Äntligen.

Hej,
jag lider av BDD sedan många år tillbaka och som för många andra förstör det mitt liv. Jag vet att det är så mycket jag egentligen borde vara tacksam för- det faktumet att jag har en underbar familj, släkt och inte minst en underbar pojkvän. Men att leva med en så utmattande sjukdom tar verkligen på krafterna. Jag kan inte leva normalt! Från det att jag vaknar på morgonen till det att jag går och lägger mig på kvällen, har jag konstant hy-fokusering. Och jag får aldrig må bra! Jag vet inte hur många dagar totalt jag gråtit över att jag är misslyckad, ful och hemsk. Jag vet att fallet inte är så, utan att det sitter i mitt huvud, men jag vill mer än allt bara slippa allt och bli frisk! Det vet jag att jag inte är ensam om.
Boven i dramat och det som ställer till all oordning i mitt liv är framförallt min hy. Jag har inte den där perfekta sammetslena huden som jag ser så många andra ha. Om dom bara visste att jag kunde dö för att få ha ett ansikte utan en enda plupp i! Perfekt vet jag att jag aldrig kommer att bli, men om jag ändå kunde komma närmare... jag brukar aldrig, med undantag för nu, säga ordet "finne" för att jag känner mig så träffad när jag hör ordet, mår så dåligt.
Jag speglar mig jämt och ständigt. Har alltid en spegel med mig var jag än går, till och med när jag sover. Jag vet att jag egentligen borde vänja mig av vid den, men att ha spegel med mig är som en tröst, hur konstigt det än må låta.
Jag sminkar mig alltid. Går inte utanför huset utan smink längre. Ibland är det jobbigt att vara osminkad till och med inför familjen, och jag vill bespara dom det elände att se mig genom att försöka att undvika dom så mycket som möjligt. Och att visa sig för pojkvännen finns inte som alternativ. Det är svårt som det är redan genom att ha smink på sig.

Det är jobbigt att folk inte förstår hur dåligt man faktiskt mår, och att det inte går att "skärpa till sig" hur mycket man än försöker. Samtidigt förstår jag att BDD är svårt att begripa för folk som inte lider av det själva, och jag ber inte att dom ska förstå fullt ut heller.
Jag vet att jag kommit en liten bit på vägen. Förut kunde jag stanna hemma från skolan för att jag mådde så dåligt över hur jag såg ut, men nu tvingar jag mig själv att gå oavsett hur hemskt jag är för stunden. Visst är det jobbigt och jag längtar bara hem till jag får tvätta av mig allt smink o krypa ner i sängen igen, men det jag vet att det värsta försvinner efter ett par dagar.
Förut kunde jag inte ens tänka tanken på att ha pojkvän. Jag har alltid varit en obotlig romantiker och har alltid drömt om den perfekta killen, även om jag vet att det inte finns något som är perfekt. Det blir vad man gör det till. Nu har jag faktiskt varit tillsammans med min pojkvän i fem månader, och även om det inte alltid varit lätt, allra minst för honom, så har det ändå funkat. I början klarade jag inte av ögonkontakt, och det gäller väl i stort sett även nu, men det också har blivit lättare. Det är fortfarande jobbigt när man ska sova över hos varandra eller ha sex- det måste vara mörkt. Det får det helst vara annars också. Det bästa med honom är ändå att han accepterar mig. Han ifrågasätter aldrig, även om han tycker att det måste vara jobbigt för mig, och det är därför jag litar på honom så mycket att det går att ha ett förhållande. Han förstår när jag måste gå upp mitt i natten för att tvätta av mig sminket, och han respekterar att jag inte vill att han ska se mig på morgonen innan jag hunnit göra mig iordning.

Det här inlägget blev egentligen längre än vad jag hade trott, men det var ändå skönt att skriva av sig. Har aldrig kommit till skott förut även om jag varit på väg antal gånger.
Frågan jag egentligen ville ställa, och som jag sett folk fråga förut via ett annat inlägg var hur bra Tetralysal är?
För ett par år sedan provade jag Tetracyklin, men det var från första kuren tänkt för ett annat ändamål. Det var senare som vi upptäckte att "aknen" i ansiktet försvann och var borta i över ett halvår. När det sedan kom tillbaka provade vi Tetracyklin i två omgångar till utan resultat. Då gav vi upp eftersom det inte är det nyttigaste man kan mata kroppen med.
Nu käkar jag p-pillret Diane och har gjort det i över fyra månader, men känner inte att det hjälper och till och med läkaren tycker att det borde gett resultat.
Jag var därför sugen på att prova Tetralysal, självklart efter att ha rådfrågat läkare innan, men undrade om det var någon redan nu som visste om skillnaden mellan Tetracyklin och Tetralysal? Och om det ens är någon skillnad. Eftersom Tetracyklin hjälpte mig så mycket första gången, kanske Tetralysal kunde göra det också.

Jag vill mer än allt annat bli av med den här skiten, och leva ett normalt liv. Jag klarar inte av att gå på stan eller gå ut på krogen längre, även om det händer ibland. Jag vill helt enkelt inte. Jag isolerar mig hellre hemma, där jag trivs bäst eftersom ingen behöver se mig.
De stunder jag gör saker då jag har annat att tänka på än huden, är det bästa stunderna någonsin. Så skulle jag alltid vilja ha det.
Ett liv utan BDD- hur vore inte det? Värt att dö för...