Hålla sig vaken

[kardborre]

Känner mig panikslagen. Har så djääävla ont i kroppen! Totalt utmattad samtidigt, helt utan glädje och uppgiven. Orkar bara "punktvis" kämpa mot motståndet jag bemöts av från psykiatrin, däremellan rasar jag ihop.

Jag sa igår till KP:n (neuropsykologen) (måste alltid gå gnm henne när jag ger förslag på medicisk behandling och ECT eftersom psykiatrikern inte "haft tid" att träffa mig på typ ett år nu) att jag känner mig arg då det känns som mina önskemål förbises eller läggs på hög. Jag frågade även om det kunde bero på att jag inte är en patient som "ställer mig och skriker, bankar på psykiatrikerns dörr, ringer konstant och vrålar ut mina rättigheter"? Det föranledde att KP:n började tala om mig i termer av masochist? "Du drar dig undan men har ändå en förväntan om att få hjälp". Faan, kan de inte bara fatta att jag gör vad jag kan när jag väl ORKAR??! Jag är både väldigt bestämd (påläst) och rakt på sak varje ggn jag tar upp mina hjälpbehov.

Orkar inte ens skriva klart det här. Jag är så djälva trött på allting. Vet inte hur jag ska ta mig gnm dagen - dagarna. Vill bara hänga mig i taket.

[kardborre]

Orkar inte hålla mig vaken! Är samtidigt ledsen och utmattad till max. Den enda frihet jag har är sömnen, då livskampen försvinner och jag kan "andas" för en stund. När jag vaknar är helvetet igång igen... Obegripligt att jag fortsätter hålla mig vid liv; vill ingenting, längtar inte efter något, lider av hur bostaden ser ut, hatar de inre kraven ihop med oförmågan att handla. Ser ingen förbättring, är alldeles för realistisk.

Hur känns det att leva och samtidigt må bra? Jag har verkligen ingen aning .

[kardborre]

Gråter. Orkar inte mer. Vill inte. Vill inte leva. Gud.., släpp mig fri. Nog är jag väl värd himlen?

(Börjar flippa ut helt; den här tråden handlar ju om kronisk trötthet, inte dödsbegär..).

[Micha]

Kardborre- Hej! Jag har läst några av dina tidigare inlägg och du skrev bla, att du känner dig för ful och tar kort på dig själv och tycker absolut inte om det du ser, att du gick in på en toalett på skolan och ditt mående rasade mm. Jag kan förstå hur jobbigt du har det, känner så väl igen det du beskriver och jag önskar så att jag kunde hjälpa dig. Du får inte ge upp hoppet, aldrig, du måste kämpa vidare, tänka att det är du som ska vinna och inte den jävla bddn.

Jag själv går hos en socionom en gång i veckan sedan i januari och jag har gjort fantastiska framsteg, och jag kan lova dig att jag har varit hur nära som helst på att ge upp det här och bara strunta i livet. I dagsläget så går mitt mående upp och ner, men dom riktigt hemska stunderna då jag isolerar mig totalt har jag inte haft på ca 2 månader nu. Inget ska få stoppa mig, och jag tror nog att det är min starka vilja över att kunna bli bättre som har fått mig att kämpa vidare och sedan att jag har haft turen att träffa en bra terapeut som hade kunskap om bdd.

Hur är din terapeut? Den personen verkar ju inte ta dina ord på allvar, har du kanske möjlighet att få träffa någon ny isåfall? Ja vet inte så mycket om dig, har du fått diagnosen bdd? Och den du träffar nu behandlar hon/han dig med kbt eller?

Tänk: Feelings aren´t fact, I don´t give a fuck!!!
Ja hoppas verkligen att du får det bättre, ge verkligen inte upp hoppet! Kram

[kardborre]

Är orolig och börjar gå in i kris! Hela kroppen blåvärker, är muskelsvag nästan överallt. Att klicka på musen kräver en massa kraft, efter en stund måste jag hjälpa till med den andra handen. Känns svårt att ens hålla huvudet på plats. Är vaken dag som natt men sängliggande är ändå ett måste. Samtidigt kräver kroppen att jag byter ställning var 10:onde minut eller går runt en stund. Den här ggn ska jag inte ge mig om läkaren inte bryr sig om att följa upp! Och jag ska definitivt inte falla tillbaka in i apatin/depressionen (efter min uppryckning/läkarkontakt) och förvänta mig att doktorn ordnar den remiss till neurolog som vi pratat om. Gång efter annan, det/"jag" rinner ut i sanden! Just nu ska jag, som handlingskraft, använda min nyväckta vrede över all den ignorans som jag bemötts av i flera år när jag uttryckt (viktiga) symtom som svårigheter att gå, dubbelseende, kortvarig förlamning etc.

Gillar inte läkare, min erfarenhet är att jag inte tas på allvar (framför allt sedan journalen påvisar psykiatrikontakt). Jag har även insett en Jätteviktig sak! Jag ska aldrig mer uttrycka en åsikt/teori innan läkaren hunnit säga ngt snarligt eller samma sak. Däri ligger kärnproblemet! Nu kan jag se att det måste vara d e t som ogillas så starkt. Kontakten blir konstlad. Kanske en prestige-grej helt enkelt ("vem tror du att du är")?

Nu har jag ä n t l i g e n tagit mig i kragen och bytt vårdcentral/läkare Mina funderingar eller kunskaper ska inte på ngt sätt få sippra ut. Slutligen förstår jag var det går fel och på vilka sätt jag bidrar till detta jobbiga!! Ett ignorant bemötande skulle i värsta fall kunna bli livsfarligt för mig om jag inte ges den utredning som jag har all rätt att få. Jag ska infoga mig i hierakin, och färga håret blont... [ironi]

Brukar inte känna mig ensam när jag är för mig själv men jag gör det nu, som utkastad till ett ovisst öde, rädd och "ensammast i världen".

[CyanideCupcake]

Bra, kardborre! Det är verkligen för jävligt tt man ska behöva kämpa så för att få ordentlig vård i det här landet.  >:(n Att du har sådana symptom och inte blivit ordentligt undersökt är för jävligt och låter inte alls bra, hoppas du orkar stå på dig så du får de tester du behöver.

[kardborre]

Trots morfinliknande preparat förblir smärtan övermäktig! Idag har jag varit djupt nedstämd (min längtan efter ´evig sömn´ är stark). Diskbänk, kylskåp som ugn är fullbelamrade med odiskade, äckliga kastruller och porslin, men jag vill ingenting, lagar ingen mat och beställer inte hem nåt att äta eftersom jag måste möta personen (/visa mig/bostaden) i dörren. Vrider mig (sängliggande) i smärtor och tappar fokus. Orkar i n g e n t i n g .

[kardborre]

Jag får skylla mig själv men nu har magen blivit ett enda stort svidande hål. Inte alls konstigt med tanke på den regäla tablettmix jag blandade med alkohol under gårdagen. Tuppade av men vaknade likt förbannat idag. Andas nedtyngd.

Och eftersom jag inte lyckas hålla mina inlägg inom acceptabla ramar ska jag sluta upp med att skriva här. "Dagboksanteckningar" som mina bör inte infiltrera andras världar över nätet.

[kardborre]

Orkar inte hålla kvar kroppen i upprätt ställning. Inte ögonlocken heller. Är så vansinnigt trött att jag knappt orkar ta mig till toaletten ens. Fysiskt utmattad, inte psykiskt. Kan sova dygnet runt.

[Vinge]

Inte bra att du blandar tabletter med alkohol Kardborre..Hemskt att du ska behöva må så dåligt,
jag mår även dåligt när jag läser det du skriver, då jag känner igen mig i att ta många tabletter men ändå vakna med nedtyngd andning...

[kardborre]

Inte bra att du blandar tabletter med alkohol Kardborre..Hemskt att du ska behöva må så dåligt,
jag mår även dåligt när jag läser det du skriver, då jag känner igen mig i att ta många tabletter men ändå vakna med nedtyngd andning...

Det var kanske dumt av mig att aktivera den här tråden igen (som varit inaktiv en längre tid)? Jag tyckte att överskriften 'Hålla sig vaken' passade det jag behövde skriva av mig om, men läste inte mina tidigare inlägg i tråden innan jag skrev.

Vinge, tack för din tanke... Ja, under en begränsad period försökte jag överdosera mediciner ihop med alkohol, men jag misslyckades med föresatserna att somna in för gott, skadade enbart min lever istället. Har inte gjort några nya försök sedan januari eller februari (?) i år. (Jag litar inte riktigt på 'tablett-vägen' längre och skrämdes av svaren på leverproverna som togs).

[Malin]

Återställs någonsin levervärdena efter en förgiftning och är det det enda organet som tar skada? Bra att du insåg att det var dumt iaf.