Har jag kanske BDD? (för långt inlägg, JA!)

Det är väl på tiden att jag skriver här så att kanske man får svar på frågan angående om jag nu skulle ha BDD eller inte. Jag skulle uppskatta svar väldigt mycket så, tja. Varning för för långt inlägg.

Iaf, ända sen dagis har jag ogillat hur jag ser ut, men det började väl som mest när jag började väga över 30 kg någon gång i lågstadiet vilket var en helt normal vikt för den åldern jag var i men jag jämförde mig med min bästa kompis som var något underviktig. Då började jag att tycka att jag var lite stor.
Också ända sen jag var liten så har min familj (främst min bror) anmärkt på att jag har både stora kinder och läppar, men på ett mer skämtsamt sätt. Men jag tog det mer som att jag såg onormal ut senare i åldern. Alla hade så smala kinder och små läppar och det blev inte bättre för att jag ofta i början på mellanstadiet fick höra att jag var ful och sen i femman och sexan så fick jag höra att jag hade ?för stora? läppar och grejer. Folk brukade gå runt och vekla ut sina läppar och säga att det var jag, därav smeknamnen ?storläppen? och ?vit neger? som jag fick i början på högstadiet. Jag var aldrig riktigt mobbad, för inga tjejer höll på så utan mest killarna men jag tog åt mig så otroligt mycket. Sen fick jag också höra i sjuan i en gammal hederlig msn-konversation med en kille i klassen att ?du är så jävla ful, alltså, man fattar knappt hur ful du är?. Då blev ju jag såklart helt jävla förkrossad, övervägde stort att ta livet av mig men min bror kom hem vilket då ledde till att jag satt gråtandes inlåst på toaletten i två timmar och föraktade mig själv.

I åttan så föll jag in i en depression, någonstans i mitten när jag såg på mina enorma kinder, mina enorma läppar och inte nog med det ? jag var ju ?tjock? också och hade en stor krokig näsa. Jag lyckades komma ur den senare genom att förtränga allting.
Ofta var det foton på mig och videofilmer som utlöste allting så då tänkte jag: Då får jag helt enkelt hålla mig undan ifrån dom så att jag helt enkelt mår bra och försöker ignorera hur jag ser ut. För jag är väl inte sådär hemskt ful som jag är på alla bilder?
Då började jag att ignorera att bli fotad men det hela började tillslut att utvecklas till en fobi. När vänner fotade mig blev jag helt galen av ilska och skällde på dom, men tillslut så började alla att inse att ?henne ska man inte fota, lugnt?. Men en dag så var det en som la ut en bild på mig på ett forum jag hängde mycket på, ett forum där många av mina vänner befann sig. Någon kommenterade att jag gjorde en ful grimars och jag bröt verkligen ihop och hotade personen till livet och sa att jag skulle komma hem till honom och göra väldigt dumma saker med honom om han inte raderade korten och bröt dessutom vänskapen med mig iom det. Eftersom jag förolämpade honom så mycket så vägrade han att ta bort korten vilket ledde till att jag nästan svimmade för att jag grät så mycket. Tillslut lyckades en gemensam vän övertala honom.

Under högstadiet så blev väldigt många personer kära i mig när jag pratade med dom på internet. Jag fick ofta komplimanger från ett par människor om att jag var snygg, men det var som luft, och det vara samma sak med kärlekgrejerna. Man blev generad någon minut men sen kände man sig ful igen, hur mycket de än försökte att övertala mig. Det kändes som att de bara blev kära i mig för att de inte hade någon annan så jag blev inte så smickrad precis.
I nian var det nog som allt blev som extremast. Jag skaffade en pojkvän som jag egentligen inte var kär i men kom bra överens med men kärade ner mig i honom totalt efter någon månad. Han gav mig aldrig komplimanger om något om mitt utseende vilket sårade mig som fan, eftersom jag var i ett så stort behov av bekräftelse från just honom. Han kommenterade ofta hur snygga andra tjejer var men aldrig mig, hans egen flickvän. Jag tog ju såklart upp det här med honom och förklarade att jag var lite mer av ett specialfall när det kom till utseende och att han får tycka VAD han vill om andra tjejer bara han inte berättar det för mig, men det var bra i en vecka och sen var allt som vanligt igen. Kommentarer såsom: Oj, fan vad snygg hon var! Helt omotiverat när en tjej var på tv. Jag tittade på honom extremt sorgsen varav han säger: Men eeh, äääh, du är ju såklart mycket snyggare.
Jag kunde verkligen se igenom honom när han kommenterade mitt utseende, och att han kallade mig söt gjorde mig extremt arg. Jag hatade ordet söt för bara småbarn var söta. Ett tillägg är att jag bröt ihop totalt så fort någon kallade mig söt.
Iaf, eftersom han aldrig kommenterade mitt utseende på ett stort och bra sätt så började jag upptäcka mer och mer dåliga saker i mitt utseende. Jag brukade verkligen sitta och studera bilder på tjejer som han tyckte var snygga. Här började jag också spara bilder på en massa tjejer som jag tyckte var extremt snygga och varje morgon studera varför de var snygga och komma fram till att jag såg ut som motsatsen. De hade smala kinder och ett smalt ansikte, en liten nästa och inga hängande ögon (jag tyckte/tycker att huden ovanför mina ögon hänger ner över ögonen). Även på tunnelbanan brukade jag studera tjejer, och i skolan vilket ofta ledde till att jag desperat sprang in på toaletten och fick en liten dos av panikångest.
Tillslut i vårt förhållande så ville jag inte längre ta av mig kläderna för jag ansåg mig själv vara för mullig och jag halvt tvingade honom att täcka över speglarna i hans rum.
Efter ett helt jävla år gjorde jag äntligen slut med honom och han blev helt rasande. Han bekfräftade gång på gång vilka tjejer som var snyggare är mig och kallade mig bland annat psykfall och sa att det var skönt att slippa mig. Jag blev förkrossad och började skära mig trots att jag lovat mig själv att inte göra det.

Iaf, jag började ettan på gymnasiet och det var inte alls lika extremt då, men det blev ändå värre på ett sätt. Vissa dagar när jag speglade mig i fönster på bussen och liknande så såg jag ut som jag hade en överviktig persons kinder och att näsan var en potatisnäsa och alldeles krokig samt att jag såg helt konstig ut när huden hängde ner för ögonen för att nästa dag se mig i spegeln och se att mina kinder var stora men inte ALLS sådär stora som de var igår. Det hoppade oftast i veckor och jag började skolka för att jag kände mig för ful för att gå till skolan. Det hela blev i bättre för att det går två modeller i min klass som jag ständigt jämförde mig med. Nu började jag få extrem panikångest när jag såg mig själv i spegeln, speciellt en gång när jag gick runt på stan. Jag började andas som jag sprungit i en halvtimme utan att stanna fast jag gick helt vanlig takt och allt började snurra. Överallt fanns skylfönster och speglar som gav mig ångest.
När jag fick min andra pojkvän efter halva ettan så blev allt mycket bättre. Han var vad jag alltid velat ha i pojkvänmaterial. Han kunde ibland bara säga kommentarer såsom ?fan vad snygg du är? utan att jag varken tjatade mig till det eller anmärkte på det. Sen att han var otroligt snäll och vi delade samma åsikter och att han såg väldigt bra ut bidrog bara till att jag försökte lita på honom mer och mer. I två månader så var nästan hela fixeringen borta utom någon vecka här och där och jag kände mig väldigt glad.
Men nu på senare tid har det börjat komma tillbaka lite grann och jag studerar fortfarande tjejers skönhet alldeles för mycket, för att sedan komma till den gamla vanliga slutsatsen ?jag kommer aldrig någonsin kunna se ut sådär, hur mycket jag en plastikopererar mig?. Något som totalt får mig att bryta ihop.

Mycket av beteendet kan liknas med BDD, men det känns på något sätt som en förolämpning mot alla som har det om jag skulle utgå från att jag har det för det har ju ändå inte varit så extremt farligt de senaste månaderna. Jag skulle känna mig så ?åh, tyck synd om mig? om jag utgick från att jag hade BDD, eftersom era besvär är så mycket större och pågår konstant.
Jag vågar inte ta i kontakt med en psykolog eftersom det går så mycket upp och ner. Men när det väl händer mår jag otroligt dåligt och vill knappt gå ut.

Jag gjorde det där ?BDD-testet? som Malins mamma skapat en tråd om och fick väldigt många ja på frågorna. Men det känns ändå som ett sådant test knappast kan avgöra, trots att man kanske har såna tendenser.

Ber om ursäkt för att inlägget blev enooormt långt, men jag vill inte undvika några detaljer om jag ska be er som har BDD att på något sätt försöka avgöra om jag kanske har det eller inte. För min del skulle det kännas som en lättnad om jag hade det, faktiskt eftersom det här inte känns normalt. Speciellt inte studeringen om skönhet. Jag känner mig nästan som en stalker ibland när jag väljer andra vägar bara för att få se den där tjejen som ser så bra ut. :/