Hålla sig vaken

[kardborre]

Jag förstår inte hur människor orkar hålla sig vakna? Jag är extremt trött hela dagarna fast jag sover på nätterna som jag ska. Känner mig vimmelkantig av energibrist och är allvarligt, gravt nedstämd. Som om kroppen vore utbränd. Jag vill ingenting, längtar inte efter ngt, tvingar mig gnm dagarna med en massa måsten i huvudet som jag ändå skjuter upp. Jag anser att det är min fulla rätt att säga tack och adjö till livet, men varför ger det mig såna skuldkänslor då? Huvudet dunkar av värk.

[CyanideCupcake]

Det kallas depression. Jag kände exakt likadant när jag var som värst; segade mig fram som i sirap och tal, rörelser och tankar gick i slow motion. Orkade knappt gå uppför en trappa ens; utan att känna det som att jag behövde sätta mig för att jag höll på att somna. Skulle säkert gjort det också. Skuldkänslorna kommer sig (förhoppnignsvis) av att du vet att det finns folk som trots allt tycker om dig och att de skulle lida om du försvann.

[kardborre]

Jo, jag vet ju att jag lider av depression samt att trötthet eller håglöshet ingår i sjukdomsbilden. Men jag har, utöver det, en trötthetsproblematik som är kronisk och som jag inte kan få någon hjälp med.

Sedan tonåren kämpar jag dagligen med en vakenhetsgrad som är sjukligt låg. Både kroppen och hjärnan skriker efter sömn redan en ½-timma efter att jag vaknat på morgonen. Det känns rent kroppsligt som att vada i kompakt, djup lera och samtidigt ha en motvind av stormkaraktär emot mig. Jag är konstant, helt slut dagarna igenom vilket i sig gör mig än mer deprimerad (jag orkar ju ingenting).

När jag arbetar är det en ständig (inre) kamp att "verka alert" för att därmed göra ett gott intryck - och jag har blivit mkt duktig på att dölja hur vansinnigt trött (och sorgtyngd) jag egentligen är. Jag gör vad som förväntas av mig (och mer därtill) när jag arbetar, men all fritid går åt till att sova (komma i balans igen) så att jag orkar med nästa jobbpass.

Sover jag inte kvällen & natten igenom hör jag inte klockan (på morgonen), kommer försent och fungerar mkt sämre på arbetet. Så det är enda sättet. Ansvarskänslan tar över!, det är viktigare att jag agerar empatiskt och är närvarande i mötet med mina patienter än att jag kör slut på mig själv genom att t ex gå på bio med en vän efter jobbet, vilket förstör mina möjligheter att fungera acceptabelt nästa dag på jobbet.

Varför är jag tvungen att välja bort min fritid (vänner, aktiviteter, behov) bara för att jag har en anställning? Känner mig väldigt ensam i denna upplevelse som varit min verklighet i s å m å n g a år. Det är för mig en gåta hur andra människor orkar göra något överhuvudtaget efter arbetstid!

Samtidigt förstår jag ju att jag har noll koll på hur det känns att leva utan att vara fullständigt dränerad på energi varje sekund - dagarna igenom - år ut och år in! Som alltid är det min högsta önskan att få uppleva en känsla av att vara p i g g (handlingskraftig och nyfiken). Jag vet inte alls vad det innebär 

Egentligen är det väl konstigt att jag aldrig provat amfetamin eller liknande då jag inte kan räkna med ngn hjälp från sjukvården?!

[Malin]

Kardborre, jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag är ständigt trött och har väldigt svårt att hålla mig vaken ända till kvällen om jag går upp innan 12. Jag blir helt sjukt trött, men det är å andra sidan inte så konstigt med tanke på min långa bakgrund med sömnproblem, stress, depression, brist på solljus och motion osv.

Jag funderar lite på om någon annan faktor kan vara involverad i din trötthet. Du har nämnt viktuppgång också, har man kollat att du inte har för låg aktivitet i sköldkörteln? Be dem kolla dina värden ordentligt. Sen finns det ju något som heter Kroniskt trötthetssyndrom också: http://www.rme.nu/

[kardborre]

Jag funderar lite på om någon annan faktor kan vara involverad i din trötthet. Du har nämnt viktuppgång också, har man kollat att du inte har för låg aktivitet i sköldkörteln? Be dem kolla dina värden ordentligt. Sen finns det ju något som heter Kroniskt trötthetssyndrom också: http://www.rme.nu/

Hej Malin. Sköldkörtelprov har tagits ibland och är ua (utan anmärkning). Men jag har iof inte gjort ngt test efter min viktuppgång. Tröttheten har dock varit lika genomgripande kraftfull sen jag var 14 år, dagligen. Tidigt satte jag diagnosen ME (kroniskt trötthetssyndrom) på mig själv då mina symtom samstämmer väl med ME:kriterierna. Men eftersom ingen medicin finns så hjälper det mig liksom ändå inte.

Tråkigt att du också har problem med att hålla dig vaken! Det kan, precis som du skriver, mkt väl hänga ihop med dålig sömn, stress och depression m.m. För egen del sover jag på nätterna som sig bör.

[Malin]

Ja jag tycker nog det är värt att kolla sköldkörtelvärdena nu efter viktuppgången också. Det är en del som lider av symptom även om de hamnar inom normalreferensen, och det är många som tycker att referensvärdena för vad som anses "friskt/normalt" är satta för brett isär. Om du hamnar i trakterna av den undre gränsen för vad som är normalt kanske din doktor inte lägger någon vikt vid det och säger att allt är okej, men jag tycker det är värt att titta närmare på när du har så mycket symptom.

Du skulle också kunna be om att få dina värden + referensvärderna som ditt labb använder för att kolla själv vart på skalan du ligger (Det här är inte alltid populärt, de kan bli rädda att de har en hypokondriker eller "jobbig patient" på halsen)

Man upptäcker inte heller alltid om det är nåt lurt med sköldkörteln bara genom att kolla TSH-värdet. De borde kolla fritt t4 och fritt t3 också.

Har du fått träffa en endokrinolog? (ursäkta om jag frågat det tidigare och glömt)

Själv blev jag så här efter min allra sista kraftansträngning till att leva normalt/prestera lika bra som friska människor (eller rättare sagt bättre, jag har aldrig kunnat nöja mig med medelmåttiga prestationer) trots mitt handikapp. Effekten blev lite som att springa ett maraton med en tjugokilosvikt fastkedjad vid foten, och kräva av sig själv att vinna loppet. Jag var ganska trasig när jag till slut inte orkade mer. Envishet kan vara skadligt.

Sen blev jag sjukskriven och det dröjde ganska länge innan jag kom upp till energinivån jag har idag, jag ligger fortfarande inte på normalnivå (antagligen för att en stor del av faktorerna som gjorde att jag hamnade här fortfarande finns i mitt liv, men nu behöver jag iaf inte försöka ta mig till jobb och skola längre), men det är väldigt mycket bättre nu jämfört med hur det var under typ det första året.

Jag läste i en annan tråd att du hade gått igenom något liknande för inte så länge sen..? Fast har du varit så här trött sen tonåren så borde inte det räcka som förklaring till varför du mår som du gör idag. Det är en riktig djungel att utreda sånt här men jag hoppas du hittar förklaring och bot, så här ska du inte behöva ha det!

Mvh
Malin Sundqvist

[kardborre]

Du skulle också kunna be om att få dina värden + referensvärderna som ditt labb använder för att kolla själv vart på skalan du ligger (Det här är inte alltid populärt, de kan bli rädda att de har en hypokondriker eller "jobbig patient" på halsen)

Man upptäcker inte heller alltid om det är nåt lurt med sköldkörteln bara genom att kolla TSH-värdet. De borde kolla fritt t4 och fritt t3 också.

Har du fått träffa en endokrinolog? (ursäkta om jag frågat det tidigare och glömt)

Tack för dina tips, Malin. Nej, någon endokrinolog har jag inte träffat...

Jag läste i en annan tråd att du hade gått igenom något liknande för inte så länge sen..? Fast har du varit så här trött sen tonåren så borde inte det räcka som förklaring till varför du mår som du gör idag. Det är en riktig djungel att utreda sånt här men jag hoppas du hittar förklaring och bot, så här ska du inte behöva ha det!

Ja, det är en djungel... och jag har sökt efter svar under alla dessa år. Det är helt vansinnigt egentligen att jag inte sagt adjö till livet för länge, länge sedan. Det GÅR INTE att leva så här!, men jag har inget att välja på.

Det du läst i en annan tråd var antagligen ngt om mitt tillstånd förra året, som handlade om ngt helt annat än trötthet (trots att jag då var olidligt trött av stress). Jag levde i ngt som påminde om en psykos. Var skräckslagen varje sekund och kände mig konstant hotad och skyddslös. Hade känselhallucinationer och var kognitivt helt utslagen. Hörseln var som uppskruvad på max och jag blev livrädd för minsta lilla ljud. Aldrig tidigare har jag upplevt ngt så skrämmande, och det pågick länge.

Som vanligt fick jag sätta min egen diagnos! Var rädd att det rörde sig om en gränspsykos (upplevde t ex min kropp som söndersliten/hörde tfnens signal fast det inte ringde). Men eftersom jag hela tiden visste att mina ´verkliga upplevelser´ var inbillning (trots att jag inte på ngt sätt kunde värja mig mot skräck-känslorna) ville jag inte tro att jag var psykotisk (då finns ingen sjukdomsinsikt; hallucinationerna är "på riktigt"). Slutligen förstod jag att mitt sjuka tillstånd var symtom på ett posttraumatiskt stressyndrom och den insikten hjälpte mig att bli mindre rädd (det fanns nåt att ta på), jag kunde se parallellerna mellan orsak och verkan, händelse och symtom.

Idag är jag tillbaka i att "bara" ha symtom på depression och förlamande trötthet, mitt vanliga tillstånd (sedan tonåren) med andra ord. Jag vaknar helt utslagen av trötthet och försöker tvinga på mig vakenhet vilket skapar ångest och olustkänslor eftersom det enda kroppen vill (skriker efter) att att få sova, sova och sova. Och ingen i min omgivning har någonsin fattat vad det innebär, hur det verkligen känns att konstant KÄMPA EMOT sin egen kropps funktionsnedsättande signaler eller vilka effekter det har på mitt liv. Vänder jag mig till läkare blir jag inte tagen på allvar, vem bryr sig när man säger; "Jag är så trött"? Ingen. Järnet kollas upp och när det visar sig vara bra, ja, då har de tappat intresset.

Jag tycker inte det är konstigt att jag vill dö.

[emelieee]

Pga ändrad livssituation utan en av mina närmaste slutade jag äta och hade så stark ångest att jag var tvungen att kräkas varje morgon för att gå till skolan , trots att jag inte var mobbad.
Isolerade mig och blev stressad av människor i min omgivning , vilket jag fortfarande är.
Hörde olika röster mumlandes , utan budskap i huvudet och såg syner. Såg vad jag upplevde som "jesus", med brist på ett annat uttryck, som en ljus skugga , och blev fruktansvärt rädd.
Upplevde ett grönt ljus kring kroppen och att jag blev mindre tynglös i kroppen.
Var det någon slags psykos ? eller posttraumatiskt stressymtom ?
Har aldrig haft upplevelserna igen , haft depression och ångest och bddliknande symtom.
Känner igen tröttheten , blir trött av minsta lilla för att tankarna snurrar ständigt i huvudet, alla energi går åt att fokusera på utseende och diverse problem som uppkommer pga psykiska problem.

[kardborre]

Hej emelieee

Det är ovanligt med ´syner´ vid en psykos. Att däremot höra röster är vanligt, men dessa sägs oftast vara lika kristallklara som när ngn står bredvid en och talar till en direkt. Inget mumlande med andra ord. Min extrema ljudkänslighet under den perioden fick också mig att uppleva nåt sorts mumlande; jag var på helspänn hela tiden beträffande ljud.

Min första tanke när du skriver att du såg en ljus skugga eller ett grönt ljus blir; hur sov du under den perioden? När kom dina syner; var det precis innan du somnade?

Hur var din situation för övrigt? Skola? Du tar upp stress, kräkningar och ´försvinnande´ av en nära anhörig...

Allvarlig brist på sömn har visat sig kunna utlösa psykosliknande tillstånd; det kan hända en ggn i livet och sen aldrig mer. Är man däremot predisponerad att få t ex schizofreni är risken stor att psykoser återkommer. Hur ser det ut i din släkt, vet du?

Vid posttraumatiskt stressyndrom finns alltid ett bakomliggande trauma där personen erfarit fara för sitt liv (som vid en olycka eller katastrof). För egen del kunde jag medvetandegöra hur ´nu och då´ flätades samman, utlöst av några tillfällen som triggat igång det gamla traumat (vilket låg kvar och ´pyrde´).

I stort sätt har mitt tillstånd (vad gäller PTSD) ´spontanläkt´ av sig självt. Men det betydde mkt att jag skrev om och kunde sätta ord på det jag genomgick. Då blev det inte längre lika skrämmande.

[kardborre]

Nu när jag fått mina rättmätiga pengar (jaaaaaaaaaa, jag fick de idag ) kan jag börja engagera mig i min hälsa; boka in hälsotester, gå till hörselcentralen samt kolla min syn och och mina tänder. Sådant som varit ett brännande behov men som jag inte kunnat göra under mitt e x t r e m a fattigdoms-år !!! (som varit ett rent helvete!)

Och jag kan klippa mig, göra slingor och en permanent, sola (solarium), köpa kläder (som passar) och en träningmaskin !!! Hjälp... så vansinnigt fantastiskt ! Är det sant? Lever jag? Stämmer det att jag faktiskt äntligen får uppleva känslan av upprättelse??? Gud ... !

Jag har varit så skör/känslig de sista dagarna och sovit som ´aldrig förr´, men det kanske inte är så konstigt? Systemet fick äntligen möjlighet att varva ner - sluta stressa (över obetalda räkningar - kronofogdens piska) - W o w !

I survived...

Trött men glad och lättad.

[Malins mamma]

Helt underbart kardborre, jag blir så glad för din skull!!!   

[CyanideCupcake]

Åh kardborre, så underbart!!!!  Grattis, grattis, grattis, det har du verkligen förtjänat! Passa på och lägg pengarna på inköp och besök du inte kunnat göra förut men var försiktig bara så att inte allt försvinner på en gång.  Ekonomisk stress är rent ut sagt FRUKTANSVÄRT, är så glad att det löst sig nu. Njut i fulla drag! 

[kardborre]

Jag är så utmattad, orkar ingenting. Var "igång" förra lördagen och bakslaget blev hårt. Har sovit dag som natt. Orkar inte ens byta om till natten, bara somnar (har ju dessutom sovit/vilat hela dan ändå). På tisdagen aktiverade jag mig igen (och lyckades hålla mig vaken omkring andra). Efter den dagen känns kroppen närmast febrig. Jag är helt utslagen kroppsligt och mentalt.

Klarar att hålla mig vaken ca 15 minuter åt gången vilket innebär att jag sover ungefär 21 timmar per dygn. Bostaden är åt helvete, odiskat porslin/kastruller/glas upptar hela diskbänken (och de nedersta hyllorna i kylskåpet), saker ö v e r a l l t och travar med smutstvätt; en massa måsten som jag mår dåligt över men inte orkar göra något åt.

Vill inte ha det så här. Oförmågan att få nån rätsida på lägenheten drar ner mig totalt. Har försökt städa i två år nu men det blir bara rörigare och rörigare. Jag får inte till det alls när jag gör mina försök

Igår gick jag runt med en snara kring min hals. Det enda jag hade behövt göra var att ta bort taklampan från kroken. Skulden jag känner inför mina katter begränsar mig; var tar vägen när jag är borta? Det är av nån anledning känslomässigt lättare att stoppa i sig tabletter har jag märkt, samtidigt var jag närmast lyrisk med repet runt min hals. Befrielsen är ju så nära egentligen, det känns lite overkligt men inte desto mindre sant. Alla dessa år av trötthet och depression (som får mig att känna mig sjukt gammal) är jag inte tvungen att fortsätta genomlida. Det finns en gräns för vad en människa ska behöva utstå!, och jag har kämpat på bra i många år. Jag menar att jag är värd något bättre.

[Malins mamma]

Kardborre, som du skriver så beror säkert en stor del av tröttheten på "röran" i lägenheten? Av egen erfarenhet vet jag att saker som samlas på hög tar en väldigt massa energi. Faktiskt mer energi än vad det tar att göra det. Det beror på att när man får gjort saker så får man energi tillbaka i form av tillfredställelse och "nöjdhet".
 
Det är fullt förståeligt att man blir helt slut av att tänka på allt som måste göras när det hela tiden blir mer och mer som man ligger efter med. Men jag tror knepet är att bortse från helheten och tänka ut en (1) sak i taget att göra som inte känns oöverkomlig. Finns det något som du tror att du orkar med? Diska 5 tallrikar? Diska 1 tallrik? Tvätta en maskin kläder? Plocka ihop kläder till en maskin? Rensa en halv bänk. Sopa/dammsuga framför diskbänken? Torka av spisen? Alltså försök hitta nåt som ligger inom möjlighetens gräns, det spelar ingen roll hur litet det är och inrikta dig sen på att göra det. På så vis börjar du samla energi istället för att hela tiden dräneras på all kraft du har.

Visst är du värd nåt bättre än att gå med en snara runt halsen eller tänka på att stoppa i dig tabletter. Har du prövat att ringa till akutpsyk nångång när du har såna tankar?   

[kardborre]

Tack för dina tankar och tips, Malins mamma! Nej, jag har inte ringt akutpsyk ngn ggn. Tycker jag har bekanta [inte vänner] var jag än vrider och vänder mig (som jobbar inom psyk)... Det är en del av min begränsning, tror jag. Vill kunna välja själv vilka personer jag lämnar ut mitt trasigaste jag för. Det är så svårt för mig att släppa den kontrollen (visa mig  s å  skör och totalt utelämnad).

Var på terapin idag, försökte få ur mig att jag är starkt suicidal och hur jag agerat den sista perioden, men jag klarade inte av det. Var mkt blockerad och hoppade mellan olika ämnen eller satt tyst. Vet inte varför? Vill jag slippa möta hennes tänkbara besvikelse eller vill jag bara slippa den typen av information i mina journaler? ~ Vacklar i tanken.

Är iaf vanmäktigt trött och h e l t utan glädje. Kroppen v ä r k e r och magsmärtorna är av kolik-karaktär. Jag ligger för det mesta dubbelvikt nu för tiden. Smärtgränserna överskrids ggn efter annan. Men frisk som en nötkärna är jag om nån läkare kollar min vitamin- och mineralstatus... Japp, jag får gå hem med en klapp på axeln. Sen hörs vi aldrig av mer. Uppföljning, vad är det? Efter att jag flera ggr i rad hade råkat ut för droppfot (tillfällig förlamning i foten), blev jag remitterad till en neurolog då? Icke.

Har haft en stark känsla hela år 2008 att detta är mitt sista (år) i livet. Nu är året snart till enda. När jag tog upp det idag med min terapeut sa hon ´ironiskt´ (med viss irritation); "Ja, då får du ta och skynda dig!"
När hon reagerar så (kroppsspråk + kort i tonen) märker jag att jag sluter mig än mer (och känner mig dum).

Har ingen som helst ork kvar att kämpa för mitt liv, och viljan saknas. Av erfarenhet vet jag att jag inte kommer ur depressionens grepp, har levt mkt längre med det än utan!!! Det finns ingen läkning att vänta.