Någon besökare i 30-årsåldern?

[Anonym]

Hej!

Jag är inte ung längre (33), men tror att jag haft en släng av bdd i hela mitt liv. Som barn och tonåring, från mellanstadiet och fram till ca 20, var det som värst. Jag tyckte att jag var så ful att jag inte kunde gå till skolan t.ex, och i stället stängde jag in mig på mitt rum i veckor och det blev ett himla liv. Jag hade dock korta "glimtar" när jag tyckte jag såg OK eller t.o.m. bra ut. Ofta var spegeln (för att inte tala om fotografier...) en stor skräck: hur skulle jag "se ut" den här gången? Ful eller OK? Jag speglade mig i timtal, mätte proportioner, ansiktsdrag etc. med linjaler och jämförde med bilder på andra, fick tag i en gammal hemsk bok om "det ideala utseendet", usch det var inte riktigt klokt ...

Som tonåring drabbades jag också av ätstörningar och pendlade i vikt, vägde allt från 47-64 kilo (170 lång), svalt och frossade om vartannat. Suck.

Som vuxen har jag sedan länge inte dessa komplex, men jag är fortfarande lite mer fixerad vid mitt utseende än jag vill erkänna. Det yttrar sig inte som att jag sminkar mig mycket eller liknande, utan det är mer en fixering vid speglar och vid en idiotisk fråga om hur jag "ser ut egentligen". Går ofta i affärer och provar kläder jag inte är intresserad av, dels för att beskåda mig själv ur alla vinklar (som man kan i provrum), dels för att kontrollera att jag fortfarande kan ha samma storlek (34). Någon som känner igen sig?

Ska tillägga att jag har en mamma som är besatt av det visuellt estetiska. Allt ska vara "vackert", från inredning till kläder.

Vore tacksam för lite allmän respons, i synnerhet om det finns någon annan som är lika gammal som jag och fortfarande besväras av "sviter".

/Anna Q
PS. Jag hann lägga mitt meddelande under ett par andra trådar innan jag insåg att jag i stället skulle skapa ett nytt ämne.

[Malin]

Hej Anna Q! Jag ville bara hälsa dig varmt välkommen till forumet Jag är själv inte 30 än men börjar väl närma mig så smått (fyller 27 i november).

Mvh
Malin Sundqvist

[Anonym]

Jag e runt 30 och ska svara snart. Du e inte ensam.

[Anonym]

Hej!

Jag är 32 och har levt med detta i hela mitt liv tror jag. Men det är under den senare delen av mitt liv, rättare sagt de 10 sista ungefär.
Jag har inte som många andra haft någon aning om att andra känner som mig och att det finns ett namn för detta. Det är nu på sista tiden som jag har upptäckt att det är BDD jag har. Jag såg för ca ett år sedan en dokumentär på Dicovery om BDD och det var som att hitta hem. Jag grät och förstod att det var det jag råkat ut för.
Jag kan inte för allt i världen se det andra ser när de ser mig. Jag ser bara en otroligt ful och missbildad människa, en fet och svullen kropp även fast vågen visa på drygt 50. Hade för några år sedan anorexi som jag "botade" mig själv ifrån. Men är jag botad?? Nej, jag tänker konstant på hur tjock jag är, tänker jämt att nu ska jag minsann låta bli att äta osv. Men vad händer? Jo, jag äter och mår ännu sämre.
Jag förstår inte min man och han har svårt att förstå mig. Jag har 3 barn varav en tjej som är 12 och jag är livrädd att jag ska smitta av mig på henne men jag vet att hon är stark i sig själv och har ett otroligt självförtroende! Hon brukar trösta mig och säga att jag är fin osv men vad hjälper det.
Jämt när man drar upp detta med vänner så slår de bort det och kommer med det vanliga..."du som är så söt", " du som är så smal" " sluta larva dig" mm...har försökt prata med en psykoterapeupt men inget hände. Jag hittar ingen hjälp! Jag vill inte längre känna denna olidliga äckelkänsla i kroppen, jag vill inte längre vara rädd för att se mig själv i spegeln.
Jag kollar överallt där man kan spegla sig bara för att få det bekräftat att jag ser ut som jag gör = tjock och ful! Det stämmer jämt.....
*suck*
Jaja, nu fick jag iaf skriva av mig lite!

[Malins mamma]

Hej!

Några kommentarer:

32-åringen. Att omgivningen inte förstår är något som jag tror att alla BDD:are upplever. Att ha BDD innebär ju att man ser sig själv annorlunda än vad alla andra gör.

Om vi tänker oss att din familj och dina vänner skulle se detsamma som du ser  "en otroligt ful och missbildad människa med en fet och svullen kropp" då skulle de alldeles säkert ha förståelse för att du mår dåligt över ditt utseende.
Men de ser en kvinna som är både normalviktig och väldigt söt. Då är det inte så konstigt att de inte förstår ditt problem. Och vice versa så kan inte du förstå dem.

En bra vink om ditt faktiska utseende ger ju vågen, om du räknar ut ditt BMI så ser du att du inte kan vara tjock.

 Att lida av BDD innebär att man KÄNNER sig ful oberoende av hur man faktiskt ser ut.

Jag skulle inte tro att BDD "smittar av sig" till barnen, men var ändå uppmärksam på ifall nån av dem börjar att tillbringa alltför långa tider framför spegeln.

Anna Q och 32-åringen: Som ni båda beskriver era ätstörningar så verkar det inte vara anorexi (= man vill kontrollera sitt näringsintag) ni har lidit/lider av, jag tycker det låter mer som att det är en del av er BDD (= man vill kontrollera sin kroppsform).

Anna Q, skönt att du mår bättre nu iaf.
32-åringen, jag tycker att du ska ta kontakt med psykvården igen, för att få hjälp att må bättre och att bli av med äckelkänslorna. Det måste vara jättejobbigt att känna så.
 
/Malins mamma