för en vecka sedan men ingen har svarat. Mini, hör av dig så vi vet att du finns! Jag bryr mig och jag vet hur det känns att bara vilja somna in.

Kram Malin

[Anonym]

Hej Malin

Jag är fortfarande här... Men livet är så fruktansvärt jobbigt. Gör saker mot kroppen som inte ens gör ont längre, käkar tabl för att inte ha få ont i kroppen och nu kräks jag varje gång jag ätit. Inte för att jag vill egentligen...men jag mår så illa så fort ngt kommer i kroppen...
Hur känner du dig? Du får gärna berätta om du vill. Lättare att prata med ngn som varit/är i samma situation.

Kram, Mini

[Sad Angel]

Jag finns också här! Lider av både BDD och Bulimi, det är verkligen inte lätt. Jag har tryckt ner mig en chipspåse nu. Mår så förbannat dåligt. Och skolan är som en berg o dalbana. Eftersom jag har BDD är det väldigt svårt för mig att gå dit.

[Anonym]

Mitt liv är också upp och  ner... Inget funkar och jag bara gråter och försöker sova (vilket inte går så bra). Försöker plugga, men kan bara inte koncentrera mig. Känns mkt bättre att göra ngt självdestruktivt, men det hjälper ju bara för stunden lixom... Jag hatar mig själv och jag vill verkligen inte leva mer... Och saken är den att jag tror att jag är mkt äldre än er andra...vilket gör att jag skäms för man borde fokuserar på andra saker (som att gå vidare i livet) istället för att vara besatt av sig själv... Gråter och kräks om vartannat och vill bara somna in...

Mini

[Malins mamma]

Mini du verkar ha det mycket jobbigt. Har du fått nån hjälp hos psykvården eller har du din familj i närheten?

Du har kanske någon du kan ringa som kan ordna med läkarbesök om du inte orkar själv. Du ska inte behöva ha det såhär jobbigt.

Varma hälsningar/ Malins mamma

[Anonym]

Jag har en terapeut sen 6 ½ år tillbaka, psykoanalys, men har nu blivit erbjuden DBT. Jag vet inte vad jag ska göra, vill ta mitt liv varje dag och överlever endast på en massa lugnande. Jag är snart 30 år och helt vilse i mitt liv, allt jag vill är att jag inte ska vakna varje dag och hata mig själv så jag skadar mig och att någon annan kanske skulle tycka om mig.... Jag bränner mig, skär mig, kräker, slår mig själv och isolerar mig.
Jag vill att någon ska krama mig... samtidigt som jag är rädd för att andra ska tycka lika illa om mig som jag själv gör.... Att de ska krama mig kanske och sen kräkas...

Kram Mini

[SpegelSpegel]

Hej igen Mini...

Har gått i psykoanalytisk terapi ett tag också, men tycker inte att det hjälpte alls. Terapeuten verkade inte ha hört talas om BDD, psykoanalytikerna ska ju jämt gräva i det undermedvetna och hitta orsaker i barndomen, vilket jag i mitt fall tror är lönlöst då jag hade en bullerbybarndom på många sätt. Kanske är därför jag inte klarar av att vara vuxen, för att jag saknar att vara barn och levde i en så skyddad värld. Har du prövat kognitiv terapi? De ville att jag skulle pröva det men jag gick hem och isolerade mig istället. Käkade valium som min expojkvän gav mig innan han lämnade mig. Det är det enda som någonsin hjälpt mig, antidepressiva ger mig bara mardrömmar. Trodde ett tag att jag var bättre så jag började studera i Gbg, funkade till en början, det är alltid bra att ha något att fokusera på som inte har med utseende att göra. Men nu håller det inte längre, all min tid går åt till att fixa med mitt utseende, gråta och älta vad som är fel på mig, varför mitt ex lämnade mig och varför ingen kan älska mig. Alla pengar går till skönhetsprodukter som jag beställer över nätet så jag slipper gå in i affärer. Sumpade precis en tenta pga att jag inte kan koncentrera mig på någonting utom detta längre. Är så rädd att gå till skolan, tror alltid att folk ska börja hata mig och äcklas av mig om jag inte gått igenom alla mina utseenderitualer till punkt och pricka, vilket jag sällan hinner när jag måste upp tidigt och skynda mig till universitetet. Är 22 och har bott hemma med mina föräldrar fram tills nu, på landet i Västergötland, har en lägenhet i Gbg men orkar inte vara där just nu, när jag är där måste jag gå till affärer och handla min egen mat plus att jag bor i korridor med delat kök och jag står bara inte ut med folks blickar så jag låter bli att äta istället. När jag kommer hem till föräldrarna kompenserar jag det med hetsätning, men tyvärr kan jag inte spy så jag blir bara fetare och känner mig ännu äckligare. Orkar inte längre, just nu vill jag bara slippa all press och bli sjukskriven igen, men jag vill inte göra mina föräldrar besvikna, jag är redan en sån fruktansvärd börda för dem. Och när jag är sjukskriven kan jag isolera mig och bo i en puppa med mina sjuka, sjuka kolsvarta tankar, mitt självförakt och mina "skönhetsritualer."  Är du sjukskriven nu?  Vad ska man ta sig till när man inte klarar av att leva ett normalt liv men mår piss och blir självdestruktiv och isolerad om man är sjukskriven? Vad ska man göra om man inte står ut med ensamheten men inte heller klarar av andra människors blickar och rädslan att inte räcka till för dem, äckla dem? Mitt liv är en sjukdom. BDD, eller kanske är det som jag tror, att det är jag som är en cancersvulst som måste bort för att lidandet ska upphöra. Är så ledsen att jag inte kan ge några råd eller tröstande ord. Kanske är det för dig som för mig, att det kan kännas bra att höra att man inte är ensam, lyssna på människor som är i liknande situationer. Ger en märklig tröst, att veta att man kanske inte är så ensam som man tror.

Kram Malin

[Smilla]

Hej Mini!
Du ska absolut tacka JA till DBT!!! Det är en jättebra terapiform! Jag får den just nu, i kombination med vanlig KBT (DBT är en variant av KBT). Det går absolut inte att jämföra med psykoanalys - den fokuserar på helt andra frågor. Då kan du få hjälp och stöd att orka leva vidare. Kan också säga att jag är 35 år, så du ska inte tycka att du, bara för att du är snart 30, borde ha "ryckt upp" dig och gått vidare med livet. Det kan man inte när man mår så här dåligt.

Hoppas, hoppas att du orkar sätta igång med DBT. Och en stor kram till dig!

Kram Smilla

[Smilla]

Och en stor kram till SpegelSpegel-Malin också!

Försök att få tag på en KBT-terapeut. Det känns ju så jobbigt att ta tag i det men kanske kan någon i din familj hjälpa dig att ringa? Jag tror inte alls att du är en börda för dem, även om det känns så. De förstår nog inte hur du lider just nu och om du berättar för dem att det finns hjälp att få så vill de säkert ge dig allt stöd de kan. Det här är en så konstig sjukdom. Mina föräldrar förstod ingenting förrän jag förklarade ordentligt vad BDD handlar om och visade dem dokumentären från Discovery.

Kram!
Smilla

[Anonym]

Hej

Känner mig så vilsen, just nu samlar jag bara ihop så mkt tabl jag kan, för jag vill inte leva längre. Min psykoterateut säger oxå att jag ska prova DBT och funkar inte det så kan jag komma tillbaka till henne. Så var det med de "äkta" känslorna hon känt för mig!! Hon kan bara släppa mig och vara oerhört kall och professinell. Och jag som tycker så mkt om henne... Jag är så dum i huvudet, jag hatar mig själv och jag vill bara dö. Ingen vill stanna kvar hos en, vill bara lämna över en till ngn annan. Just nu hatar jag henne, bara för att jag tycker så mkt om henne. Det är så svårt för mig att lämna henne men hon kan bara vända sig om och gå...
Jag vill verkligen inte längre, jag vill dö. Jag är så arg på allt och alla, vill inte mer.

Kram Mini

[Malins mamma]

Mini, nej samla inte ihop några tabletter nu, nu när du äntligen har blivit erbjuden behandling som kan hjälpa. Att din psykoterapeut "släpper" dig är egentligen det bästa hon kan göra.
Du har gått hos henne i 6½ år och inte blivit bättre, därför är det helt rätt av henne att erbjuda dig en annan behandling.

Hon vänder sig inte om och går, detta visar att hon bryr sig om dig.
Dr C skriver att sån terapi där man pratar om det undermedvetna och saker som har hänt tidigare i ens liv kan förvärra tillståndet hos BDD-drabbade. Så verkar det vara i ditt fall. Jag tycker det är klokt att avsluta den behandlingen och satsa på något som kan hjälpa dig istället.

Jag förstår din känsla att bli övergiven men du måste lita på att hon vill ditt bästa.
Du får inte ge upp nu, pröva denna nya behandlingen först. Gör inget förhastat, det finns hopp om ett bra liv även för dig, det vet jag att det gör.
Hör av dig igen Mini!

Kram/ Malins mamma

[Anonym]

Men hur ska jag kunna släppa henne? Det gör så j-vla ont att jag tycker så mkt om henne och hon bara kan släppa mig och gå. Jag vet att hon har ryggen fri och allt är mitt fel, jag skulle inte börjat tycka om henne så mkt. Men hon är det trygga i mitt liv, den enda jag litar på.
Nu ska jag kastas in i en behandl där ingen bryr sig, där jag är en i mängden och jag inte litar på ngn.  
Jag vill inte ha ngn hjälp mer...jag vill bara bort fr alltihop. Vill aldrig mer släppa in ngn i mitt liv, inget hjälper och ingen bryr sig. Vem bryr sig om jag hatar mig själv och kommer att bränna, skära och leva på tabl resten av mitt liv? Eller om jag tar livet av mig, vem bryr sig?
Nu har jag t.o.m gått och klippt mig och gissa- jag är ännu fulare än innan (om det är möjligt). Ingen kommer någonsin att tycka om mig, varför ska jag leva? Jag vill dö, dö, dö- jag är så äcklig, ful och tycker om mskor som ändå bara vill lämna mig.

[Anonym]

Jag, Mini, skrev inlägget ovan

[Malins mamma]

Mini, det är klart att du kommer att sakna henne. Hon har varit din trygghet som du har haft regelbunden kontakt med i många år, hon känner dig och vet förmodligen det mesta om dig.
Det är klart att det inte är lätt, men det viktigaste just nu är väl ändå att du ska få ett bättre liv. Det låter hemskt det du skriver om att du bränner och skär dig och att du hatar dig själv.

Förändringar kan kännas jobbiga, man vill gärna att allt ska vara som man är van med. Du har dessutom uppfattningen att de i den nya behandlingen inte skulle bry sig, att du bara skulle bli en i mängden. Men även hos din hittillsvarande terapeut har du varit en i mängden (av andra patienter) och hon brydde sig.

Försök att inte ta ut nåt elände i förskott. Du kan ju inte veta hur det blir innan du har prövat. Ge dig själv chansen att bli frisk. Att byta terapeut och behandling behöver inte betyda att det blir sämre, troligen kommer du att börja må bättre med DBT-behandlingen.

(Enligt min mening borde sjukvården vara lite smidigare i fall som ditt. Om din terapeut är medveten om att "separationen" utlöser självmordstankar hos dig så borde det gå att ordna så att du får fortsätta att gå till henne ibland för att prata, att hon följer med dig till den nya behandlaren i början eller nån annan lösning så att du inte behöver känna dig helt övergiven och överlämnad till något som än så länge är okänt för dig.)

Jag ser av det du skriver att du har så många uppfattningar som borde rättas till. Det är de uppfattningarna som gör att du mår så dåligt.
I DBT/KBT-terapin kan de hjälpa dig att få en realistisk syn på dig själv och omvärlden, låt dom hjälpa dig, du har inget att förlora.

Tack för att du hörde av dig!

Hälsn. Malins mamma