kampen 11/11

peppar, peppar... var beredd på en mängd biverkningar av medicinen (paroxetin) men hittills har jag egentligen bara haft lite svårt att sova. inte när jag lägger mig men jag vaknar flera gånger under natten. dessutom, det här med den sexuella biten, ja den fungerar ju inte direkt men det visst jag sen tidigare försök med andra mediciner. inte så kul men det kan jag väl ta...

något märkligt har hänt. jag vet inte om det verkligen kan vara medicinen som gjort verkan, det ska väl ta flera veckor innan den ger verkan...? jag känner mig märkligt lätt. inuti. spegelbilden är inte vackrare i mina ögon. än. men det är något som är annorlunda. jag kan inte riktigt säga vad...

helgen innan måndagen var avskyvärd. inte bara för att jag tyckte jag såg hemsk ut, fråmst i huden. det har jag gjort förut. skillnaden är att jag då gömt min hemma tills det blivit bättre. nu har jag bestämt mig för att kämpa. det är jobbigare... istället för att undvika att visa mig gjorde jag precis tvärt om. sökte upp situationer som allt hos mig ville slippa. åkte till ikea. gick på hockey. restaurang. stormarknader. guuud vad trött jag var sen. men det tog några dagar innan jag kunde ge mig själv beröm och faktiskt se att helgen varit ett litet steg i rätt riktning. inte bara jävligt jobbig.

psykologen som jag går till påminde mig sist om något som jag tydligen själv sagt. det är de dåliga dagarna som man verkligen kan göra framsteg i kampen mot bdd! emellanåt har jag haft rätt bra dagar och då har jag passat på att göra allt sånt som jag undvikit. men det har snarare blivit en bekräftelse på att jag bara kan vara lycklig när min hud är ok... så snart huden blir sämre har jag gömt mig igen. det är verkligen en märklig vardag för oss med bdd. det ställs inga dåliga krav på en. att se det positiva i de dagar man inte vill leva på grund av sitt utseende..?!!! men jag tror faktiskt det stämmer...

under en tid kommer jag alltså tvingas göra tvärt emot alla mina instinkter. ångesten varnar oss för livsfara. lejon! spring för livet!istället måste jag nu stå kvar. ätas upp av lejonet gång på gång. tills jag inser att jag överlever. lära om... så mycket lättare det hade varit att stanna i sjukdomen. det krävs ett enormt stöd från omgivningen för att våga stå kvar...

kram em.