duscha

[Synthesized]

jag blir så ledsen varje gång jag ser mitt "riktiga" utseende. Dvs så som det är innan jag fixat håret.

Jag känner precis så, fast främst gällande huden. Att vakna och veta att man måste kliva upp och möta sin spegelbild och rätta till allting så gott det går... det är det som får mig att inte vilja kliva upp ur sängen, utan istället bara sova bort dagen.

[Anonym]

men..har ni inte skola/jobb att gå till? har helvete varje dag, tar nästan 3h innan jag blir klar. orkar egentligen inte längre men har ju ett jobb som måste skötas. hur klarar ni andra det?

Jo, jag borde gå i skolan. Håller egentligen på att läsa in min gymnasiekompetens på en folkhögskola, där jag dessutom är (har varit) inackorderad under höstterminen. Har gått i terapi nästan två år för att klara det, och till en början fungerade det faktiskt ganska bra, men den senaste tiden har allt gått utför och nu går det inte längre.

Istället bor jag hemma igen och lever på mina föräldrar. Sover mig igenom dagarna och gör allt för att inte tänka på det liv jag inte kan (orkar) leva. Jag hatar att vara såhär och jag vet att det inte heller är någon lösning, att det inte kan fortsätta hur länge som helst. Känner mig som en fruktansvärt dålig, bortskämd och oduglig människa, som inte försörjer mig själv utan bara snyltar på andra hela tiden, men jag orkar inte mer.

Dagens kraftansträngning, en dusch och hårtvätt, slutade med flera timmar framför spegeln trots att jag verkligen bestämt mig för att låta bli. Nu försöker jag samla tillräckligt med mod för att göra slut på det här en gång för alla. Så på frågan hur vi klarar det... är svaret inte alls. Inte jag iallafall.

[vinterglas]

jag blir så ledsen varje gång jag ser mitt "riktiga" utseende. Dvs så som det är innan jag fixat håret.

Jag känner precis så, fast främst gällande huden. Att vakna och veta att man måste kliva upp och möta sin spegelbild och rätta till allting så gott det går... det är det som får mig att inte vilja kliva upp ur sängen, utan istället bara sova bort dagen.

Ni har fångat mig precis.

[Anonym]

om jag ska ducha med mid min pojkvän måste det alltid vara med släkt lampa eller eventuellt ett värmeljus som belysning. Jag klarar inte av att han ser mig helt naken i vinkel uppifrån! och mitt ansikte utan smink i en varm dusch som gör hyn än rödare och hemskare! mitt ansikte är så fruktansvärt äckligt!


i alla fall...
kanske kan det hjälpa dig att dämpa eller släcka belysningen, att inte se dig själv när du duschar. jag vet inte. du säger ju att du inte vill känna din kropp, men kanske kan det hjälpa lite grann.

[Kara]

Istället bor jag hemma igen och lever på mina föräldrar. Sover mig igenom dagarna och gör allt för att inte tänka på det liv jag inte kan (orkar) leva. Jag hatar att vara såhär och jag vet att det inte heller är någon lösning, att det inte kan fortsätta hur länge som helst. Känner mig som en fruktansvärt dålig, bortskämd och oduglig människa, som inte försörjer mig själv utan bara snyltar på andra hela tiden, men jag orkar inte mer.

Det skulle kunna ha varit jag som skrev det där! Precis så känner jag också. Jag har helt tappat hoppet på att jag nån gång ska kunna ha ett jobb och bo själv och försörja mig själv igen. Jag tänker i stort sett varje dag på att jag borde ta livet av mig. Jag hatar att känna mig som en belastning för andra (mina föräldrar speciellt) men jag kan bara inte ta tag i mitt liv. Jag kan inte koncentrera mig på att plugga (jag studerar vid högskolan) och min sociala fobi gör att jag inte alls går utanför dörren längre. Jag gör inte längre någonting utan låter bara dagarna gå och hoppas att jag ska slippa vakna upp imorgon. Det här är inget liv värt att leva.

[Anonym]

Kara: Ja, det verkar som att vi är i exakt samma situation... Det konstiga (eller tänkvärda) är att när jag läser om hur du har det så ser jag det ju inte alls på samma sätt, jag tycker inte att du är en dålig människa p g a att du inte orkar. Önskar bara att du slapp ha det så och att du kunde få hoppet tillbaka.

Vad bra det skulle vara om man kunde låta bli att klandra sig själv också.

[Anonym]

Jag har helt tappat hoppet på att jag nån gång ska kunna ha ett jobb och bo själv och försörja mig själv igen. Jag tänker i stort sett varje dag att jag borde ta livet av mig.

Jag gör inte längre någonting utan låter bara dagarna gå och hoppas att jag ska slippa vakna upp i morgon.

Kunde ha varit mina ord...

[Anonym]

Jag känner precis så, fast främst gällande huden. Att vakna och veta att man måste kliva upp och möta sin spegelbild och rätta till allting så gott det går... det är det som får mig att inte vilja kliva upp ur sängen, utan istället bara sova bort dagen.

Så känner jag också varenda morgon Synthesized. Så tröttsamt att veta varje morgon va som väntar. Tar ju sån förbaskad tid också. Man är ju fan slut innan man kommit utanför dörren.

[Kara]

Idag duschade jag. Hade inte gjort det sen i tisdags eftersom jag bara suttit hemma och därför inte behövt göra mig i ordning och visa mig för någon. Det var verkligen jobbigt att klä på sig efteråt eftersom jag var tvungen att lägga de enda byxor jag trivs med i tvätten. Jag hatar verkligen att behöva prova kläder och se mig själv i spegeln. Jag hatar att vara tjock men kan ändå inte ta mod till mig och börja träna. Varje dag tänker jag att "imorgon ska jag gå till gymmet", men jag vet ju att det aldrig blir så. Jag skulle ge vad som helst för att få vara någon annan än mig själv.

[Millan]

DUSCHA!!!!

Jag har exakt samma problem.. Hatar att tvåla in mig, har börjat med tvättsvampar för då tar jag inte på kroppen med mina händer.

[Anonym]

Hej, jag mår jätte dåligt just nu och jag vet inte längre vad jag ska göra... mamma vill skicka mig till en psykolog men jag har ingen lust och gå dit där. Varje dag är det samma sak. Jag är så äcklig och ful att jag inte längre kan titta mig i spegeln utan att börja gråta. Jag får ångest och panik... det är hemskt. Jag pallar inte med det. Jag tror aldrig jag har varigt nöjd för en sekund med hur jag ser ut inte ens när jag var liten. Vissa dagar kan jag inte ens gå upp ur sängen och nu som i dag så kunde jag inte gå till skolan. Jag vill inte att någon ska se hur hemskt det är...

[Anonym]

Anonym

Jag har en liten fråga, hur gammal är du? Du skriver att du inte går till skolan under dina värsta dagar, bor du hemma hos dina föräldrar?
Har du pratat med skolsköterskan?

J
ag har gått till en psykolog och det var jobbigt men härligt på samma gång, jag fick prata av mig till någon som fatta vad jag går igenom.
Idag har jag en ok dag, men det är klart.. Jag vet att jag ska sminka mig och på så sätt sätta på mig min dagliga mask. E alltid hypernervös att någon ska se mig hur jag egentligen ser ut, blek, fet och groteskt ful.
Du är inte ensam om att må dåligt, men endast du kan ändra dina tankar. Vi som har denna sjukdomen har ansvaret att ta tag i våra tankar och förstå att det är vi som styr. Låt inte dina negativa tankar styra ditt liv gumman, jag är snart 32 och ångrar att jag inte levde min ungdom fullt ut.
Ta en timme i taget

Kram

[jagT]

Jag känner precis så, fast främst gällande huden. Att vakna och veta att man måste kliva upp och möta sin spegelbild och rätta till allting så gott det går... det är det som får mig att inte vilja kliva upp ur sängen, utan istället bara sova bort dagen.

Så känner jag också varenda morgon Synthesized. Så tröttsamt att veta varje morgon va som väntar. Tar ju sån förbaskad tid också. Man är ju fan slut innan man kommit utanför dörren.

om man ens tar sig utanför dörren...
allt detta, som hämtat ur mig, mitt liv, eller icke-liv".
SKA DET ALLTID VARA SÅ HÄR!?
jag vill leva längre om jag inte vet att det blir bra någon gång.

[Insatiable]

Herre Gud, vad skönt att läsa någon med samma problem! Jag HATAR att duscha, för då måste jag se och röra vid min kropp. Vi har en stor spegel i badrummet och jag måste blunda när jag går förbi den. Jag klarar inte av att se mig själv naken, jag menar.. jag klarar inte av att se mig påklädd, hur skulle jag då kunna klara av att se mig som jag verkligen ser ut: osminkad, blek, mager och ful?
Jag hatar den såmycket att jag ofta känner mig villig att ta livet av mig bara för att komma ur den här äckliga,vidriga kroppen.

Jag brukar känna att jag vill slita både huvud och hud av mig. Jag vill skrika atyt det här är inte jag. Men jag är medveten om att det är jag och det får mig att må väldigt dåligt, jag vill inte leva i den här kroppen. Kan man inte byta kropp på nåt sätt fast fortfarande vara samma människa? Iofs skulle jag bra gärna byta människa också, jag är bara jobbig och ivägen för min omgivning. Ett jävla problem.