Ger upp..

[Anonym]

Jag orkar inte kämpa längre.. Jag vill men det känns hopplöst. Fick en otroligt ångest igår och en enorm dödslängtan.. Jag skickade iväg ett mejl till min lärare och förklara min frånvaro.. Jag skrev dock inte mina allvarliga problem.. Hon verkade förstå mig men jag vill inte att någon skall tycka synd om mig och jag vill inte heller berätta för någon om alla dessa psykiska problem..

Nåja, jag försover mig och missar halva dagen i skolan.. Jag går upp och det blir lite bråk verbalt med mina föräldrar eftersom jag är så slö och bara kritiserar och slöar i sängen.. Efter att jag kommer hem och såklart får IG på ett viktigt prov så finner jag en lapp som min mor har skrivit, typ att jag är slö, tänker inte på någon annan, blir inte glad över saker som jag får.. Och att dom inte kan finna sig i detta och att jag kan lika bra packa ihop allt och sticka om jag inte förbättrar mig.. Nu låter säkert min relation till min familj vara riktigt konstig men min familj är faktiskt det ända positiva i mitt liv, det har dom alltid varit.. Lappen kom som en liten chock eftersom vi annars har en bra relation till varandra.. Dom vet dock inte om mina problem, jag orkar inte berätta om mina problem varken till dom eller till någon annan....

Jag skall träffa sjuksystern på torsdag.... Vet inte om jag orkar leva tills dess. allting känns bara så hopplöst, värre än annars.. Det är inte bara det där att jag avskyr mitt utseende utan det är liksom alla dessa jobbiga tankar, destruktiva, jag är rädd för mig själv, rädd för att flippa ut och göra något hemskt.. Tvångstankar... Overklighetskänslor..  Jag vill inte hamna på psyket men risken finns ju, den är ganska stor.. Jag vill inte heller börja med tabletter eftersom det verkar finnas så många biverkningar... Jag hade tagit mitt liv om det inte vore för mitt sega tålamod, mitt liv kommer aldrig att bli bra, jag kommer aldrig att vara lycklig, skaffa familj, ha ett bra jobb etc, jag är realist, jag vet att det inte blir så.. Jag är född för att misslyckas... Jag hade tagit mitt liv om det inte vore för min familj, jag vill inte att dom skall må dåligt över det, jag vill inte heller att någon skall hitta mig, min kropp alltså.. IBland känns det som om att den ända utvägen är att vara med om en allvarlig bilolycka där man inte klarar sig eller något annat "oväntat".. ush jobbiga tankar..

Ville bara skriva av mig

[Malins mamma]

Hej!

De saker som din mamma skrev på lappen är ett resultat av din BDD inte av att du är misslyckad på nåt sätt.

Slö (oföretagsam) blir man för att BDDn tar så mycker kraft och energi.
Att inte tänka på andra är inte så konstigt eftersom man har fullt upp med att tänka på sig själv och sitt utseende.
Att vara glad över saker man får är inte lätt när det enda man önskar sig är ett bra utseende.

Eftersom din familj inte känner till att du lider av BDD (eller inte vet om att sjukdomen finns ens) så kan de ju inte förstå varför du är som du är.
Jag tycker nog att du, även om det känns svårt, ska tala om för dom hur du har det, annars kan de ju inte hjälpa dig, och det vill de säkert göra. Inga föräldrar vill se sina barn lida.

När du kommer till sjuksystern så tycker jag att det är bäst om du talar om för henne att du tror att du har BDD och fråga om hon känner till sjukdomen.

Ge inte upp, du har stora möjligheter att få ett bra liv om du får rätt behandling för BDDn.

Varma hälsningar/ Malins mamma

[Jamie]

säger bara en sak, man ska aldrig ge upp, oavsett hur jobbigt saker å ting än är...

[SweetPuppy]

Ge inte upp!! Du får inte sluta kämpa annars låter du sjukdomen vinna över dej å d får inte ske!!!
Förstår att du känner som du gör.. känner oxå så ibland.. ofta.. å när man har den känslan kan inget ändra på den, inget annat än att man får vara för sej själv nånstans å gömma sej.. men när man "gömt sej" ett tag brukar känslan gå över.. iaf för mej.. iofs kanske jag inte lider av BDD lika allvarligt som du.. men ge inte upp.. prata med andra här som känner likadant å kan stötta å förstå dej samtidigt!!!

Ta hand om dej!!!

[Anonym]

Jag känner igen mig enormt mycket i det du skriver. Det är nästan otäckt hur ofta jag kan identifiera mig i det många andra bdd-drabbade skriver. Det känns nästan ofattbart, även om man nu börjar vänja sig vid att man inte är ensam om dess problem... Mitt svar var inte till hjälp, men måste bara tala om att jag vet precis hur det känns... Och ge inte upp. Du (och ni andra) förtjänar ett bra liv, utan detta helvete. Om vi kämpar kommer vi att övervinna BDD:n. Det måste vi, allihopa.

[Malins mamma]

Hej!
Det är bra att ni har inställningen att ni ska kämpa. Jag är bara lite orolig för att ni kämpar med fel saker.
 
Jag hoppas ni förstår att om man kämpar med att få ett bättre utseende så blir BDDn värre.

Kämpa istället med att lägga märke till era tankar och undersök om det finns några bevis för att de är sanna.
Kämpa med att göra saker som du är rädd för.
Kämpa med att lära dig så mycket som möjligt om sjukdomen BDD så att du vet hur den fungerar.
Kämpa med att inse att det är möjligt att din uppfattning om dig själv och omvärlden inte är som du tror.

Jag hoppas alltså att ni verkligen kämpar för att bli FRISKA.
Ju mindre man bryr sig om utseendet desto friskare blir man.

Hälsn. Malins mamma

[dessanm]

Berätta för dina föräldrar. ALLT blir enormt mycket lättare då.
Stödet man får från sina föräldrar går inte att beskriva. För mig blev allt mycket bättre när jag började vara mer öppen med mina nära och kära. Man ska inte skämmas för att man är sjuk. Folk förstår bättre än vad man tror. Speciellt föräldrar. Prata med dom! Berätta! Jag lovar att allt kommer kännas mycket lättare efteråt.

[Anonym]

Kämpa istället med att lägga märke till era tankar och undersök om det finns några bevis för att de är sanna.

Men om man hittar bevis för att de är sanna, så mår man bara ännu sämre och känner sig ännu mer hopplös.

[Malins mamma]

Jo, jag förstår det. Och jag vet att man som BDD-drabbad hela tiden tycker sig få bevis för att ens uppfattningar är sanna.
Frågan är om det verkligen är RIKTIGA bevis. Dr C brukar skriva att man ska fråga sig om bevisen skulle hålla i en rättegång.

En vanlig form av bevis som BDD-drabbade har är att man tror, tänker eller känner på sig det ena eller andra.
Men det är inga riktiga bevis.
 
Om jag tänker att någon tittar på mig för att jag är ful så blir det inte sant bara för att jag tänker det.
Om jag känner mig ful och äcklig så blir det inte sant bara för att jag känner mig så.
Om jag tror att alla ser min defekt så blir det inte sant bara för att jag tror det.

Det är alltså skillnad på bevis och bevis.
Riktiga bevis är grundade på fakta och inte på tankar.

Berätta gärna om du hittar något riktigt bevis för att nån tanke eller uppfattning du har (som orsakar dig problem) är sann.

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Dr C brukar skriva att man ska fråga sig om bevisen skulle hålla i en rättegång.

"Dr. C" hit och "Dr. C" dit. Hur många med BDD har han botat egentligen? Under rättegångar gäller ju för övrigt principen: "hellre fria tio skyldiga än fälla en oskyldig". Ändå finns det ju oskyldiga som blivit dömda. Hur ska man kunna bedöma om bevisen håller i en rättegång när samma bevisning ofta ger olika utfall mellan olika domstolar? Skaffar man sig en riktig bra stjärnadvokat så räcker nog ens bevis...

[Malin]

"Dr. C" hit och "Dr. C" dit. Hur många med BDD har han botat egentligen?

Vadan attityden? Både min mamma och Dr. C är personer som lägger ner mycket tid och energi på att hjälpa bdd-patienter trots att de inte lider av det själva. Jag förstår inte varför man skulle känna behovet av att uppvisa dålig attityd mot någon som bara försöker hjälpa

Dr. C är förövrigt en av de få riktigt kunniga inom området och har hjälpt väldigt många bddare, så hans råd är minst sagt tänkvärda

/Malin Sundqvist

[Anonym]

Jo, jag förstår det. Och jag vet att man som BDD-drabbad hela tiden tycker sig få bevis för att ens uppfattningar är sanna.
Frågan är om det verkligen är RIKTIGA bevis.

Om man får förklarat för sig, i klarspråk, att det man ser är sanning. Då då?

[Malins mamma]

Anonym 15:24:20

Orsaken till att jag hänvisar till Dr C väldigt ofta är jag själv inte har någon riktig utbildning inom psykiatrin.
Som Malin skrev är han en av de få kunniga inom området. Han förstår sjukdomen och han jobbar med att behandla BDD-patienter. Dessutom ställer han upp gratis med att hjälpa BDD-drabbade på BDDCentral.

Att inte dra nytta och lärdom av hans stora kunskap och mångåriga erfarenheter av BDD vore ett svek mot er som är drabbade. Därför tänker jag fortsätta att hänvisa till honom.

Anonym 17:45:31

Jag ska svara dig också, men hinner tyvärr inte nu. Jag återkommer!

Mvh Malins mamma

[Anonym]

hur skall man då hitta de fakta och bevisen? Jo, genom att fråga folk, är jag ful? Vad tror du de svarar? Jag skulle då inte vara ärlig i ett sådant läge om jag verkligen tyckte människan var ful etc.

[Anonym]

hur skall man då hitta de fakta och bevisen? Jo, genom att fråga folk, är jag ful? Vad tror du de svarar? Jag skulle då inte vara ärlig i ett sådant läge om jag verkligen tyckte människan var ful etc.

vissa skulle det.