BDD och ätstörning?

[Lyckofågel]

Så är det väl med de flesta psykiska sjukdomar och störda beteenden att de sällan kommer ensamma. Man får ju oftast lite av varje i ett paket. Det gäller väl inte alla, men de flesta, tror jag.

Jag tänker att BDD och ätstörningar har ganska mycket gemensamt. Då tänker jag att båda (ofta) handlar om det yttre fast på olika sätt. Båda innebär störda tvångstankar och tvångsbeteenden.

Jag har ju någon form av ätstörning. Ingen allvarlig sådan på det viset att jag riskerar att dö (snart) som konsekvens av detta, men jag har verkligen ingen normal relation till mat. Jag tröstäter och hetsäter, och emellanåt försöker jag jämna ut detta med att äta väldigt sparsamt och träna som en tok. Jag hade förmodligen varit gravt överviktig om jag inte ibland sansade mig. Jag mår såklart piss över att jag inte har någon form av självdisciplin eller "karaktär". Jag är ful och uppe på det gör jag allt ännu värre genom att trycka i mig mat som förmodligen gör mig ännu fulare, och som dessutom förmodligen en dag kommer att bli min död (face it, nyttig mat är inte (lika) gott).

Så fort jag får ångest eller mår dåligt försvinner all viljestyrka fullständigt, då sitter jag och äter konstant dag som natt. Jag skäms såklart över detta. Folk som känner mig tror att jag tvärtom har det motsatta problemet, att jag äter för lite... det hade jag aldrig klarat av. Visst, jag känner ofta att jag vill låta bli att äta i några veckor just för att jag trycker i mig så kolossala mängder mat, men det skulle jag aldrig klara av. Så fort jag är bland folk äter jag väldigt lite. Det är när jag är hemma som jag ägnar all tid åt att äta.

Jag känner mig som en dålig människa som inte kan äta normalt. Detta har fått mig att må dåligt över att äta. Jag tycker att det känns fel. Jag känner mig som en dålig person när jag äter. Jag känner att mat är dåligt och fel. Jag känner att om jag hade varit stark hade jag kunnat låta bli att äta. Jag får tankar om att istället hålla mig långt fucking borta från allt som går att förtära just för att jag är rädd att förlora kontrollen. Jag har big issues.

Hur är ert förhållande till mat?

[Jesse]

Äter för snabbt och för mycket de gånger jag äter. Inte så bra för matsmältningen verkar det som.
Får ibland uppstötningar men inte ofta jag kräks.
Det jag äter är för det mesta sådant som sägs vara nyttigt och välbalanserat

[Moonlight]

Jag äter för näringens skull. Äter oftast framför datorn.

[Lyckofågel]

Önskar verkligen att jag kunde fungera så!

[Misan_]

Jag känner mycket väl igen mig i att inte ha ett normalt förhållande till mat.

Tillsammans med andra kan jag i princip inte äta, eftersom det känns som att alla har ögonen på mig och äcklas av vad de ser.

På egen hand pendlar jag mellan att kunna äta allt- och då menar jag verkligen ALLT, till att undvika mat så mycket som jag klarar av och orkar.
Det är som om det inte finns någon balans, det är antingen eller. Dock mår jag inte bra av något av alternativen, äter jag mår jag dåligt psykiskt, äter jag inte blir det istället fysiska bekymmer.
Jag har en undermedveten tanke om att även om jag ser ut som ett troll så kan jag åtminstone försöka vara smal...

Sedan är det knappast så att min inställning till mat blev bättre när jag fick neuroleptika under en totalkrasch och gick upp en hel del i vikt (vilket jag i och för sig nästan gått ner nu, men ändå). Knappast någonting som bättrar på den härliga självkänslan.