Skriva av sig tråd.

[Jamie]

Tänkte jag skapar denna "skriva av sig tråd", vet ingen direkt anledning men det slipper bli väldigt många nya då, så då kan man samla alla.

Jag sitter iaf. uppe vid datorn igen hos pappa som vanligt på nätterna där och mår riktigt dåligt inför skolstarten igen efter jullovet nu. Rädd för resorna till och från skolan med buss, rädd för att få komentarer i skolan, träffa dom andra och ja, i princip allt.
Setat och tänkt en hel del på detdär med skolan om jag trivs eller inte, har alltid svarat "ja" för att inte vara jobbig, men det stämmer inte. Jag trivs inte i skolan, inte ett dugg faktiskt.
Vet att jag måste fixa skolan men det blir alltid jobbigt varje morgon vecka in och vecka ut för att ta sig dit och få lov att visa sig ute.
Har även börjat må dåligt över mer saker än näsan, finnarna och detdär nu...

Undrar hur detta kommer sluta.

[Anonym]

ja, de e inte lätt. försök att få kontakt med en KBT-terapeut o försök att få en bättre dygnsrytm. . människans biologiska klocka är ju inställd så att ingen människa borde va vaken runt femtiden då alla människors kroppstemperatur är som lägst å vi e som tröttast. samtidigt är jag en nattuggletyp själv så jag ska väl inget säga...

[Anonym]

Jimmy

Btw, låser du ofta in dig o fastnar länge på skoltoaletterna? Dom dagarna jag lyckades ta mig till skolan så smet jag direkt in på en toalett o kunde sen i värsta fall vara där i flera timmar, innan jag smet hem igen när det var lugnt i korridorerna.

[Anonym]

Jag sre inte heller helt framemot att skolan börjar igen. Dels för att jag har massa press på mig själv och allt skolarbete och betygen och sen för att man måste få det att gå ihop med alla tnakr på utseendet.
Jag låser väl in mig typ 10 ggr per dag på toan bara för att kontrollera hur jag ser ut och andas lugnt ett tag.

Jag vill försöka dränka mig i skolarvbete och glömma hur jag ser ut, för jag vet att jag ser som bäst ut när jag inte bryr mig.
Men hur hittar man fokus,m när man är lat som jag och man ändå aldfrig kommer längre? Urk. känns så förbannat hopplöst.
Känns som om jag är sämst i skolan. (fast jag vet att jag är en av de bättre) men det räcker aldrig.

urk.

[vinterglas]

det senaste inläget var från mig, men jag lyckades klanata mig halvvägs som vanligt

[Jamie]

om detdär med låser in mig på toan, antingen fastnar jag framför spegeln där eller så undviker jag dom helt men mår väldigt dåligt då.

[vinterglas]

Jo, först kan jag sitta i ett hörn och bara tänka ett tag-. men sen måste jag kolal i spegeln, kontrollbehov.

så är det alltid.
jag kan nästan se ut hur som helst, bara jag vet vHUR jag ser ut. för jag typ beter mig efter hyur jag ser ut? :S

[Anonym]

mår riktigt dåligt inför skolstarten igen efter jullovet nu.

Herregud ja, jag med. Har riktigt mycket ångest inför skolstarten. Jag vet inte hur det ska funka... Jag kommer inte klara att gå till skolan.

Jag är rädd att få blickar och kommentarer och även om jag inte får det så är det ett helvete. Jag mår dåligt bara av tanken på att vara inomhus där det är alldeles ljust, med en massa människor som garanterat granskar och bedömer ens utseende, man måste vara social, sitta och prata med folk på rasterna. Bara att behöva vistas i skolan är pest som fan.

Jag måste också gå på toa väldigt ofta för att spegla mig. Folk tycker nog att det är ganska konstigt..


för jag typ beter mig efter hyur jag ser ut?

Hur menar du då?
Jag blir exempelvis tystlåten och försöker "gömma mig" eller irriterad och okoncentrerad om jag tycker att jag är ful. Tycker jag att jag ser okej ut så kan jag bli väldigt social, glad, utåtriktad osv. Men jag vet inte om det är så du menar?

[vinterglas]

Anonym

Jo, precis så som du beskriver det menar jag.
känner jag mig ful, men det är en sån dag där jag inte bryr mig så mycket så kan jag vara rätt social, fast ändå ligger det som ett tungt täcke över mig och jag tro mina vänner märker det.

[Anonym]

Har läst många av de inlägg som skrivs här och jag tycker att jag känner igen mig i en del av det som skrivs här. När jag gick på högstadiet (var ganska länge sedan) blev jag väl näst intill mobbad  och fick mycket negativa kommentarer för olika saker som hade med mitt utseende att göra. Högstadieåldern verkar vara en riktig "mobbarålder" om jag får säga det själv, iaf enligt de erfarenheter jag har, men jag lyckades i af stå på mig på något sätt och gick till skolan varje dag iaf. Fast jag låste in mig väldigt ofta på toaletten, både för att slippa kommenterer och för att kolla hur jag såg ut. I gymnasiet blev det något bättre, jag var inte mobbad längre, men jag hade fått så dåligt självförtroende att jag knappt inte vågade öppna munnen för någon och hade otroligt svårt att få kompisar. Jag upplevde nog mig själv som både dum och ful (det var så mobbarna hade framställt mig på högstadiet). Särskilt var det min näsa som jag tyckte illa om, det var inte den jag blev mobbad för i högstadiet, men det var det som jag hängde upp mig på i efterhand. Tyckte bäst om att träffa folk när det var mörkt och i ett visst ljus t ex.

Såhär i efterhand är jag nästan säker på att de negativa kommentarerna jag fick i högstadiet hade väldigt lite att göra med mitt utseende egentligen. Jag tror att det istället är otroligt tacksamt att trycka ner någon som råkar vara lite annorlunda och "inte smälter in i gänget" och som är försiktig och blyg till sättet. Ofta vet jag att de som "mobbade" hade det  tex svårt hemma och valde att försöka få någon annan att må sämre istället.  Blir arg när jag tänker på hur det var och önskar att jag var starkare då och vågade säga ifrån, det kanske jag skulle ha orkat idag.

Idag kan jag fortfarande vara orolig för att jag inte ser tillräckligt bra ut. Men det som alltid har förföljt mig är mitt dåliga självförtroende och att jag tycker att jag är sämre än andra, det har nog inte så mycket med mitt utseende att göra egentligen. Med åren har jag lärt mig att samtidigt som utseendet betyder så mycket i dagens samhälle så betyder det samtigt så lite också. Och som har sagts här i några inlägg egentligen är det "inte en jävel som bryr sig".

Jag tycker idag också att jag känner igen mig i det här att jag har en tendens att bete mig efter hur jag upplever att jag ser ut. Jag är vanligtvis en tystlåten person, men om jag tycker att jag ser bra ut så kan jag uppleva att jag har lättare att ta kontakt och prata med folk. En annan sak också i sammanhanget, om jag t ex sitter med en grupp människor och ingen pratar med mig så kan jag känna att jag "blir ful" på något sätt, men om någon pratar med mig så känner jag mig snyggare och gladare på något sätt. Tror att det har mycket att göra med mitt dåliga självförtroende och inte med mitt utseende.

Min poäng med det här inlägget var främst att ta upp det här med mobbing (som jag tycker otroligt illa om )  som kan sänka ens självtroende men som i många fall INTE har med utseendet att göra och att kommentera inlägget att "jag beter mig efter hur jag ser ut". Jag vill också säga att jag idag inte längre bryr mig särskilt mycket om hur jag ser ut (inte medvetet i af men det kan vara så att jag gör det omedvetet ibland). Jag har t ex acceperat min näsa och lägger inte ner mycket tid framför spegeln. Dämed inte sagt att jag idag är problemfri för det, men jag har iaf i stort sett insett att kommentarerna på högstadiet inte hade med mitt utseende att göra.

Obs jag är inte samma anonym som skrev här ovanför

[Boy_Interrupted]

jag hade ont i magen varenda dag när jag gick i grundskolan - jag överdriver inte. gick inte ens gymnasiet. drömde senast igår en mardröm som hade koppling till skoltiden. vet nån om det finns medicin som kan dämpa mardrömmar? låter kanske helt futuristiskt, men det är nåt jag hade betalat bra för!!!

kram till alla,
//mats

[Anonym]

Brukar också drömma mardrömmar ibland. Vet inte om någon  medicin. Men vet att det kan hjälpa att försöka ha det svalt i rummet där man sover, dricka mycket vatten (jag brukar gå upp och dricka vatten på natten om jag märker att jag känner mig varm och för att motverka mardrömmar, som oftast kommer om det är varmt). En annan sak att tänka på är att inte äta för sent på kvällen innan man går och lägger sig har jag läst någonstans. Kanske låter som värsta hälsofreaket nu, men det var bara några saker att försöka tänka på.

[Anonym]

Högstadiet var hemskt för jag var mobbad, men hade några vänner de som vågade vara vän med mig. Kommentaren jag fick var nästan enbart rörande mitt utseendet och gjorde att jag blev besatt över vissa delar av mitt utseende, som jag tyckte gjorde mig tjock som lår, höfter och rumpa. Det var inte om någon särskilld kroppsdel utan mer att jag var tjock och värdelös.
 
Några år efter vet jag att jag var inte tjock utan normalviktig, men har man hört under tre år nästan varje dag nån kommentar om sitt utseende är det svårt att kunna tänka annorluna och inte focusera så mycket på utseende.

Jag vet att människor inte bryr sig om andras utseenden så mycket men jag har ändå alltid den känslan av att någon tycker jag tjock så fort någon titta lite extra länge på mig.

[Anonym]

Några år efter vet jag att jag var inte tjock utan normalviktig, men har man hört under tre år nästan varje dag nån kommentar om sitt utseende är det svårt att kunna tänka annorluna och inte focusera så mycket på utseende.

Precis.

I sjuan fick jag ofta höra att jag var tjock. Jag började banta och fick ätstörningar. Nu är jag friskare på den punkten, men jag är fortfarande underviktig.

Trots att jag ibland fortfarande kan känna mig fet och tänker att jag var jättetjock förut, så kan jag på nåt sätt förstå att det inte är sant och att jag var normalviktig redan förut.

[Anonym]

Jo jag kan också ha den känslan ibland att någon tittar på mig för att något är fel med mitt utseende (men på något sätt har jag blivit så mättad på all utseendefixering att jag bara inte orkar bry mig längre). Och ofta är det faktiskt så att om någon kollar så är det för att den personen tycker att man har något fint i sitt utseende som är värt att titta på annars skulle man ju inte titta eller hur. jag brukar iallafall inte gå och leta defekter på någon annans utseende.

Jag är medveten om att det inte är så enkelt att alltid  tänka såhär (gör det ju inte själv alltid heller).