Hjälper man eller...

[16-åringens mamma]

Är övertygad att det är värst för den som har bdd men det är inte lätt att stå brevid heller. Jag förstår att för man ska må bra igen måste man själv komma till insikt att man ser OK ut men vägen dit..
Behöver era aspekter och synpunkter på hur mycket man kan lägga sig i och styra upp. Om man ser det så här:man mår inte bättre av att inte ha förutsättningar att utföra vissa destruktiva beteenden i början men på sikt.. Då kanske man kan komma ur det och på så sätt må bättre eller??? Jag tänker tex på speglar, man kanske inte behöver ha hur mycket speglar som helst i huset och obarmhärtiga lysrör ovanför,i varje spegel ser man annorlunda ut och så hittar man en ny "defekt" som man inte såg i en annan. Sen finns det ju i och för sig speglar lite överallt på andra ställen man kommer till. Smink, man ska kanske inte ha tillgång till onormalt mycket smink, nu pratar jag om femton olika krämer osv Ibland när min dotter vill att jag ska köpa någon ny kräm till henne känner jag mig nästan som jag köper sprit till en alkolist. I ett fall har min dotter bett mig att jag ska förhindra hennes beteende-digitalkameran. Hon ville att jag skulle gömma den eftersom hon hela tiden tar kort på sig själv innan hon ska iväg och inte blir nöjd med vad hon ser. När hon hittade den igen bad hon mig gömma den på ett bättre ställe. Ni som går på KBT kan ni berätta lite om den? Försöker peppa min dotter att gå ut men hur lätt är det när hon har fixat sig i fem timmar och sen tårarna bara rinner?
När vi pratar om att hon ska försöka komma iväg tex nästa dag blir hon oftast arg, så blir det en konflikt och småsyskonen blir ledsna. Vår familj består dessutom av två yngre syskon och pappa som också är väldigt engagerad vilket är skönt. Förrut försökte vår dotter nästan alltid komma iväg men det tar på krafterna att fixa till sig så länge och sen gick det ofta inte ändå. Som det är nu går hon knappt ut. I ett fall är vi tuffa, vår dotter vill helst inte att andra människor ska komma hem till oss men det accepterar vi inte. Usch behöver som sagt var andras aspekter, man känner sig så tuff ibland men man vill ju bara väl.. nej nu är det nog dax att gå och lägga sig..godnatt

[Malins mamma]

K. Phillips skriver:
"Att medverka till att bdd-relaterade ritualer och beteenden kan utföras har aldrig och kommer aldig att bota sjukdomen. Det kan tom göra det värre."
"Gå inte med med på att betala för dyra skönhetsprodukter eller operationer".
"Täck över eller ta ner speglar".

Såhär tycker jag:

Speglar: Ha inte fler speglar än nödvändigt. Undvik starka lampor och lysrörs-ljus vid de speglar som finns. (Det finns lysrör som har ett "gult" sken istället för det blåa.)

Smink: Tillåt en vanlig uppsättning av smink, och hudvårdsprodukter i den mån de behövs.
 
Rebecca, först vill jag säga välkommen hit, jag visste inte att det var du som är "16-åringen".
Eftersom du har bdd med fokus på din hy så vet du att du inte kan lita på vad du själv ser. Risken är stor att du "överbehandlar" din hy så att den istället blir sämre. Därför tror jag att det skulle vara bättre om du överlät till din mamma att avgöra vilka hudvårdsprodukter du behöver. Du kan lita på henne för hon ser din hy som den verkligen är och hon vill dej väl.

Digitalkameran: Bra att hålla den gömd, än så länge.

Främmande: Fortsätt att låta folk komma hem till er.
 
Rebecca: Jag förstår att du vill kunna vara lugn och avslappnad i ditt eget hem men det fungerar inte att hela familjen ska isolera sig.
När bddn säger: "Folk kommer att titta på dej och se hur ful du är", då måste du komma ihåg att det är en bdd-tanke som är FEL.

Folk kommer att SE dej men de kommer inte att granska ditt utseende som du själv gör. (Det är stor skillnad mellan att granska och att se).
De kommer inte att se att du är ful. De "defekter" du ser beror på att du har bdd. Det är bara du själv som kan se "defekterna", i andras ögon ser du helt normal ut.
Tänk också på att "vanliga människor" inte tänker lika mycket på utseendet som bdd-drabbade gör.

För att motverka bddn så är det bra att utsätta sig för saker som känns obehagliga. Se det som en chans att vägra tro på bdd-tankarna när det kommer folk hem till er. Det blir som en "naturlig" KBT-övning som du kan göra själv. Sträva efter att åtminstone säga "hej" till dina föräldrars vänner även om du skulle vara osminkad.
Om du börjar isolera dej så betyder det att bddn får ett starkare grepp om dej och det blir svårare och svårare att bli frisk, så gör inte det.

Alltså Rebeccas mamma, jag håller med dej i det du skrev, du kan lita på din känsla om vad man ska göra.
Hur går det med skolan....?

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Hejhej..Skolan går inte så bra för mig, eller rättare sagt det senaste har det inte gått alls..innan jul skulle jag praktisera på ett fritids, jag tänkte att nu finns de en chans att jag kanske kan klara att gå dit eftersom jag bara kommer att vara runt barn då som inte är så utseendefixerade..men det gick bara en dag tyvärr, jag klarade inte det heller.
 Nu har skolan börjat igen och jag har inte varit där ännu. Jag bryter ihop om jag har en finne, jag tycker att mitt ansikte ser tjockt ut, att tänderna är fula osv.(allt jag kan komma på) Så nu har jag inte ens orkat att bry mig, har inte orkat kämpa..Innan jullovet kämpade jag som tusan. Jag gick upp mitt i natten, sminkade mig och sminkade mig....även om det oftast ledde till att jag aldrig kom iväg ändå, men jag försökte..Men det tar så på krafterna. Jag är så trött på att göra mig iordning och misslyckas hela tiden. Dessutom känns det så jobbigt när jag kommer till skolan ibland...alla undrar, hela tiden.Vad ska man säga?
Nu har jag ju redan missat en hel termin också och ska gå om nästa år så det är ju också jobbigt, jag kan inte ta igen det...och om jag nu väl kommer komma till skolan väldigt få gånger så kommer jag inte kunna hänga med i undervisningen ändå, pga alla bdd-tankar,frånvaron och dålig sömn.

Det är inte lätt när det är svårt /Rebecca

[Malins mamma]

Jag blir så ledsen när jag ser vad du skriver. Precis så här hade Malin det när hon var 16-17 år och gick i ettan på gymnasiet. Skillnaden är att då visste vi inte vad det var, ingen annan heller visste.
Det sorgliga är att idag 10 år senare, trots att Malin har berättat om sin sjukdom i TV3, SVT2 och TV4, i många dagstidningar, i Expressen, i veckotidningar och gjort detta BDD-forum så har hon ännu inte fått nån behandling som har hjälpt.

Malin hade också stor frånvaro i ettan så hon fick gå om. På vårterminen det andra året fick hon inte gå kvar längre, frånvaron var alldeles för stor, hon blev erbjuden plats på det individuella programmet med mycket praktik. Malin kämpade och försökte men kom oftast inte iväg. Dethär var en mycket jobbig tid för Malin.

Det verkar tyvärr vara så att du är på väg att få det likadant. Som jag ser det är det bara slöseri med tid och kraft att gå om så länge du har så tidsödande BDD. Ursäkta att jag låter negativ, men jag tror att om du inte får bddn under kontroll så kommer det att vara lika svårt nästa skolår att komma iväg som det är nu.
 
Det viktigaste nu är du får nån behandling som fungerar så att du kan få ner sminktiden till normal tid. Annars kommer du inte att orka med varken skola, praktik eller jobb.

När vår yngsta dotter Linda började i gymnasiet för 2½ år sen, blev det nästan likadant som för Malin. Hon började gå upp tidigare och tidigare, sitta längre och längre tid med sminkningen, kom försent till skolan eller kom inte iväg alls, men hon lyckades i alla fall att ha tillräckligt med närvarotimmar för att få börja tvåan.
 
Det andra året började i samma stil, sen frampå hösten kom hon på grund av andra bekymmer i kontakt med BUP. Jag och Malin tog då upp problemet med sminkningen och Linda fick börja träffa deras OCD-team.
De visste nästan ingenting om BDD men de var intresserade och villiga att ta reda på mer.

De två kvinnliga terapeuterna kom hem till oss och Linda fick göra olika övningar, som att sminka ögonbrynen på två minuter och sen komma och sätta sig och prata. (Linda kunde hålla på 1-2 timmar för att få ögonbrynen symmetriska). Sen skulle hon skriva upp med en skala från 1-10 hur obehagliga olika situationer var om hon skulle vara bara lite sminkad eller osminkad. Det var meningen att hon skulle utsätta sig för det lättaste först och sen göra svårare och svårare saker.

Linda var tyvärr inte så noga med att göra alla övningar men i våras (slutet på tvåan) bestämde hon sig för att låta ögonbrynen växa ut under sommaren så att hon inte skulle behöva sminka dom. Hon bestämde sig också för att börja gå upp bara en timme innan bussen går.

Vad det berodde på att hon kunde och hade kraft att ändra sig vet jag inte men jag tror att det åtminstone delvis var hennes och vår medvetenhet om bdd och hur den kan förstöra ens liv som gjorde att hon verkligen försöker att stoppa sitt farliga beteende.

Hursomhelst så har detta fungerat otroligt bra hela höstterminen nu i trean. Endast nån enstaka gång har hon missat bussen. Linda har detta skolår praktik på ett hotell tre dar i veckan, varannan vecka. Många av praktikdagarna sminkar hon sig inte alls, annars tar sminkningen på morgnarna nu ca ½ timme.

/ Malins mamma

[Rebeccas mamma]

Är glad för Lindas skull. Positivt att höra att en del klarar av att bryta.
Apropå att "hjälpa" igen. Visst gör det ont när man ser någon isolera sig, bli mer o mer passiv o deprimerad. När man så inte varit utanför huset på tio dar förutom ett psykologbesök så plötsligt kommer ett inititiv- i detta fallet rida med en kompis,vi har häst. Fixa sig hela morgonen o sen när det är dax
-Nej, jag kan inte, jag ser konstig ut,jag ringer kompisen o säger att det inte går.
Vi svarar- visst kan du, du ser inte konstig ut, ingen tittar på dig så, ingen tycker du ser konstig ut, du måste kämpa mot din ångest.
-Du tycker om kompisen som du inte träffat på länge, solen skiner, det är härligt att rida i nysnön, du kommer att må bättre.
Ömsom tårar, ömsom utbrott i en timma, lillasyster fyra år tycker det är jobbigt.
Hur slutade det i detta fallet, jo Rebecca kom faktiskt iväg, glad efteråt och har mått bättre hela eftermiddagen.
När hon kom hem sa vi -Vad bra att du fixade det, att du inte gav upp, visst blev den här dan mycket bättre?
Men hur mycket kan man egentligen "peppa"?
Man gör det ju i syfte att någon ska må bättre.
Ser ju tydligt att man mår sämre o sämre ju mer man isolerar sig.
Sen är ju situationen så jobbig för alla att man liksom inte orkar varje dag.

[Malins mamma]

Jag tycker det är jättebra att Rebecca kom ut. Dagsljus, frisk luft, motion och en bra kompis är nyttigt men även att hon vågade komma iväg fast hon (bdd-tankarna) tyckte att hon såg "konstig"ut.
Bra gjort Rebecca!!! Där vann du en kamp mot bddn! Var glad att dina föräldrar hjälper dej även om det känns jobbigt. För att du ska bli frisk så måste du göra tvärtemot vad bdd-tankarna säger och det är inte lätt att trotsa bdd-tankarna ensam.

KBTn bygger ju på att göra det som man inte vågar, lite i taget. Rebecca måste själv komma underfund med att det inte händer en massa otäcka saker om hon inte skulle vara helt "perfekt" sminkad. Den som aldrig prövar får aldrig reda på hur det är
så fortsätt uppmuntra henne att göra saker som kanske är lite obehagliga, dock inte alltför svåra till att börja med.

Malins mamma

[Anonym]

efteråt blev jag så glad att jag kom iväg, men innan kändes det helt omöjligt..men är så glad att jag lyckades fastän bddn inte ville de =) en bit på vägen iallafall!/Rebecca

[crestfallen]

Allt som är ångestframkallande måste exponeras. Att se sig själv i spegeln och acceptera det man ser är förmodligen det svåraste en BDD-person måste gå igenom.

Exponering - Acceptans

"vad är det jag ser, jo jag ser ett hemskt utseende, bra då får det vara så, men nu ska jag fortsätta göra det här som jag höll på med.."

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNGEST

"vad är det jag ser, jo jag ser ett hemskt utseende, bra då får det vara så, men nu ska jag fortsätta göra det här som jag höll på med.."

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNGEST

"vad är det jag ser, jo jag ser ett hemskt utseende, bra då får det vara så, men nu ska jag fortsätta göra det här som jag höll på med.."

ÅNGESTEN MINSKAR

"vad är det jag ser, jo jag ser ett hemskt utseende, bra då får det vara så, men nu ska jag fortsätta göra det här som jag höll på med.."

ÅNGESTEN MINSKAR

"vad är det jag ser, jo jag ser ett hemskt utseende, bra då får det vara så, men nu ska jag fortsätta göra det här som jag höll på med.."

ÅNGESTEN MINSKAR

"vad är det jag ser, jo jag ser ett hemskt utseende, bra då får det vara så, men nu ska jag fortsätta göra det här som jag höll på med.."

ÅNGESTEN MINSKAR

[Rebeccas mamma]

Det var en intressant aspekt men om själva speglandet i sig blir en tvångstanke? Om man känner sig tvungen att spegla sig var tionde minut, i varenda spegel som finns. mvh

[Malins mamma]

Rebeccas mamma, för att minska på tvångshandlingarna skriver Dr C att man ska göra upp en tid med sig själv när man ska utföra dom.

Om Rebecca måste spegla sig var tionde minut nu ska hon först känna efter hur lång tid hon kan tänka sig att utöka tiden mellan speglingarna. Kanske 15-20 min till att börja med sen kanske en halv timme. Om man bestämmer vissa klockslag är det lättare att hålla reda på tiden, tex varje hel- och halvtimme eller varje heltimme. Sen kanske kl.8, kl.10, kl.12 osv.
Han skriver också att om man missar en tid så ska man vänta till nästa bestämda tid.

Ett annat sätt kan vara att hon gradvis skippar en spegel i taget.    

Hälsn. Malins mamma